August 20, 2011
Eurobonds are, according to the French President N Sarkozy and German Chancellor A Merkel, the solution to the Euro crises.
Eurobonds, and no alternativ?
Eurobonds are very good for sure. You may see them as the jewels in the crown on head of the ruler of Eurolands; on the Imperial Majesty. They are, though, the finishing touch of the creation, or maybe a very late act in the building of Eurolands system. To put them there you need the full creation, but essentials are still missing. The Builder has just started his act.
In the internal market you need free movement of capital, people and resources and you have not yet get that by far. Further you need one legal system that encompasses the area. You do not need to have the same rules all over the place, but similar rules. Thereby you could by reading feedback from the market get a preference for the best rules and so create a evolutionary process. It takes time, but let it! The internal market needs a reasonable political unity of what to achieve. How that could be combined with a French President claiming the right for French car production? In other words you need decision makers with at least elementary knowledge of market building. And besides that Eurolands need a lot of other ingredients in its creational act, which may win the trust of the financial market.
A certain help would come if the people I Euroland themselves believed in the project. But its decision makers have not sold the project to their subjects, but trusted voting tricks to make their creation. They have continuously tricked their subjects but expect financial markets to trust these confidence tricks. Something is wrong here.
Of course Eurobonds are very good indeed, when the time is right, but we are not there yet. Use that time for some fundamental building and you might eventually get those Erurobonds.
For today I vote no.

Den 11 augusti 2011.
Den brittiska sensommaren.
Den arabiska våren har nu efterträtts av den brittiska sensommaren. Det är helt i sin ordning, efter (den arabiska) våren kommer sensommaren. Så ser naturens ordning ut. Och sensommaren kom till britterna. De kan väl inte gärna ha varit helt aningslösa om vilka stämningar som rört sig i folkdjupen. Om så vore har det varit ett dåligt management av den brittiska regeringen. Och det har det kanske varit?
När man tittar på vad som publiceras av brittiska medier, själv har jag bäst följt BBC, men också gluttat på andra, får man en bild, som något påminner om den nordafrikanska. Stora kullar av unga män och kvinnor med hopplöshet i blicken. Dåligt med jobb, och de som råkar finnas är taskiga, tråkig gammaldags skolundervisning från ett hopplöst förlegat skolsystem. Det kanske funkade under efterkrigstiden, men WW II är inte längre dominerande i vårt minne. En statlig och kommunal maktapparat, som har väldigt lätt att se ner på dessa ungdomar. (Folk brukar bli förbannade, när de känner sig föraktade och i dessa samhällslager har elden pyrt rätt länge). Det är några år sedan sist, men vad har gjorts åt problemen?
Till råga på allt så såg jag på BBC ett högt polisbefäl från Metropolitan Police uttala sig efter fösta natten. Det var den natten då upprördheten gällde en kille, som var skjuten av polisen. Detta höga polisbefäl uttalade sig med en arrogans, som var klart provokativ. Jag undrar, frågade jag mig själv, om inte detta kommer att kosta både blod och eld? Hade detta polisbefäl fört ett resonemang med frågor och svar hade det inte verkat lika arrogant, men det gjorde han inte. Han hörde till dessa stackare, som visste hur världen ser ut. Det fanns inte något han behövde fråga om. Han hade full kontroll över sin värld. Hur nu den var anpassad till verkligheten?
Det är ett troligt fall av vad som händer när man väljer politiker, som saknar empati. En politiker, som vill vara framgångsrik, bör nog, det tyder min forskning på i varje fal, på något sätt kommunicera med dem som han är satt att styra. Han kan göra som vår statsminister, hela tiden åka ut till arbetsplatser och skolklasser, över huvud taget där människor är, och lyssna, pröva sina idéer. Det bör kombineras med opinionsundersökningsinstitutens professionella hjälp. Han skall läsa av sina medborgare, inte bara väljare. Han måste läsa av sina motståndare också. Och det får inte stanna där. Han måste hela tiden pröva om han trycker lagom mycket på rätt pedal.
Hans arbete har inte direkt varit mästerligt, men ganska bra. Han bör i alla fall ha ett gott grepp om vi får en svensk vinter. Kriserna i USA och Europa leder troligen till ett kärvare klimat här hemma. Herr Reinfeldt får säkert tillfälle att demonstrera sin empati.



