Ansvaret för el-priserna.
Det är två uppgifter i nyhetsfloden den 26 jan., som på nytt fäster uppmärksamheten vid hur illa politikerna har hanterat energipolitiken, och då i synnerhet elpriserna: Den kommande elräkningen är vardagsmänniskans främsta oroselement och Vattenfalls avskrivning på 100 milj. kronor av sin vinst för fjärde kvartalet 2010. Avskrivningen anses bero på att Vattenfall betalade för mycket för det köp man gjorde av Holländskt energiföretag.

Bakom båda dessa uppgifter ligger en våldsam överfakturering av el, som har möjliggjorts av politikernas ingrepp. Det rör sig enligt Villaägarna om en dramatisk förmögenhetsöverföring. Den beror i sin tur på att politikerna har ”riggat” marknaden. Det hela har sin upprinnelse i förhandlingslösningen i samband med vårt inträde i EU. EU-kommissionen tycker illa om lokala monopol, typ gamla Vattenfall och våra förhandlare var tvungna att komma upp med ågot. För att få en tvivelaktig konstruktion godkänd skapades en ”el-börs” för hela Skandinavien. Där fanns tre elproducenter och ett mycket begränsat antal köpare, lokala eldistributörer. För att få denna struktur lite aptitligare för EU-kommissionären ökade man antalet köpare genom att utnämna ett antal ”oberoende” handlare, som kunde handla med ”futures” (framtidskontrakt) på elmarknaden. Men observera att det fortfarande bara fanns tre kraftproducenter, som stod för det reala el-utbudet. Så få aktörer lär snart känna varandra. Det leder till att man utan överenskommelse kan besluta om marknadsreaktioner.

Vidare kom man överens om principer för prissättning. Den grundläggande regeln var att elbörsens utropspris bestämdes av det energislag, som var dyrast. Billigast är vattenkraft och kärnkraft, medan det oftast är importel, som är den dyraste. Det innebär att energiproducenterna inte behöver riskera att avyttra el så billigt som framställningskostanden. Det är denna regel, som har legat till grund för en formidabel överföring av kapital till energiproducenterna. Den vetenskapliga grunden är att antalet aktörer spelar stor roll. Om man har få aktörer som är säljare, är det en säljarens marknad. Och omvänt är det en köparens marknad om köparna är få. Man har inte en marknad, när man har för få aktörer, man har någon slags utbytesverksamhet. Beteckningen riggad marknad, som återfinns i stycket ovan, är därför inte en nidbeskrivning utan ganska vänlig. Den är solklart i hög grad till säljarnas förmån. Det var ju poängen!

Pengarna Vattenfall håvade in på detta sätt köpte man energiföretag för. Man investerade i kärnkraft, i elproduktion av brunkol, vindkraftverk och mycket annat. Vattenfall var intresserat av företag som transporterade el. Företag som alltså bestod av stolpar och ledningar. Det är många som varit upprörda över kärnkraftverken. När Sverige avvecklade Barsebäck köpte man i stället två Nordtyska kärnkraftverk. Det ser vid fösta påseendet illa ut, men så farligt var det inte. Dessa verk har notoriskt dåligt rykte för att inte fungera, när elen behövs som bäst. Tyskarna har hotat att dra in deras driftstillstånd därför att verk många gånger stoppats strax efter det startats. Brunkolsdriften är en superskandal pga. utsläpp. Stolparna blev intressanta, när EU-kommissionen började medge att de fick ta betalt för att transportera el, något som förut ingått i strömpriset. Att den här investeringsverksamheten har rört sig om gigantiska felspekulationer framgår av nedskrivningen på 100 milj. kr. Den lär följas av fler nedskrivningar efter den ohämmade shopingrundan.

Man kan inte annat än vara förvånad över det överseende som våra makthavare visat inför skötseln av våra resurser. I det civila samhället brukar man inte rycka på axlarna inför de som skor sig på kunder och sedan slösar bort deras surt förvärvade medel. Det är som om vi, kunderna, inte räknas, när politikerna gör sina bedömningar. De gör sig skyldiga till en upprörande brist på empati.

Det förvånande är inte att sådant förekommer. Det förvånande är att det förekommer i ett politiskt sammanhang. Vår idealiserade bild av politiken som ett rättfärdigskapande system håller tydligen inte i verkligheten. Vår godtrogna bild är att de inbyggda motsättningarna mellan partierna skall göra att ”skummet” flyter upp till ytan och blir synbart och då agerar någon. Men vad händer om stora partier träffar underhandsöverenskommelser? Hur kan då medborgaren kräva sin rätt. Det var säkerligen tänkt att det skulle kunna ske i det politiska systemet. Denna systembrist har lett till att man numera kan säga: ”Det sker ingenting förrän det kommer upp i TV.” Det gäller inte bara utvisningsärenden utan t.ex. kommunal inkompetens och korruption. Det är troligt att i framtiden medborgaren kan gå till domstol för att få rätt. Men det skulle komma på tvärs mot det domstolsförfarande som faktiskt finns i vår förvaltning. Dessutom är det en resursfråga. Våra politiker borde i högre grad arbeta med att hålla demokratin vital.

I ett demokratiskt samhälle brukar det vara naturligt att belägga beslut och åtgärder så att ett demokratiskt ansvar kan utkrävas. Det har blivit på modet att utkräva detta ansvar genom att söka avsätta vederbörande. Helst på stående fot! (En slags ståndrättsjournalistik.) Men demokratin fungerar bättre om ansvaret utkrävs av valmanskåren. Ytterst gäller det att se till att gjorda misstag inte upprepas. När det gäller att i det här fallet utkräva detta ansvar har processen försvårats av att beslut och åtgärder är svåra att belägga. I det här fallet har oppositionen svikit.

För dagens handläggning borde verkligen näringsministern ansvara. I just det här fallet är det dock inte osannolikt att väljarna har lyckats identifiera ett bristande intresse för frågan, eller är det kanske oförmåga? Vi får hoppas att elpriserna aktualiseras inför nästa val!