Att stiga av bussen i Marstrand.

Claes Krantz var konstnär och skribent. Han medverkade i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) med vackra pennteckningar från Västkusten och i synnerhet från Marstrand. Han skrev hänförande om en trakt han uppenbarligen älskade. Han hörde till en äldre omgång marstrandsungdomar, så jag har inte träffat honom. Men helt nyligen såg jag i ett av hans kåserier att han tillbringat tidiga somrar där. Jag skall här söka rekonstruera min deduktion och göra några kommentarer. Krantz börjar med en pennteckning av ett skär, där han lekte som barn.

Vägbyggen och nedläggning av vatten- och avloppsledningar under andra världskriget och senare skapade på kusten stora mängder sprängsten. Den användes till en genomgripande förändring av kustens samhällen. Där man förut haft några träbryggor nedanför sjöbodar fick man plötsligt skyddade hamnar med gedigna pirar och väl definierade inlopp och kajer man kunde förtöja vid. Många samhällen gjorde helt om som en beväring på exercisplatsen. Där förut samhället var vänt ned mot bryggan, där ångbåten lade till ett par gånger om dagen, vände det sig nu mot en busstation med parkeringsplats, där det kunde finnas både bank och post. För Marstrands del kom landsvägen och vattenledningen under det andra världskriget. Och därmed skapades mycket material för en omfattande omstrukturering av öar och skär.
Detta framgår av första kåseriet ”Skäret” i Krantz´ bok ”Hemmavatten och vrakstränder”, som kom ut 1961. Kåseriet är uppbyggt kring två pennteckningar, som jag skannar in bland dessa rader. Den första teckningen visar Krantz´ barndomsskär alldeles i fronten av teckningen. Där ligger några ”sumpar” och en uppdragen, upp och ned vänd, eka på skäret. Strax bortanför skäret ligger en liten holme med ett hus och ett segelfartyg skymtar i bakgrunden. Till och från den lilla holmen går det en spång, som är lagd på pålar i vattnet. Men konstnären ger ingen förklaring till denna spång eller rättare till de båda. Men det är uppenbart att de går över ett sund eller en djup vik. Denna teckning har en hög grad av trovärdighet över sig. Detta framgår inte minst av de båda ekorna som ligger förtöjda dels nedanför boningshuset och dels vid spången. Ekor var ett nödvändigt transportmedel i denna natur. Mera sällan rodde man dem. Vanligen stod man i aktern och vrickade ekan. Det innebar att man förde åran, lagd i ett klys på akterspegeln, i en åtta.
Som jag är nyfiken av naturen undrar jag varifrån motivet är hämtat. Det är något som fattas för att jag skall kunna få mina minnesbilder att stämma med det figuren visar. Så koncentrerar jag mig på de små gångbroarna. Uppenbarligen har konstnären tagit med dem därför att det är väsentliga för det bilden föreställer. Men det är broar som inte leder någonstans. Kan det vara så att han har anonymiserat bilden? Han visar en del, men sätter inte in den i ett sammanhang, som gör att man kan säga att detaljen hör hit eller dit.
Plötsligt ser jag sammanhanget! Strax bakom den punkt varifrån bilden är tecknad fanns det en annan gångbro över sundet. Nu kommer jag ihåg den! Det var den gångbro som gick från färjeläget på Koön till Verkstaden, Marstrands Mekaniska Verkstad, varvet som låg på Kvarnholmen. Mellan Koön och Kvarnholmen löpte i gamla tider, när jag var ung, ett sund. Jag har rott där många gånger. Det var så att min eka hade ett mycket dåligt vrickhål på aktern, så jag brukade ro. (I Nationalencyklopedins ordbok står den vrickning, som jag här har beskrivit, angiven som en betydelsenyans till ordet. Där talas det om små snabba rörelser. Ingenting kunde vara felaktigare. En vägvinnande vrickning utförs med lugna rörelser. Annars blir det bara plask.)
