Analys av valet 2010.

Ungefär en vecka före valet gör jag följande analys av mandatperiodens väsentligheter. Jag utgår från ett opinionsläge enligt de undersökningar, som nu sköljer över oss. Läget är att det är relativt jämt mellan blocken och att övervikten för allansen snarare tilltar än avtar under den återstående veckan.

Vad som hänt i stora drag under den nu gångna mandatperioden är, att det rödgröna blocket hade en betryggande ledning när det lade sin budgetmotion i våras. Då klarnar plötsligt bilden och det visar sig snart att regeringens politiska läge var mycket starkare än de flesta trott. Förhoppningar och fruktan förvandlades till sannolikheter. Efter budgetmotionen är det inte längre enbart förhoppningar, som ställs mot varandra utan två relativt distinkta alternativ. Det är nu möjligt för oss vanliga att göra ett val på riktigt första gången efter förra valet.

Detta märks i opionssiffrorna. Det sker en snabb överströmning av väljarsympati från oppositionen till regeringssidan. Det är frågan om snabba och kraftiga ryck. Jag är övertygad om att många rikspolitiker i de båda blocken, för att inte tala om kommentatorer, hade svårt att hänga med i svängarna. Det bidrog till att skapa ett särskilt intryck av förvirring.

Valanalysen efter förra valet pekade på ett behov av radikala grepp inom den nya oppositionen. Den hade ju gjort ett ”katastrofval”. Det var så man beskrev det själv. Svenska folket hade sagt nej till socialdemokratisk politik i valet. Det fanns de som trodde att valresultatet visade att svenskarna var trötta på Göran Persson. Så han byttes ut. Andra trodde att den förda politiken hade dömts ut, men den förmådda man inte ändra på.

Ser vi tillbaka på mandatperioden var det nog bra att det blev ett skifte. Regeringen hanterade ordförandeskapet i EU på ett föredömligt sätt. Det gjorde man nu förra gången under Göran Persson också, men det är troligt att Reinfeldts ledarskap var bättre i denna situation. Men det kändes tryggt att inte Sahlin & Östros hade hand om SAAB krisen. Den hade kunnat kosta oss mycket. Klimatmötet torpederades av kineserna. Det hade ingen kunnat rädda. Och det var dags för Sverige att införa en arbetslinje, även om själva genomförandet kunde ha gjorts mjukare. Men oavsett hur genomförandet gjordes var det nödvändigt.

Arbetslinjen har skapat socialdemokratiska anpassningsproblem. Den har lett till att Statens intäkter har ökat eftersom fler arbetar och att kostnaderna minskar av samma skäl. Det är en öppen fråga om detta nya utrymme skulle användas till skattesänkningar eller ökade samhälleliga investeringar i vägar, järnvägar och bostäder mm. Men detta senare var påbörjat för att undvika arbetslöshet i krisens spår. Den socialdemokratiska förvirringen framgår av att deras talesmän i ekonomi och arbetsmarknad mest har skällt på vad de uppfattat som motståndare i stället för att komma med konkreta och samlande förslag. Det har låtit hemskt illa!

Och det viktigaste av allt är att Sverige så långt gått igenom den kanske farligaste kris någonsin och är nu en relativt stärkt nation. Krisen är visserligen inte över, men med sunda statsfinanser har vi ett manöverutrymme som vi skall vara rädda om. ”Förfäras ej du lila hop, vår finansminister är oss en väldig Borg”.

I det här läget sätter sig svenska folket till doms och det verkar som om de ger regeringen mer än godkänt. Och det låter som ett gott val! Regeringen kan med visst lugn avvakta valdagens rösträkning.

Wilhelm Otto