BLOGG.Juni 2011.Nu tillbaka! Det äe en stor, dominerande händelse som skett medan jag varit borta. Den arabiska ungdomen i Nordafrika har insett sin kommunikativa makt och börjat att ta för sig. Gamla "säkerhetsstrukturer" kör på som vanligt och den politiska osäkerheten är ett faktum. Det är det gamla vanliga: En part utvecklas och en part gör det inte. Och som vanlkigt kommer troligen den part som utvecklas och som mobiliserar attvinna. Jag har just skrivit om Folkvandringstiden och roimarna, men inte ännu lagt ut den på denna sida. Man såg där att germanerna tog hem spelet över romarna med dessa två förmågor, att utvecklas och att mobilisera. Själva konfliktskeendet är alltid mer komplicerat och i varje situation svårgreppat, men när man ser på skeendet i backspegeln funkar dessa korta beskrivningar.Det är fantastiskt att få uppleva dessa stunder av frigörelse, även om man gör det som tidningsläsare. Som skolpojk uplevde jag nazismens sammanbrott 1945. 1989 var det Sovjetunionens tur. Fast den gick inte under i krig utan imploderade. Planhushållningen lyckades inte skapa acceptabla levnadsvillkor. Så sa Gorbatjov att man inte fick skjuta på sina egna och så var det "lyckoriket" slut. Och nu är det araberna som blivit pressade till vägs ände. "Nu har vi det så djävligt att säkerhetsorganen har inte något att skrämma oss med!" Så tar det slut, men det s.k. säkerhetsfolket brukar ju alltid ta många med sig när de faller.Det blir så mycket onödigt lidande.Både Muammar Gaddafi och Syriens Bashar al-Assad talar om sina undersåtar på ett mycket märkligt sätt. De talar om dem som råttor och bakterier respektive. Det är säkerligen inte menat uppskattnde. Det förakt de visar för sina undersåtar tyder på att de på något sätt tappat kontakten med verkligheten. Säkert skulle International Criminal Court, ICC, kunna föreslå en lämpligare förvaringsplats än ett presidentpalats.

"Den arabiska elden" har under detta halvår flammat högt i Nordafrika och nu även i Mellersta Östern. "Den arabiska ungdomen" i Nordafrika har börjat använda sina mobiltelefoner. Den har utvecklat tankar om det som ligger en ungdom om hjärtat - frihet, arbete och rätten att få drömma om ett meningsfyllt liv. Men det är också en annan faktor som förts in i bilden. Det är den TV-kanal, al Jazeera, som produceras av araber i ett arabiskt land, Qatar, och för araber. För ett halvår sedan förorsakade den rätt mycket oro i medievärlden, så det fanns anledning att följa den för att få en egen uppfattning. Den kom mig att tänka på BBC, och det är sannerligen inte menat som kritik. För att bilda sig en någorlunda god amatöruppfattning om vissa mellan östern frågor var det hugget som stucket vilken av de två kanalerna man följde. Det är alltså frågan om journalistik på allra bästa nivå.