De båda gångbroarna som leder från den lilla holmen går dels mot norr, dels mot söder. Den som går mot norr har den lilla ekan förtöjd. Den gick till Koön och fann land ungefär vid den första parkeringsplatsen norr om landsvägen. Den andra gick till Kvarnholmen. Den lilla ön Kvarnholmen hade fått sitt namn efter den väderkvarn som stod där. På Kvarnholmen låg Marstrands Mek. Verkstad som Marstrands varv kallades. Varvet hade sitt kontor i mjölnarens bostad strax invid kvarnen. Det står i Haakon Haakonssons saga att den gamle kungen lät uppbygga Marstrand. En del tolkar detta så att han skulle ha grundlagt staden andra att han där skulle ha anlagt en skans eller liknande befästning. Jag tror inte något av detta stämmer. Jag tror att han gav orten dess stadsrättigheter och stadfäste stadsvapen mm. Vapnet var för övrigt tre sillar ställda i trekant runt en stjärna. Det finns undersökningar på Marstrands allra äldsta bebyggelse. (Medeltidsstaden 22 ”Marstrand” Statens Historiska Museer 1991 och Marstrands Rapport 1981 CTH-A). Stadens begynnelse fanns på Marstrandsön alldeles under berget, som ruinerna av skansen Gustafsborg ligger på. Man går från kajen in på Västra Återvändsgatan alldeles söder om GKSS hus och går så långt gatan går. Där gick havet in i en vik under 1 000-talet och där skulle hela projektet Marstrand ha börjat, menar några forskare från Chalmers, som tittat på saken. Kvarnholmen hette tidigare Hedvigsholmen. Däremot vet vi att Haakon anlade en borg på Ragnhildsholmen ute i älven vid Kungahälla. Den borgen kom att kallas Nyklaborg, och den är omtalad i Haakons saga. Vi vet också att Haakon intresserade sig för Marstrand och ville att folk från fastlandet flyttade ut och fiskade sill. Vi vet också att Kvarholmen kom att ha befästningsverk – utanverk till Karlstens fästning. När Gyldenlöwe 1677 gick till anfall mot Marstrand landsatte han trupper och artilleri ungefär norr om vägbanken mellan Koön och Instön. Sedan släpades mörsarna bort till berget ovanför Rutgerssons segelsömmeri. Uppe på berget ställdes de och därifrån besköt de utanverken på Hedvigsholmen, som efter några dagar utrymdes. Efter att ha tagit utanverket på Malepert blev det möjligt att föra upp kanoner på den kulle, där lotsutkiken ligger, St. Eriks kulle och därifrån beskjuta fästningen. Dem fick Gyldenlöwe hissade upp på det höga branta berget alldeles intill Norra Inloppet. På det positionerade han en skans, ”Ravelinen Antoinetta” mitt emot fyren Lyktan. Därefter fick han upp ett batteri på Gustafsborg. Inför hot om en förestående stormning kapitulerade Anders Sinclair, befälhavare på Carlsten, med vad som återstod av hans ursprungliga 400 man.
Jag har funderat på varifrån namnet Hedvig i Hedvigsholmen kommer. Karl X Gustafs hustru hette Hedvig Eleonora. Hon var dotter till Fredrik III av Holstein-Gottorp och hans gemål Maria Elisabet av Sachsen. Svensk Uppslagsbok uppger att hon var road av byggnads- och målarkonst samt kortspel. Hon var en garant för Sveriges goda förbindelser med det lilla riket i den danska arvfiendens rygg. Hon skulle kunna tänkas ha gett namn till ön för ett utanverk till Carlsten. Jag känner inte till något troligt alternativ. Men namnet kunde ju också leva kvar från den danska tiden. Olán (s. 48.) uppger ”att skansen på Hedvigsholmen (Kvarnholmen) anses vara mycket gammal, härstammande från de äldsta danska tiderna, och bestod ursprungligen av ett slutet verk med kasematter för musketörerna”. Detta om Hedvigsholmen och senare Kvarnholmen.
Vi skall nu ägna en smula uppmärksamhet åt den andra teckningen. Staffliet har varit uppställt alldeles vid Q8 macken vid Arvidsvik. Jag tror att det är den NO hörnet av den byggnaden man ser på bilden som ett garage. Man ser vägen mot Tjuvkil med en buss och syd om vägen en rest av ett gammalt sillsalteri, som ligger alldeles bortom boningshuset. Man ser här att det som förut varit ett sund har fyllts ut och blivit land. I dag är det en stor parkeringsplats. Salteriet och boningshuset är borta. Och där Verkstaden
låg, har det byggts bostäder. Och någonstans under eller vid garaget på denna andra bild ligger Krantz´ barndomsskär, där han lekte som pojke. Då vid trettiotalet gick färjan från sitt läge väsentligt närmare Olympiabadet eller Arvidsviks badinrättning än det nuvarande läget. Strax utanför badets gräns låg färjeläget. Det andra läget, det på Marstrandsön låg en aning norr om Arfwidssons fiskaffär. Efter läget på Arvidsvik kom ett litet kallbadhus ute i vattnet liggande på stenpelare. Det var sannerligen inte stort. Detta kallbadhus och några sillsalterihus blev Olympia badet. Det var den ursprungliga badinrättningen på Marstrand. Den anlades av en handlande Andreas Swahn 1822. Denne Swahn köpte alltså sillsalteribyggnader, som hade förlorat sin funktion i o m sillperiodens upphörande 1808. Däri inredde han en badanstalt efter mönster av Gustafsberg vid Uddevalla. Om detta skrev Olán i Marstrands historia att:
De sjukdomar, för vilkas behandling Marstrands havskuranstalt särskilt kan förordas, äro först och främst sådana, där ren, ozonrik havsluft av jämn temperatur samt salta bad äro indicerade. Hit höra de flesta former av kroniska, konstitutionella sjukdomar, som bleksot, blodbrist, långvarig frossa, gikt, engelska sjukan, s.k. specifika sjukdomar, skroffler. Med stor fördel lämpar sig Marstrand för genomgående av s.k. Achener- och Kreuznacherkurer.
