Om bronsålder på Bjärehalvön.

En långfredag för några år sedan for hustru och jag runt på Bjärehalvön och njöt av ett vackert vårväder, fikade med ryggen stödd mot en mur till en flertusenårig fädrift och i övrigt njöt av livet. Det här är en del av det vi såg och pratade om.

Bjäre härad omfattar i stort sett Bjärehalvön och Båstad. Man tror att det var på detta härads innevånare, som den gotiske historieskrivaren Jordanes syftade, när han nämnde bergio i en uppräkning. Dags hög ligger strax söder om Torekov, praktiskt taget längst ut på Bjärehalvön. Man passerar detta minnesmärke, när man seglar in mot Östersjön utifrån det stora havet. På sydlig kurs, lagd så att man går klar från Kullen, är det visserligen svårt att se högen, men från land ser man båten eller fartyget.

Dags hög.
Inte så väldigt långt från stranden ligger Dags hög. Den är 42 meter i diameter, men inte längre särskilt hög. Högen var, enligt en anslagstavla aktiv från 1700 BC till 1100 BC. Uppgifterna är preliminära, men skylten har stått där åtminstone 20 år. I den torvade högens ytterhölje fanns ett antal urnor nedstuckna. Man tror att högen dessutom innehåller en gravkammare, men den är inte utgrävd. Dags hög är mindre än Kiviksgraven eller Bredarör med sina 75 m i diameter, men den räknas till våra stora bronsåldershögar och är den största i Skåne. Bredarör anses vara ett röse (eng. cairn) till skillnad från hög (eng. barrow). Man skall nog vara en smula försiktig med att utnämna Bredarör till centrum i ett bronsåldersrike omfattande hela nuvarande Skåne och kanske dito Danmark. Bjäre var, att döma av efterlämnade rester, ett väsentligt bronsålderscentrum.
Det må vara så att även om Bjäre ligger nära en viktig segelled också Kiviksgraven ligger nära ett gammalt handelscentrum. Strax norr om Kivik ligger Ravlunda, förmodligen skapat på lunda, ett ord för helig lund, av Rav, det gamla namnet för bärnsten. Från södra Östersjöstranden går bärnstensleden ner genom Europa mot norra Italien. Så visst kan man se möjliga kontaktvägar ner mot kulturellt och religiöst väsentliga trakter!

Hov, en plats för ett gammalt soltempel?
Uppe på en höjd över Bjärehalvöns västra del reser sig Hovs kyrka. Den är omgiven av rika fornminnen från bronsålder in i järnålder. Hovs kyrka ligger förmodligen på en gammal kultplats för soldyrkan. Ett sådant intryck ger också Stavsinge kyrka uppe vid Falkenberg, och Kropps kyrka öster om Helsingborg. Detta grundat på läge. Av namnet att döma är Solberga kyrka i Älvsyssel ett gammalt ställe för solkult tillsammans med, enligt Svensk Uppslagsbok 26 sp 956, socknarna i Vemmenhögs hd i Skåne, Norra och Södra Solberga i Jönköpings län samt Solberga socken i Redvägs hd, Älvsborgs län.

Vid kyrkan ligger ett gravfält med tre stora bronsåldershögar och några gravar från järnåldern. Där finns också 7 stensättningar och två väldiga stenar, som det går kastsägen kring. Det sägs att det är en jättekvinna, som har kastat dem mot kyrkan, därför att hon stördes av klockornas klang. Apropå detta: När var det som våra kyrkor fick gjutna klockor att ringa i? Man kallade till gudstjänst med klockringning i Västerlandet redan omkr. 800, men när fick våra landsortskyrkor klockor att ringa i? Metall var dyrt och låg säkert inte och skräpade ute på gårdarna. Ur dem kristna aspekten var också klockringning bra mot ovädersdemoner och annat otyg, som störde rättskaffens. Till Hov är också en gammal marknadsplats förlagd. Detta skulle vara intressant att undersöka om det finns gamla marknader förlagda till platser, som saknar religiös anknytning. Mellan tummen och pekfingret tycks det vara så att marknader har hållits i anknytning till religiösa högtider.

Drottninghall med spår i berget.
Om man kör mot sydväst mot Västra Karups kyrka finns vid sista nedförsbacken mot samhället resterna av en gammal kultplats, Drottninghall, benämnd. Här är ett stort antal skålgropar. Alldeles till höger om vägen reser sig en liten klippa. Där finns de kanske mest fantasieggande fotspår jag har sett. Bilder av fotsulor ingår inte sällan i hällristningarna och anses symbolisera närvaro av högre makt. Detta fotpar är emellertid inhugget i klippan så att det ser ut som om någon stått där och sjunkit ned en bit i berget. Det är fråga om mycket små och eleganta fötter. Jag har lekt med tanken på att dessa fötter på ett eller annat sätt är en förebild till den gamla sagan om Askungen. Hon lämnade visserligen skor efter sig när hon flydde från en fest, men detta fotpar skulle väl tjäna som något som flickor fick prova för att se om deras fötter hade passande storlek. Fotparet är beläget uppe på en häll, så att den som står där är väl synlig för en större menighet. Kanske en plats för en betydelsefull rit?

