Att segla på Lödöse.


I ett tillägg till den Äldre Västgötalagen finns en tilläggsanteckning om gränsläggning mellan Norge, Danmark och Sverige. Ländernas tre konungar skall ha träffats på ett litet skär, Danmarks lilja, i Älvens utlopp och där skiftat skäret sinsemellan för att det skulle bli utgångspunkt för gränsdragning mellan länderna. Vi fick också i skolan lära oss att Sverige ägde halva Hisingen.
För dessa uppgifter finns det ringa stöd i källorna, men en analys av dem visar på intressanta förhandlingar, som Birger Jarl varit inblandad i.
1. Referaten.
1. 1. Mötet på Danmarks Lilja.
Det ena är en tilläggsanteckning till Äldre Västgötalagen, som handlar om gränsläggning mellan Norge, Danmark och Sverige . Enligt skrönan skulle man därvid ha haft med sig en häst, som uppsalakungen satt upp på medan den ene ämbetsbrodern höll hans stigbygel, och den andre hästens betsel. Mötet skulle ägt rum på ett litet skär Danmarks Lilja, som ligger rätt väster ut om Göta Älvs utlopp.
Denna berättelse har troget förts vidare av referent efter referent. Det äldsta referatet jag sett är Brusewitz fr. 1864 i Elfsyssel s. 204. Troget upprepas denna skröna av författare efter författare. Senast har jag sett den upprepad i ”Landkorridoren till Västerhavet” (ISBN: 91-974119-2-2.) av Ingvar Leion. (Sid. 29) Det är som trodde referenterna, att vi skulle underkänna deras kunskap och objektivitet om skrönan inte upprepades. Berättelsen är ju fullständigt omöjlig om ett ögonblick tänker efter hur det kunde ha gått till rent praktiskt. Redan det att mäktiga män, med mycket att bestyra, samlas som på en söndagspicknick eller till religiös rit ute på fjorden på ett skär som kanske är några båtlängder i trekant. Brusewitz har på sidan 200 en gravyr av skäret. Jag återger den här som ett citat v Brusewitz.
Figur: Citat ur Bruzewitz föreställande Danmarks Lilja.
Skäret är litet, i stort sett platt och med en kulle i norra hörnet. Det ligger långt från bebyggelse. Frånsett några få fiskelägen med extremt goda hamnar som t.ex. Marstrand, vars samhälle sannolikt är urgammalt, förblev skärgården obebodd till 1600-talet. Liljan är inte något särskilt frekvent utflyktsmål, inte i varje fall i våra dagar. Det är synnerligen besvärligt att gå land där. Man tvingas vada antingen på en botten av kullerstenar eller av hala stenhällar. Att nu landa en häst på detta skär, som skrönan talar om, måtte vara ganska besvärligt. På Bayeuxtapeten visas hur man lastar ur hästar från skepp. Skeppen läggs tydligen på sidan och man tvingar upp kölen så att hästen kan hoppa över borden och komma ut på marken. Visserligen är skäret ganska slätt så att man på ett sätt kan få en effekt liknande den av sandstrand. Å andra sidan måste den stackars hästen hoppa ut på ett blankpolerat urberg där man nu inte har en massa kullerstenar (se Brusewitz figur). Detta är inte idealisk mark för hästar – tvärtom. De tycker mycket illa om mark där de slinter och tenderar då att bli svårridna. I gengäld har ju landet stigit en del sedan högmedeltid och skäret var då ännu mindre än det är nu. Kanske är det så att det egentligen bara var kullen som syntes över vattenytan när de tre konungarna skulle ha mötts där.
Jag vill hävda att det där mötet inte har gått till på det sätt som det beskrivs i notatien till Äldre Västgötalagen. Över berättelsen vilar också en ton av onyktert skryt, som i sig borde stämma varje referent till eftertanke. I den form den har fått föreslår jag att vi inte fäster vidare avseende vid den.
1. 2. Sverige ägde halva Hisingen.