Det verkligt spännande är att saken i sig är betydelsefull. Al Jazeera kan berätta om oförätterna utan att flåsa, utan att ta till de värsta överorden och den arabiska ungdomen reser sig. Liksom BBC är de formellt artiga även mot dem som de vänder sig mot. De visar sina motståndare respekt. Så har det också gått att tända den arabiska elden på ett fredligt sätt, därigenom har denna gång hatets många månglare framstått som överkörda, förbiseglade och liggande i marvatten (för att pröva några analogier). I stället ser jag en stor vrede, men den är återhållsam. Den är balanserad och den är troligen segerviss. Vad upprörda de gamla förtryckarna måtte vara! Och det gör att de slår blint! Det brukar inte vara effektivt. De ryar om främmande makts agenter och alla berörda vet att dom ser spöken mitt på ljusa dagen. Jag tror och hopas att de kloka och de behärskade skall segra utan alltför mycket blods spillan.
Men när de har segrat skall det byggas ett nytt samhälle med en ny ekonomi i stället för allt det gamla. Här känner jag en stor oro. Dessa yngre väl kommunikativa har ju inte sett en fungerande ekonomi, som kan vara deras vägledning! Det här skulle jag vilja återkomma till.
Den nordafrikanska elden har en historisk aspekt fylld av ironi. När Västmakterna slogs mot Axelmakterna under WWII (andra värlskriget) var olja ett stort problem på olika systemnivåer. Jag erinrar mig att läsa om hur Rommel ironskt tackade det tyska högkvarteret för att han äntligen hade fått drivmedel. Han hade bett så innerligt om det, och nu hade drivmedeln äntligen kommit. Men, lade han till med en suck, han hade hoppats att få dessa drivmedel på ett lite mer hanterbart sätt. Nu fick han ha folk som stod nere vid strandkanten och de fick fiska upp de dunkar med diesel och bensin, som kom flytande. Det var både tidsödande och opraktiskt. Framför allt blev det otillräckliga mängder. Det var hans förhoppning att högkvarteret skulle finna någon bättre metod. Hitler kom att se frågan och gick i taket. Man ordnade med en konferens. Och som vanligt i den nazistiska planekonomin producerades inga resultet utan blott drömmar. "Beslutsfattarna" talade om så grundgående tankfartyg att de inte kunde torpederas mm. Oljan sipprade fram till Rommel och han kunde tack och lov inte tränga fram till Suezkanalen. Och hela tiden hade han lösningen på sitt problem under stövlarna. En ödets ironi!
Man kan fundera lite löst på hur kriget hade utvecklats om de krigförande varit medvetna om oljan under ökensanden. Ett är säkert, krigsskådeplatsen Nordafrika hade fått ökad betydelse. Nu var det, genom hela kriget, en sidoscen till det Europeiska kriget. Utvinningsbara oljefyndigheter i Nordafrika hade förvandlat området till en centrral och strategiskt viktig krigsskådeplats. Betydelsefullt är när denna upptäckt hade gjorts. En avgörande betydelse hade den fått om därigenom Hitler hade uppskjutit sitt anfall på Sovjetunionen. Han kunde i så fall ha gjort detta anfall senare men med större industriell kapacitet i ryggen. Som sagt, vi skall vara innerligt glada att inte Rommel trampade så hårt i ökensanden att det skvatt upp olja på hans stövlar.

Ekonomi i Nordafrika.
Avsikten är att ta upp några faktorer, som kommer att påverka byggandet av en fungerande ekonomi, när de nordafrikanska länderna skall börja bygga sig fungerande ekonomier. Den arabiska våren började i Tunisien i slutet av 2010.

En ung tunisier med ett visst mått av universitetsutbildning kunde inte för liv och kniv få ett vanligt jobb. Och han hade gått riktiga kurser på ett riktigt universitet. För ett par decennier sedan skulle man ha vallfärdat till Mecka, men den här unge mannen var lite modernare. Dessutom skröt Tunisien om att det var ett modernt land. Men så modernt att det hade en fungerande ekonomi var det inte. För att försörja sig hade denne unge man skaffat sig en dörr och ett par bockar, som kunde sättas upp som disk när man sålde grönsaker. Det gjorde han. Men han hade inte lyckats övertala byråkratin at ge honom tillstånd till denna affärsverksamhet. Och det visste polisen, inte bara ordningens utan även lagens upprätthållare, och var på honom då och då.

En gång blev de lite väl ambitiösa, och den unge mannen blev förtvivlad. Han fick inte något jobb och han fick inte lov att sälja grönsaker från sin dörr/disk. I sin förtvivlan skaffade han bensin och tände eld på sig själv. Ganska snart därefter dog han. Hans sista dagar var förfärliga. Men hans öde blev känt, omtalat och berättelsen spred sig över hela Tunisien. Folk blev helt enkelt förbannade och gick ut på gatorna och demonstrerade. Enligt FN-stadgan har man rätt att på ett fredligt sätt ge uttryck för sina åsikter. Det höll inte presidenten med om utan han valde att lämna landet.

Den arabiska elden var tänd. Vi vet inte hur och när den kommer att vändas från destruktivt hat till ett arbete med klokt byggande. Men den tunisiska ekonomins oförmåga att skapa arbete tände elden. Skall man få ordning nu måste man bygga en ekonomi, som tillfredställer rimliga krav.

