Andrew Roberts:
The Storm of War.
A new history of the second world war.

Låt mig säga det redan från början: Detta är en bok man lär sig massor av att läsa. Men The Storm of War (WWII) är inte någon nöjesläsning. Den handlar om en av de mest förskräckande erfarenheter människan gått genom. Jag tvingades ta läsuppehåll ett par gånger för att kunna sätta in det jag läste i ett sammanhang; för att kunna hantera dt förskräckliga. Men för mig som historiker och samhällsanalytiker är det något av det bästa jag läst.
Andrew Roberts ger en beskrivning av nazism i arbete.

Att spela WWII.

Ett av de mera seriösa spelen om WWII mot Tyskland och Italien (kriget mot Japan är alltså undantaget) är War in Europe, a board wargame published by Simulations Publications, Inc. (SPI) år 1976. För att läsa om spelet följ länken. För konkret information om spelplaner, resursmarkeringar mm. följ länken till http://www.boardgamegeek.com/boardgame/2802/war-in-europe

War in Europe är klassificerat som monstergame. Det innebär att spelandet tar stor plats och kräver lång tid. Det tar lång tid och kräver mycket arbete att sätta upp spelet. Det är definitivt inte något spel för enstaka söndagseftermiddagar. Däremot kände jag en akademiker i Lund, som hade ett spel uppställt i sin sommarstuga under vintern; han åkte ned med en son och spelade. Han drevs av ett historiskt intresse. En här typen av spel kan ha praktisk betydelse för nationellt beslutsfattande. Det kan hjälpa rationella politiker och tjänstemän at få en övergripande blick för en specifik situation.

Krigsspel av typen War in Europe är till sin karaktär renodlat intellektuella företeelser. Det kan ses som en fortlöpande serie situationer som kräver problemlösning på både kort och lång sikt. Det gäller att maximera utfallet för den egna parten i relation till motståndaren. Det gör det möjligt för aktörer att söka intellektuella lösningar till moraliskt svåra situationer. I det påminner det om, hur man i företagsvärlden hanterar sådana situationer, nämligen genom att göra dem till budgetfrågor etc.

Krigsspel av typen War in Europe är till sin intellektuella karaktär sådant att man liksom vid schackspel kan dra lott om vem som skall spela de vita eller de svarta pjäserna. Det är i schack inte förnedrande att spela svarta pjäser.

The Storm of War.

När man läser Andrew Roberts The Storm of War är det som om man förflyttas till en annan värld till något helt annat. Mr Roberts visar att för Hitlers del det var helt andra mål än att till varje pris vinna kriget som gällde. För Hitlers del var det att demonstrera och genomföra sin nazism till praktiskt handlande. Detta gör boken plågsam att läsa. För recensenten som gjort det rationella spelet till en huvudfråga i livet är Hitlers avsteg från den långsiktigt vinnande strategin jobbig.

Dr Roberts frågor om hur Axelmakterna såg på sin krigföring tvingar fram nya frågor. Vad var det som Hitler & Co ansåg vara en rationell krigföring? Ett möjligt svar är att de hoppades att Britterna gärna ville avsluta kriget så fort som möjligt. Axelmakterna ville helst ägna sig åt det, som de var intresserade av utan att andra var ofina nog att lägga sig i. Med en sådan dominerande syn förefaller Hitlers beslut om att släppa hem den brittiska expeditionsstyrkan från Dunkirk som ett spel eller att han förträngde problemet.

Det förefaller sannolikt att Hitler trodde att det bara var pro forma som UK förklarade Tyskland krig när Polen blev anfallet. Hitler hade också uttalat sig för att det stora kriget inte skulle komma nu – utan om tre, kanske fyra, år. Tyskland var helt enkelt inte redo för ett storkrig ännu.

Vad som intresserade Hitler var hur man skulle genomföra en ordentlig utrensning av untermenschen som den han hade diskuterat i sin bok, Mein Kampf. Han ville ha expansionsutrymmen i Östeuropa – Lebensraaum. Kriget i Väster var och förblev, tills omständigheterna tvingade fram en ny syn, ett övergående irritationsmoment. Tanken på att lösa problemet med Lebensraum med hjälp av våld verkar vara primitiv. De flesta nationer saknar någon form av nödvändiga resurser inom de egna gränserna. Man löser vanligen dessa problem med hjälp av utrikeshandel. Man köper det som behövs och säljer det som andra behöver.

När Roberts häpnar över Hitlers ointresse över kriget mot Storbritannien beror denna brist på engagemang på att Hitler egentligen inte ville ha detta krig – det passade inte in i hans världsbild. Till en början förträngde han förekomsten av kriget. Hitler var obalanserad i tillräcklig grad för att göra detta, liksom han senare förträngde krigets utgång när det verkligen började gå dåligt. När dr Roberts diskuterar vad Tyskland egentligen skulle ha gjort, utgår han från att Tyskland borde agera rationellt utifrån vanliga friska människors bedömning. Sådana förhållanden var inte till hands. Men det har man i krigsspelet.

Modellen och verkligheten.

Vad vi mött i dr Roberts och andras diskussion om WWII är svårigheten att få tag på en modell som illustrerar verkligheten. Verkligheten är oändligt varierad och komplicerad. Våra modeller är relativt få till antalet och valet av modell påminner om en kostymköpande kunds problem, när han tvingas välja den kostym som passar minst illa.

I War in Europe har spelkonstruktörerna lagt in störningar av rationaliteten som tillskrives Hitlers oberäknelighet. Befälhavaren av en armégrupp får t. ex. order om att snabbt överföra ett par pansardivisioner till en kollega. I de jämviktslägen som ofta råder innebär en plötslig förlust av en så stor styrka ett betydande arbete med nya planer, omgrupperingar etc. Men detta räcker inte för att illustrera Hitlers galenskap.

En värld i ruiner med 50 miljoner krigsoffer ger kanske ett bidrag till bilden. Men Hitler var inte ensam om att ställa till det. Det verkar vara en ödets ironi att Hitler, Stalin och Mao Zedong drabbade denna värld samtidigt, och med förskräckande resultat. Det är ett inträffande, som ställer våra modellbyggare, inför påtagliga svårigheter.