Flatakull – ett skålgropsområde.
Vid Glimminge Plantering på halvöns sydkust finns ett omfattande fält, Flatakull, med skålgropar. Man har beräknat att ansamlingen skålgropar i Bjäre är bland de största i Norden. Och enbart på Flatakull har man funnit 331 skålgropar, flera av dessa hör till våra största. Det är med skålgropar som med svamp, man måste lära sig att hitta dem. Mängden och skålgroparnas storlek gör Flatakull till ett utmärkt ställe att börja sina övningar. Plötsligt ser man en, och strax senare en annan. Och så är de där. Det är en fascinerande form av medvetenhet; plötsligt kan man se det som man inte kunnat se tidigare. Skålgroparna förekom i kulten. Man fyllde skålgropen med något man ville offra, det kunde ha varit fett t.ex. De flesta är bara någon centimeter djupa, och knappt det. Men det verkligt stora här på Flatakull
Har ett djup på fyra till fem tum.

Högar med skeppssättningar – typiskt för trakten.
Väl utanför Bjärehalvön flyter Stensån genom Hasslöv socken, En liten biflod till Stensån, som flyter lite högre upp på Hallandsåsens sluttning rinner nära ett torp, som kallas Lugnaro. Där grävdes 1926 en märklig bronsåldersgrav ut. I högen fanns en mindre stenkista och kring denna en skeppssättning. I kistan fanns en urna med rester av en bränd flicka eller yngre kvinna. Graven är åtkomlig för allmänheten genom en gång från ett en närbelägen byggnad. Det göts ett betongvalv så att man stående i högen kan beundra skeppssättningen och kistan. Denna grav är ett märkligt fornminne från senare delen av bronsåldern. Varför jag tar upp detta här är att vid Tofta på Bjärehalvön det finns flera gravhögar, som innehåller skeppssättningar. Det är alltså en tydlig släktskap mellan Lugnarohögen och högarna på Tofta och Slättaröd (se nedan). De tycks bilda en isolerad och ganska märklig kulturkrets.

Skeppet är typisk bronsåldersföreteelse, som till denna dag har behållit sin mytiska kraft. Skeppet symboliserar, säger Gelling och Ellis Davidson i ”The Chariot of the Sun and other Rites and Symbols of the Northern Bronze Age” livet och återuppståndelsen. I våra kyrkor hänger votivskepp med samma symbolik, som vi hade under bronsåldern och dess tempel. Detta är ett exempel på hur beständiga myterna är i vårt samhälle. Men samtidigt finns det en betydande skillnad. Under antiken trodde man på ett slags cirkulärt tidsbegrepp, som var betingat av återfödseln. Liksom kornet lades ned i marken på hösten och dog för att till våren på nytt skjuta skott och bli fyllt av liv så trodde man att det också gällde människor. Men ett kyrkomöte i Nicaea har bestämt annorlunda. Den som nu tror på människans återfödelse är en kättare. Så nu ser vi tiden som ett rakt skeende; förfluten tid, liksom bytt bytt, kommer aldrig igen.

Gravfältet vid Tofta når man genom att köra norrut från Hov drygt 1 km och sedan är det skyltat. Här ligger en rad stora bronsåldershögar, som också kallas också för Gudahovet. Den nedersta högen grävdes ut på 1970-talet. Man fann då en skeppssättning från yngre bronsålder. Siktlinjen längs stävstenarna pekar rätt på Hovs kyrka, där det finns en gammal kultplats. Vid Toftafältet ligger också järnåldershögar.

Bjärehalvöns märkliga fornminnen är inte uttömda med denna uppräkning. Vid Slättaröd ligger en skeppssättning, som en gång legat inne i en hög. Skeppet är från sen bronsålder (100 – 500 BC) och högen grävdes ut 1960. Där var en man begravd och han hade med sig en häst, en hund, några småboskap, (får eller getter) samt pilspetsar av sten på resan till det okända. Nära skeppet ligger två outgrävda högar. Uppe vid Gröthögarna, ute på udden strax väster om Dalen, ligger åtta stora högar eller rösen. De kallas också Gråthögarna. Namnet anses komma från det gamla ordet gryt, som har med stensamling att göra. Uppe vid Bjäragården finns det skålgropar, domarringar och högar tillsammans med en gammal fägata. Den leder till Rishög, som dominerar den omgivande trakten.