Den andra uppgiften jag vill ta upp är att det referat av urkunder där det talas om att Sverige vid denna tid ägde halva Hisingen. Brusewitz, som till stor del refererar både Ödman och Holmberg, skriver att "Hisingen sedan urminnes tid är fördelad i tvenne härader, det östra och det västra, av vilka det förra, så långt man kan minnas, tillhört Sverige". Leion hävdar att vi tidvis ägde Lundby och Tuve socknar. De skulle då ha varit enklaver. Men han talar också om halva Hisingen. Att kalla dessa två socknar halva Hisingen ät helt enkelt inte rätt. Även om man under medeltiden var synnerligen oprecis i sin statskonst är detta helt uppåt väggarna. Man grips då av misstanken att det inte är primärt jordinnehav på ön som avses med uttrycket "halva Hisingen", utan något helt annat.
1. 3. Vad var det som Sverige hade?
Vad kunde då ha utgjort detta. ”något helt annat”? Jag har prövat olika alternativ, men det enda, som förefaller rimligt, är att det på något sätt berör vattenvägarna runt ön - enkannerligen längs älvarmarna.
Under 1200-talet är seglationsrättigheten, rätten att på detta sätt använda Älvens vatten en viktig fråga. Olika författare brukar uppehålla sig vid vad denna seglationsrättighet betytt för Kungahälla och Lödöse. Jag tror att det är att underskatta Älvens transportekonomiska betydelse. Transportsystemet tar inte slut vid Lödöse utan fortsätter längs älvar och åar, som rinner ut i Vänern. Vid den tid jag här behandlar finns både Kungahälla och Lödöse, så jag för resonemanget på "Lödösevillkor", för att i detta sammanhang undvika sidospår. Lödöse var en expanderande affär, som erikska ätten satsade på tills den flyttade över intresset mot Mälardalen.
1. 4. Vilka juridiska rättsinstrument rör det sig om?
Rätten att utnyttja dessa vatten för seglation grundar sig på innehav av mark. Leion anser att en älvs djupfåra skulle vara "fritt" segelvatten, ett på något sätt internationellt vatten; en allemansrätt. Det vore bra om någon, som kan något om juridikens historia ville yttra sig i denna fråga. Jag kan bara bidra med gissningar och antaganden, även om de grundas på analogier med annan dåtida och senare rätt. Mig förefaller det dock, som om dessa gissningar ”hänger ihop” med det historiska förloppet.
Vi tycks ha haft två typer av rättsinstrument, som kan ha varit tillämpliga, allmänning eller strandrätt. Allemansrätten innebär visserligen att man får ta väg över annans mark, plocka kvistar och svamp, men den innebär inte att man får rätt att avvinna denna mark väsentlig vinst. Allemansrätten tycks inte ge rätt till fiske eller seglation, men däremot rätt att mot gängse avgift anlöpa hamn. Allemansrätten var vid 1200-talet troligen inte lagfäst, utan grundade sig på sedvana. Allmänningen är ett gammalt germanskt instrument, vars ord förekommer i flera språk; engelska, common; tyska, Allmende; danska och norska, alminding. Allmänning finns på olika nivåer i samhället, sockenallmänning, häradsallmänning och i förfluten tid riksallmänning. Jag erinrar mig ett exempel på häradsallmänning nämligen att Vadsbo härad hade en skogsallmänning Östra Stöpen, som hade särskild förvaltning. Det årliga överskottet fördelades på jordägarna i Vadsbo efter deras mantal. Skulle seglingsrätten på Älven vara allmänning med en liknande konstruktion hade det krävts en komplicerad administration, som hade involverat flera länder.
Om det inte var allmänningsrätt, var det sannolikt strandrätt, som reglerade seglationen. Betraktar man en karta över Hisingen med omgivande vatten är det korrekt att tala om fyra seglingsrätter längs Hisingen från hav till Älv. Två av dem går genom Nordre Älv, Nordre Älv för norra stranden och dito för den södra. Jag ser två seglingsrätter till den södra älvarmen. I Nordre älv var det norsk mark på båda sidor. Denna seglationsrätt var odisputabelt norsk. Birger Jarl kunde möjligen köpt sig en tidsbegränsad seglingsrätt denna väg, men den hade alltid varit förenad med politisk osäkerhet. Längs den södra älvarmen var det mera komplicerat, men det fanns också bättre möjligheter. Danmark ägde den södra stranden och Norge den norra, till den fjord, som den södra älvarmen löpte ut i. Den norra fjordstranden låg intill själva ön Hisingen. När Birger Jarl 1253 förhandlar med Kung Hakon bor kung Hakon, enligt Brusewitz (s. 169), på Lindholmens slott i Lundby socken. Lundby och Tuve socknar var då tydligen ännu inte svenska.