I Tunisien var det en girig presidentfamilj och kretsen kring denna som hade ställt till det. Förutom presidentfamiljen, en kleptokratisk byråkrati och de ekonomiska ”godbitarna” plockades av militär och parti. Det gjorde snart slut på det förtroende, som är nödvändigt för att få ett land att fungera. Och elden, som tändes i Tunisien, spred sig snart till Egypten.

Om man undantar det egyptiska jordbruket så är 40% av ekonomin i de kontrollerandes händer, säger Economist. Den återstående delen, den styrda delen, är utsatt för tunga regleringar, kitslig och korrumperad byråkrati och allsköns svårigheter, som gör livet svårt. Det är sannolikt att EU blir ombett att hjälpa till att reda upp eländet. Och EU har bra anteckningar i sin meritlista. Se bara på Östeuropa säger folk!

Så lätt som det var i Östeuropa blir det nog inte i Nordafrika. Men jag tror inte att uppgiften blir olöslig. Men den kommer att stå och falla med de godsaker EU kan ha att locka med. I Östeuropa var det EU-medlemskap man kunde ha att locka med. Och jag ser inte någon möjlighet att man kan komma att föreslå något sådant för Nordafrikas del. Men Europa har en annan välsmakande morot att vifta med, och den har ännu inte skymtat i debatten, men borde ligga nära till hands.

När Bismarck på sina tid skulle bygga upp den tyska nationen förekom under en övergångstid begreppet Zollverein, frihandelsområde. Det är en samarbetsform, som har sina påttagliga fördelar. I ett frihandelsområde slipper man folkomrösta än om det ena än om det andra tills magistrarna i Bryssel blir nöjda och förklarar att man har äntligen svarat rätt. Och de ekonomiska konsekvenserna kan nog vara väl så intressanta som att stup i ett transportera en slags riksdagsmän mellan Strasbourg och Bryssel fram och tillbaka. Frihandelsområde leder till produktion i längre serier, som ger lägre styckekostnader för konsumenterna. Kunde man sedan få EU att ta bort sina restriktioner på import av livsmedel vore mycket vunnet, även för Frankrike som i en Nordafrikamarknad kan få en ersättning för det märkliga agrara monopol men nu underhåller.

Kanske vi redan om 8 – 10 år efter ett frihandelsområde etablerats får se att ekonomin i Nordafrika kan ge sina universitetsutbildade ungdomar arbete?





Blogg juni 2010.

Bläddrar och läser i Thomas S. Kuhn: The Structure of Scientific Revolutions. Published 1962. Utökad 1970.

Det är faktiskt en bok om förändringsprocesser, även om de ibland är lite plötsliga. Kuhn levde ju i en tid när revolutioner var på modet. Det var förändringstekniken på modet.
Själv tänker jag mer i förändringsprocesser; flera av olika slag, som samverkar eller stör varandra och som plötsligt löser ut en förändring av det slag som Kuhn talar om.

Så har jag läst en Paul Doherty: Nightshade. Den var bra mycket bra. Den berörde händelser som inträffade som en följd av att Edward I hade mist sin och riketes skatt i Westminster. En av förövarna dog på ett hemskt sätt. Hans hud påstås fortfarande delvis sitta kvar på dörren till den plundrade skattkammaren. Berättelsen vandrar som alltid när det gäller Doherty i en gråzon mellan fantasi, sägen och myt.

Den stora stjärnan är Peter Heather, som Eskil Block en gång tipsade mig om, genom att föreslå ”Goterna”. Sedan läste jag Heathers ”The Fall of the Roman Empire” och nu har jag börjat på hans ”Empires and Barbarians”. Det här är stort, tungt och mycket viktigt. På något sätt lades grunden till Europa där och då. Det blir att återkomma till.

7 juni 2010

Eriksgatan i nytt ljus?

Peter Heather skriver i Empires and Barbarians: Migration, Development and the Birth of Europe att han misstänker de många ställen som är belagda i Europeisk medeltidshistoria som att Kungen och hans “Schutzstaffel” åker runt i en årligen upprepad rundresa där man ”åt upp” ett överskott.

