Det står i Ortnamnsförteckningen om Migandegubben och om gubbens portar vid Migande flåg. Beskrivningarna verkade en smula svävande och dessutom lockade en uppgift om en hjälm. Erik, Alfred, Carl och jag beslöt att åka dit och titta för att vinna ökad klarhet.
Migandet är ett bergmassiv i sydvästra delen av Harestad socken i Inlands härad. Det är här fråga om ett område, som ligger nordväst om Nordre Älv. Det är alltså fråga om den sydligaste delen av det gamla norska riket. Det är också fråga om trakter, som en gång var belägna mycket nära allfarvägen, d.v.s. i det här fallet segelleden upp till Kungahälla och Vänern. Genom förändringar i kommunikationssystemet ligger Migandet i dag i en avkrok. Berget är bl a mot älvsidan omgivet av en flera kilometer lång brant stupande kant av avsevärd höjd. Det är denna brant, som kallas flåg. Men berget ligger också i den östra ändan av det som under stenåldern var en ö. I den västra änden av ön ligger Dalen med hällkista och fornborg. (Se Dalens fornborg).
På kartan hade vi hittat ett ställe som hetta Flågen. Med lite god vilja kunde detta uppfattas som var portarna kanske skulle vara. Men det låg ingalunda i direkt anknytning till det branta stupet. Och när vi kom fram fanns här rakt inte några portar. Vi knackade på och hörde oss för. Detta stället var relativt nytt. Det ursprungliga Flågen låg längre västerut. ”Det var bara att följa den där bergsbranten, som syns där borta, så skulle vi komma fram”.
Så vi gick längs Migande flåg i samma riktning, som Älven flyter. Det varierade mellan lite besvärligt och ganska besvärligt.På ena sidan var älvsidans vass med ett begynnande sygg och på den andra var det ett kontinuerligt bergstup. Efter ett tag kom vi fram till en äng. Nere till vänster låg Stockholmarna och till höger svängde bergsbranten in mot land. Det var en gudomligt vacker plats. Det var en begynnande eftermiddag och solen gassade över ängen och glittrade på Älvefjord. Migandemassivet skyddade mot nordliga vindar och det såg mycket bördigt ut. Ute vid Stockholmarna hade Göteborgs stad tidigare dumpat stadens "puträtt". Renhållningsgubbarna som sysslade med den här produkten på Marstrand kallade den så. De lastade TC-tunnorna på en pråm, som kördes ut till tunntömning ute i havet. Och här vid Stockholmarna tömde göteborgarna.
En bit upp längs bergssidan hittade Erik, i en aspdunge, gamla grundmurar. Jag gissade på ett hus med torpargrund och en ladgård och några små uthus dessutom. Stället verkade ha övergivets i mitten av 1900-talet. Detta var det Flågen, som Ortnamnsförteckningen hade angett som plats för portarna.(Positionen för kopparhatten bör vara ungefär 641509/126194 enligt gängse svenskt koordinatsystem. Rikets nät). Bristen på vägar hit hade gjort platsen isolerad. Folket hade helt enkelt flyttat och tagit namnet med sig. Och i aspdungens dunkel alldeles i bergsbranten syntes de båda portarna. Höga och breda som en körport till en mindre lada; väl tilltagna för en välvuxen jätte! Och det bästa av allt, bara något tiotal meter bort reste sig ur branten en spets, som alldels tydligt var en gyllene hjälm. Det gick det inte att ta miste på. Eftermiddagens sol skapade ett märkligt, glittrande färgspel över detta naturfenomen. Den sprakade i färger som guld eller brons. Den måste ha utövat en sällsam påverkan på människor under äldre tid. Vi tyckte oss ha nått ett mål och åkte hem med och i denna känsla.
Erik tog positionen.
Figur 1. Karta över Harestad, Torsby och Lycke socknar.
I den högra kanten syns Kungahälla och Ragnhildsholm. ”Stenålderdsön” ligger strax norr om kilometerskalan.
Vid Vråkärr ligger Dalen med hällkista och fornborg. De i texten nämnda Stockholmarna skymtar vid öns sydsida mellan Vetteröserna och Korsberga. Vetteröserna kallas vanligen Höga och är också platsen för ett svartjordsområde.
Öarna SV om Vetteröserna är Lilla och Stora Överön.
Vem Migandegubben var vet jag inte, men gestalten diskuteras i "Ur sagans skimmer" kapitel 6.