Jakträtt följer mark, men rätt att jaga med hund kräver större mark än ett enstaka gärde. Fiskerätt har man utanför sin strand. För rätt till seglation längs Hisingens södra strand kräver man nog mer än en eller två socknar. Jag tycker att om tittar på kartan och ser dessa båda enklaver att det verkar vara i snålaste laget för att räcka till en seglingsrätt grundad på strandrätt. I detta läge kan Danmarks lilja få stor betydelse. Den ligger omfluten av gemensamt vatten och kan då på något sätt utgöra slutpunkten (eller början) på strandrätten och därmed seglationsrätten. Vid Danmarks lilja tar det fria havet vid. Skäret ligger i gemensamt vatten. En andel av skäret och två socknar på Hisingen borde ge en med Norge delad seglationsrätt längs södra Hisingen.
Det är först senare som Danmarks lilja kan bli utgångspunkt för en gränsdragning ner mellan Halland och Västergötland – mellan Danmark och Sverige. Det kunde ske först när Askims härad till slut blivit svenskt. Därefter återlämnas de två Hisingssocknarna, men Danmarks lilja fick vi tills vidare behålla en tredjedel av. En mera definitiv lösning blev det när hela Bohuslän blev svenskt.
Danmarks lilja på nytt.
Hej Alla!
Vi hade i fjol somras inseglingen till Lödöse uppe till granskning. Ingvar Lejon och jag konkluderade, vill jag minnas, att innehav av en del av det lilla skäret tillsammans med två socknar på södra Hisingen gav inseglingsrätt till Elfwa och därmed Lödöse. Jag har sedan dess sett att Danmarks lilja förekommer som farledbeskrivning för farled längs den södra älvstranden. Där finns ju en farled längs Hisingens sydsida, men den tycks inte ha varit "an våg".
Claes Krantz har i "Skepp i Gattet" två referenser till skäret. Willem Jansz Blaeu beskriver 1643 inseglingen förbi Vinga enl. Krantz s. 14:
Tre mil sydväst om Kalvsund ligger ön Vinga. Söder därom går gattet till Nya Lödöse eller Göteborg in, det är en stor och bred fjord sträckande sig nordnordost in och på 8, 9 eller 10 famnar. Man lämnar Vinga om babord och löper mellan den udde av fasta landet, som kallas Galtö huvud och ön lilla Danmark in långs det fasta landet vid den södra sidan förbi Elfsborg till Göteborg, det är överallt rent vatten.
Uppgiften att det överallt är rent vatten tar jag på allvar och kommer vid tillfälle att hytta sjökortet överbord i förlitan på en högre makt och holländsk seglingsbeskrivningsförfattare.
En senare uppgift finns i Johan Mårtenssons sjöbok av 1748. Denna beskrivning är något mera utförlig. Det kanske rent av går att segla efter den. Jag bryter ut ett litet stycke ur Krantz s.16:
Man väjer en klippa jämt med vattnet vid höga bergsudden Galterö huvud och passerar därmed att stort flatt bergskär, kallat Buskär, som man kan löpa tämligen när och blir om styrbord. Från den löper man närmast och passerar då några skär och bränningar om babord, av vilka den största västersta kallas Lilla Danmark, den mellersta Klövskär, som skjuter en bränning åt farvattnet ut, den östersta Harstenskär, som ock har en bråtbåda mitt emot Galterö remmaren; fördenskull när klippan vid Galterö huvud är förbi; passerar man remmaren om styrbord, som står norr om Galterön, och i detta farvattnet är 14 á 10 famnar.
Dessa båda notiser avser tider som ligger senare än listans tidsområde, och man kan på goda grunder anta att i grund och botten just dessa förhållanden stått sig genom tiden.
Vid båda tillfällen definieras skäret Danmarks lilja eller Lilla Danmark i samband med farleden för insegling längs inloppets södra sida; den som en gång, när det var aktuellt, behärskades av Danmark. Lägg märke till underbara ord som bråtbåda och remmare. Det senare är tydligen ett skär som man går på!
Jag hopas att listan håller inseglingen till Lödöse levande!
Wilhelm