P.H. menar att mat var en ursprunglig skatt, som bars upp och lagrades på kungens gårdar. Det var också mera naturligt att transportera människorna än maten. Kungen och de som hörde till hans närmaste vakter och rådgivare åkte alltså runt riket och åt upp överskotet. Han menar också att de anteckningar man möter om etablerad kringresa har sitt ursprung i denna institituion.
Detta leder omedelbart tankarna till bestämmelserna i Västgötalagen (VL) om Eriksgatan. Det framställs förvisso inte där som en årligen återkommande resa utan som den resa en nyvald kung gör när han skall introduceras i landets landskap. Man har lagt dit resan som en bekräftelse på ett redan timat val. Frågan anmäler sig om vi inte här har en missuppfattning. Någon redaktör har inte känt till den gamla institutionen och försökt att lägga den till rätta för en ovetande allmänhet (i den mån en sådan haft tillgång till lagtexten).
Dessa delar av VL skrevs troligen in under Birger Jarl eller hans söner då landskapens politiska betydelse minskat. Kvar fanns också behovet för Kungen att äta upp överskottet.

12 juni 2010.
Vad kostar maktutövning?

Peter Heather tar i slutet på boken (s. 618) ovan upp frågan varför de mäktiga rikena (empires) utarmas. Jag citerar:
One answer to the transitory nature of imperial rule, in short, is that there is a Newtonian third rule of empires.
Mitt eget svar på frågan är helt enkelt att det kostar att utöva makt. Jag ser det som en generell sats. Ett regerande parti i en demokrati retar i det långa loppet medborgare, när de styr och bestämmer. När de har hållit på ett tag är det många som tröttnat, de röstar på oppositionen och partiet förlorar. Så förlorade t.ex. socialdemokraterna i Sverige valet 2006, trots att de hade skött sig ganska bra. Men många, framför allt ”gentlemen of the press” hade tröttnat på partiledarens något buffliga ledarstil. Vidare har USA byggt upp ett amerikahat, i kölvattnet på att vara den fria världens ledarnation sedan andra världskriget. Så kom Storbritannien att få oro i de länder de styrde, och på det hela styrde bra, ute i världen. Att fötrryckas av egna var bättre än att andra gör det. Flera länder valde egenförtrycket och fick en sämre styrning. Jag har lyssnat till läkare från Afrika, som förtvivlat gråtande berättat vad korruptionen ställt till med. Medan det har saknats vanliga och billiga smärtstillande har de stora männen flugits till London för ganska banal vård. Engelsmännen lämnade efter sig ett juridiskt system, som var så bra att många nu längtar efter det. Men nu ponerar vi en anständigt professionell adminstation.
Att utöva makt förbrukar resurser. Att utöva politisk makt förbrukar en del av det förtroendekapital man disponerar. Det kräver maktresurser, propagandistiska resurser, det kräver duktigt folk, som kunde ha funnit en kanske bättre sysselsättning o.s.v. Att utöva makt och fortsätta att göra det kräver att man tillgång till ett kontinuerligt genererat överskott. Men först då är det möjligt att fortsätta att spela centrumrollen och stå för det kontinuerliga nyskapande rollen förutsätter. Detta är väl något av en utmaning för dagens USA. Det är en roll som Frankrike gärna vill spela, men inte riktigt klarar av.
Vill man utöva makt har man inte råd att bränna abortkliniker, jaga invandrare som vill arbeta och andra fritidssysselsättningar, som är ägnade att fästa uppmärksamheten vid annat än det väsentliga. Att utöva makt minskar maktutövarens manöverutrymme.
De nationer, som valt att utöva makt frestas att misshushålla med resurser och få endast en kort tid på sig. Nazist Tyskland spelade bort sina chanser på ett dussin år. Napoleon misshushållade också och kunde hålla på något enstaka år längre än Hitler. Att föra krig ”i onödan” är dyrt, mycket dyrt och avrådes på det mest bestämda.
En av de dyraste effekterna är det som kriget gör med de som håller på med det. Det är inte barqa dödade unga män i sina bästa år. Det förorsakar både fysiska och psykiska skador som har spridningseffekter i hela samhället. Se t.ex krigsveteranerna i USA. Många unga män nerknarkade och obekväma till civilt arbete p.g.a. allt det som de upplevt. Även om det inte direkt syns i bokföringen bär de maktutövningens kostnader.
14 juni 2010