(Marstrands historia s. 141.)
Det är nog så att den medicinska kunskapen gått fram sedan Olán skrev och inbillningssjukan alltid har haft många namn. Och söder om detta kallbadhus lades det nya färjeläget.
Husen på den lilla holmen bortom Claes skär där han lekte ger en del upplysningar. På den första teckningen finns ett bostadshus. Det går att med en ganska hög grad sannolikhet att definiera detta hus. Man kan genom att titta på fönstren få en hygglig uppfattning om hur stort huset var och hur det var disponerat. I bottenvåningen var det ett vanligt 4 gånger två enligt mitt sett att se. Det betyder fyra fönster förutom ingångsdörr på långsidan och två fönster på gaveln allt i nedre botten. På andra våningen var det inredd vind dvs. man hade två gavelrum med en öppen vind dem emellan. Någonstans inne i huset gick där en trappa upp till vinden. Det är en skorsten mitt på taket vilket innebär att rökkanalerna var samlade centralt i huset. Det innebär i sin tur att spisen hade sin rökkanal och att man troligen hade två eller tre kakelugnar för boningsrummen. Huset låg på en murad stenfot med en dörr från västergaveln.
Lagerlokalen finns på den nyare teckningen, men inte på den äldre. Nu vet vi inte vilken tid C. Krantz hade tänkt som ”nutid” för denna äldre teckning. Det är möjligt att den kan tidsbestämmas med hjälp av gångbroarna, men jag saknar kunskap för detta. Ett annat tecken att datera efter är segelskutan, som skymtar i bakgrunden. Det har förekommit att sådana detaljer lagts till för att göra bilden intressantare. Men samtidigt är sådana tillägg tidstypiska. Man ser inte att en seriös och kunnig artist, (och sådan var Krantz) lägger till ett flygplan på en bild som skall illustrera medeltiden. Vi har alltså ett segelfartyg med rår på masterna, som ligger nära de små holmar som ligger vid den nuvarande fiskehamnen; men när och varför? Jag vet alldeles för lite om det områdets historia för att våga en gissning. En av öarna kallades en gång i tiden för galgholmen och avrättningar skedde väl knappast i det brusande arbetslivet? Men segelfartyget kan också ligga närmare hans barndoms skär. Det kan ligga på andra sidan sundet mot Hedvigsholmen – vid Verkstaden. Där har det ett mera naturligt ärende anpassat till trolighetens krav. Konstnären har ju systematiskt förtigit Verkstaden på södra sidan om sundet. Med tanke på att konstnären menar att det var en bild från hans barndoms lekplats kan det väl röra sig om tiden mellan sekelskiftet och första världskriget. Det betyder att Claes som barn gick över gångbron till Koön och på Koön västerut till han kunde hoppa ut på det lilla skäret, för att leka där. Och där i huset bodde den eller de som höll ett vakande öga på den lekande pojken. Det framgår av berättelsen.
Den nyare teckningen har med en buss på landsvägen. Detta signalerar om åren efter andra världskriget. Någon gång från det ena världskriget till det andra har det magasinsliknande byggningen kommit dit. Av den har jag ett personligt minne. Jag skulle som liten av någon anledning prata med eller få något besked av Wahlström. Och han bodde i detta magasinshus. Då användes huset till vinterförvaring av båtar och Wahlström eller någon annan hjälpte också till med att smeta på dem lite färg och slänga dem i sjön. Det kan tex. ha gällt den lilla ekan. För att komma hem till Wahlström fick man gå upp för flera trappor i magasinet och på den översta vinden såg man en vägg av mycket grovt virke, t.ex. 8 x 8 tum. I den fanns en dörr och innanför bodde Wahlström. Jag kommer ihåg att jag blev lite chockad när jag såg att det var en vanlig trevlig bostad med snygga möbler och mattor på golvet och tavlor på väggarna. I min ungdomliga inskränkthet hade jag svårt att tro att man kunde bo så i ett magasin.
Men hur kom magasinet dit och varför? Byggnader av detta slag brukade inte nybyggas ute på kusten. De köptes och nedmonterades på ett ställe för att monteras upp där de behövdes. Men minnet av detta magasin är förknippat av att det inte fanns ett hus alldeles väster om magasinet
I varje fall inte något beboeligt hus. Jag vill reservera mig för att kanske där stod ett svårt förfallet hus.
Krantz båda pennteckningar är en illustration till tidens förlopp. Tänk vad det ändrade sig från den ena till den andra! Men skulle man ha ritat av hur det ser ut i dag hade man ritat (eller fotograferat) en ofantlig parkeringsplats, helt okänsligt skapad över sund och skär för att besökare skall kunna ställa sina fordon. Det är en demonstration av samhällets förändring likaväl som ”Skäret som försvann”. En viss grad av okänslighet ligger förborgad i samhällsförändringens natur. Det vi mister är ett pris vi betalar för att få något annat i stället. Vi är sällan medvetna om detta pris. Men försök att komma ihåg Krantz pennteckningar, när ni stiger av bussen nästa gång!