Om korruptionens bekämpande.

Onsdagen den 9 juni deklarerar Sven-Åke Olofsson, Helsingborgs Dagblad, sig positiv till bekämpande av korruption. Det gläder mig. Korruption är dessvärre inte bara en indikation på ett ofullkomligt juridiskt system utan även en direkt kontraproduktiv kraft. Korruptionen i olika stater jämförs på nätet på olika listor. http://www.transparency.org/

Som red. Olofsson påpekar, är det svårt att utreda och slutligen få fällande domar, när brottet är korruption. Eftersom inte sällan brottet både planeras och begås i slutna rum och i slutna kretsar krävs det möjlighet att dyrka upp i en kultur av, av tystnad. Som det påpekas i ledaren ”Kamp med få segrar” står de rättsvårdande myndigheterna sig då slätt. Likväl, förfäras ej du lilla hop!

Flera av våra broder- och systerländer i Europa använder sig av metoder för att hålla korruptionen på mattan. En teknik är att ge åtalseftergift till den eller de som skvallrar, s.k. ”whistleblowers”. Man kan tydligen här tillämpa stor flexibilitet, i en del fall utmäter domstol lägre straff.

Det är också en fråga vad som händer med den som blåser i visselpipan. Det finns en olycklig benägenhet att se ned på den som strävat efter laglydighet i så hög grad att vederbörande tagit på sig obehaget att berätta som det är. Samhället är långsiktigt betjänt av kombinationen moverka korruption och rättspatos. I bland är samhället tvetydigt och värdesätter solidaritet mer än rätt. Solidariteten måste alltid underordnas lagen.

Om samhället på allvar tar itu med korruption är det viktigt att kampen förs så att inte ont blir värre. Korruptionsbekämparna behöver övervakas.

EU-kommissionen tycks också vilja att vi gör något ytterligare. Inte bara inbilla oss att vi mangrant är hederliga.

(Detta bidrag infördes som insändare i HD den17 juni 2010.)