Blogg juli
Anteckningar om imperiebyggande.
Har ett par dagar läst Dominic Lieven: ”Russia against Napoleon.” Visserligen frågar man sig om det är meningsfullt att jämföra ett helt kejsardöme med en människa, men boken är synnerligen läsvärd, inte minst genom att Lieven ställer en rad frågor, där man själv får försöka svara.

På sidan 99 diskuterar Lieven stadier av imperiebyggande, som ett imperium måste gå genom för att bli framgångsrikt.

1. Att imperiet erövrar sitt kärnområde och att fientliga hot elimineras.
2. För att överleva behöver imperiet institutioner, som kan hålla det samman och rent av att utveckla det när imperiebyggaren avlider.
3. Detta stadium kräver konsolidering av lojaliteten hos den befolkning, som utgör imperiets kärna, och framför allt före den moderna tiden, av dess eliter.

Lieven analyserar med dessa utvecklingsstadier som grund Napoleons imperium. Han menar att Napoleon gjorde goda framsteg när det gällde det första stadiet och att han tog flera steg på institutionsbyggandets väg, men att han långt kvar på vägen för att legitimera makten över sitt imperium. Och här blir Lieven mycket intressant, därför att det var historiskt en svår process. ”Tusen år efter Karl den Stores död var det för sent för att lansera drömmen om ett Europeiskt imperium. Trehundra år efter att Bibeln blivit läsbar för vanligt folk var tanken att lansera franska som ett paneuropeiskt språk otänkbar. Ett europeiskt projekt, som hade stöd av en universell och totalitär ideologi kunde ha utvecklats mot ett europeiskt imperium, åtminstone för en tid. Men Napoleon var inte en totalitär härskare, menar Lieven, inte heller drevs han av någon ideologi. Tvärtom, han hade lagt locket på den Franska Revolutionen och gjort sitt bästa för att bannlysa ideologi från Frankrikes politiska liv. 1812 vilade hans imperium till stor del på hans personliga karisma.
Tänk om man nu jämför med dagens Europa! Låt oss ett kort ögonblick begrunda EU-projektet. Det är sannerligen inte en enskild politiker som har stått som skapare av EU-imperiet! Tvärtom verkar det som om de i projektet ingående staterna har placerat sina ”personproblem” i EU. De få, som haft gnistan, har inte räckt till för att skapa ideologisk rörelse. Om franska språket inte hade tillräcklig förankring för 200 år sedan för att bli ett imperiespråk är det sannerligen otillräckligt i dag. Någon europeisk ideologi finns inte, man kan inte ens enas om ett gemensamt ekonomiskt system. Klarast lyser väl otillräckligheten, när det gäller legitimitetsprocessen. Hur Lissabonfördraget har bankats igenom i olika länder talar inte för något långvarigt imperium, snarare för en snabbt förklingande episod. Länder som valde att folkomrösta har fått göra det tills resultatet fått magisters godkännande. I de flesta länder vågade man inte ordna folkomröstning utan lät respektive parlament ta beslutet. På sina håll vågade man inte ens detta utan lät det bli enbart en regeringsfråga. Beslut skall tydligen bara tas av de verkligt pålitliga!

Det hade varit enklare om man nöjt sig med att bygga en "Zollverein", som senare kanske kunde ha fördjupats. Det gjorde tyskarna 1830. Men det var tydligen inte tillräckligt storslaget. Eller också var man rädd för resultatet.
Den 7 juli 2010.

En utmärkt deckare.

Frank Tallis: A Death in Vienna. A novel.
Den utspelar sig några få år efter föregående sekelskifte. En ung läkare kompletterar en äldre polisman i jakten på en mördare. Frank Tallis skildrar verkligen en brytningstid, nästan lika dramatisk, verkar det, som vår egen. Siegmund Freud skymtar personligen i handlingens utkant, medan hans tankar i hög grad är närvarande hela tiden.
Romanen handlar om förändringsprocesser sedda innifrån. Det ger ett helt annat perspektiv änom man ser det utifrån. När man ser en förändringsprocess innifrån upplever man att en rad verktyg, som man normalt använder för analys, inte fungerar. Man måste byta metod för beskrivning och man måste föra in nya begrepp, m.a.o. man måste byta språk. Boken är en utordentligt fin övning för den som vill lära om förändringsprocesser; ett mycket vanligt fenomen.