Vilket språk de talade, de som bodde här under bronsåldern, vet vi inte. Det ledande skiktet bör rimligtvis ha talat ett indoeuropeiskt språk, en avläggare till kurgiskan som talades i nuvarande norra Anatolien och upp i de nuvarande ryska områdena. Kurgerna var ett herdefolk, som förutom sitt språk lämnade efter sig bl.a. stora gravhögar med betydande guldskatter och bruket av vagnar. Vi möter deras efterlevande i vår medeltida historia som skyter. Den indoeuropeiska kulturen svepte, då mesolitisk stenålder övergick i neolitisk, (dvs. vid övergång från fångstcivilisation till bondekultur), fram över Europa och Asien och förde med sig kulturella avtryck, som fortfarande finns kvar. Man talar om språk med gemensamma drag, om liknande gudar och om hästen och järnet. Men mycket av denna förändring är fortfarande osäkert. Ett frågetecken utgörs av vad och hur mycket av denna kultur som bars fram av odlingsvågen av säd, främst vete, från Anatolien och upp genom Europa ända upp till Irland.

Bjäre, ett forntida bronsåldersrike?
Bjäre bronsåldersrike kom så småningom att fusioneras in i det som blev Danmark. Både norrut längs den Halländska kusten och söderut över Hallandsåsen in i Skåne ser man resterna i form av högar och de finns i ett ganska typiskt jordbrukslandskap. Man får en aning av en relativt enahanda kultur. Tydligen valde bronsåldersmänniskorna ganska rationellt sina bosättningsplatser. De ligger fläckvis utspridda över landet och mellan dem är det nästan tomt på spår efter mänsklig bebyggelse. Det är så också i Bohuslän. Där finns rester av två bronsåldersriken, Ranarike i norr och Älvsyssel i söder. Och mellan dem är det praktiskt taget tomt långt fram i medeltiden.

Man kan kanske tala om en bronsålderskultur, men de olika områdenas kultur tycks skilja sig åt. Ranarikes hällristningar främst koncentrerade kring Tanum återfinnas egentligen inte i Bjäre, men till en del vid Vilhelmsberg nära Kivik. Men det förnämsta i Kivik är gravkammarens stenar (i den mån de finns kvar). Av ursprungligen åtta stenar har man fem kvar. Här finns bl.a. en sulkyliknande vagn dragen av två hästar. En modell av vagn dragen av häst har man hittat i Helsingborg i en grav på Tågaborg. Den främsta modellen av vagn dragen av häst i soldyrkans tjänst torde Solvagnen från Trundholm vara. Vagnen, som torde vara från o. 1200 BC hittades 1902 i Trundholms mosse 7 km s.v. om Nyköping på Själland. Det är fråga om en modell c:a 6 dm lång och Hade lagts ned i mossen sönderbruten, tydligen som offer. Det är en modell, som står på tre par hjul, och den kan tydligen dras så att den avbildar solens gång över himlavalvet. Där är en häst, som drar på en vagn. På vagnen står en vertikal cirkulär skiva delvis fortfarande förgylld. Man är i stort sett överens om att tolka denna skiva som en bild av solen. En sådan skiva transporteras på skepp på bohuslänska hällristningar. Man anar regionala anpassningar till en gemensam kultur. I det agrara Danmark dras solen av hästar, medan den vid det sjöfarande Ranarike transporteras av ett fartyg. Det vi på hällristningar läser som bilder av solen kan också vara bild av sköldar. Uppe på Kålland hittade man ett drygt dussin bronssköldar, som hade offrats i en mosse. De ligger nu till beskådande på Skara Museum. På de hällristningar man tyckt sig se en person, som lyfter solen, kan konstnären ha avsett att det är en sköld, som lyfts.

Till solkulten hör en solgud och hans gudinna. Min tro är att denna solgud i Älvsyssel hette Ull. Men eftersom detta inte har med Bjäre att göra skall jag en annan gång (i samband med Älvsyssel) lägga fram min argumentation. Här skall jag bara nämna att Solguden tycks leva kvar i folksagan ”Prins Hatt under jorden”. Den handlar om en ung kvinna, som inte får se på sin make. Han är borta på dagarna, när det är ljust och hemma endast när solen gått ned och det är mörkt. Denna saga påminner om Grodprinsen och Amor och Psyche, en grupp sagor om människans kontakt med det gudomliga. Prins Hatts arbetstider tyder på att det är solguden det är fråga om. Sagan kan då ha sina rötter i bronsåldern och återspegla myter i anknytning till kulten. Dessa myter bör vara geografiskt förankrade i de gamla bronsåldersrikena.
Wilhelm Otto