En fråga om datering av Timboholms guld

I en artikel på denna hemsida diskuterar jag den guldskatt som hittades vid Timboholm 1904. Jag gjorde det i samband med sånger i Havamal som beskriver en magisk strid mellan Oden och det kvinnliga gudaväsen, som hade sitt tempel på Billingens ostsluttning. Skatten har satts i samband med romersk järnålder. Detta har lett till att min uppmärksamhet har fästs vid ett samband mellan skatten och järn.
Peter Heather har i "The Fall of the Roman Empire" fäst uppmärksamheten på de skatter som Germanerna kom över under bl.a. 400-talet nere i Europa. 410 plundrades Rom. De verkliga kapen gjorde de säkert när de plundrade vad som nu är södra Frankrike och Spanien. Vandalerna plundrade Nordafrika och satte sig fast i vad som nu är Tunisien, ett område som till stor del försörjde Rom med brödsäd.
Det är en rimliog tanke att Timboholms guld delvis kommer från dessa plundringar.
Om jag har tolkat sången från Havamal någorlunda rätt innebär det att Timboholmsskatten grävdes ned för att skydda templets gudinna. I så måtto lyckades det för hennes namn är fortfarande en hemlighet. En rad andra gudinnedtempel gick ett anat öde till mötes och gudinnornas namn är i dag kända.
Vågen av tempelplundringar skulle alltså, om detta stämmer, följa på plundringsvågen nere i Europa. Vi börjar ana en tidsstruktur.

15 juli 2010.


Hagelberg utanför Skövde.

Strax söder om Skövde ligger P 4:s övningsområde och en fin herrgård, som en gång varit regementschefens bostad. Området är i dag övningsområde för stridsvagnar och är vederbörligen sönderkört av banddrivna fordon. 1 km ost om gården ligger en liten kyrka, delvis medeltida. Kyrkan heter Hagelberg, och har viss anknytning till familjen. Jag har ett par svärföräldrar och en f.d. hustru, som ligger begravda där. Min första fru och jag gifte oss där.
Kyrkan är en pastoral idyll, och när jag är i trakten tar jag gärna med mig en termos och sitter på den gamla muren och funderar över livets gång och skiften. Någon gång har jag haft något av mina barn som sällskap. Vi har suttit och i tystnad insupit platsens magi tills slutligen frågorna kommit.
Jag har stundom funderat på namnet. Hagel har inte något att göra med iskristaller från himmelen, men ordet användes i äldre tider även för småsten – hagelliknande grus. Men varför det heter på –berg har jag aldrig kunnat begripa. Tvärtom, nedanför kyrkogården meandrar en å. Den flyter mycket stilla. Detta är slättmark och har inte några intryck av den höjdskillnad man ofta förknippar med berg.
Så läser jag i Russia Against Napoleon: The Battle for Europe, 1807 to 1814 by Dominic Lieven om en mindre drabbning, som hörde till slaget om Berlin. Den stod vid Hagelberg.
Jag fick en vision av Europa vid Folkvandringstid, de första århundradena efter Kristus. Från att ha varit kringvandrande herdar och samlare slår sig germanerna ner på platser, som de bebor större delen av året. En punkt i geografin blir inte bara ett ställe i naturen, det blir ett ställe, där man bor, dvs. det blir en by. Namnet läggs på minnet och blir ett mera bestående namn på ett fenomen. Var inte Hagel ett namn på en runa också?

Det blir två platser:

Hagelberg i Brandenburg, ett berg och en by sydost om Berlin.

Hagelberg i Kåkinds härad. En socken med kyrka och en f.d. kyrkby utan berg.

Vad kan dessa storheter ha haft gemensamt ute i den stora, vida germanska världen, när de delar ett gemensamt namn?

2010-07-29