Besök vid en Fornborg i Dalen.
Detta besök gjordes inte vid fornborgar i allmänhet, utan just vid den lilla vid Dalen.
Dalen är just en liten dal med ett enda lantbruk, Dalen, som ligger i sänkan norr om Höga vid Högasund i Torsby socken, Inlands härad. Det är min tro att det funnits just en gård där väldigt, väldigt länge. Vid den norra bergssidan ser man resterna av en hällkista. Hällkistan är en mesolitisk kvarleva. Att vara mesolitisk innebär att den är från den del av stenåldern, då jordbruket hade gjort sitt inträde. Alldeles nedanför kistan flyter en bäck ut i havet. Under mesolitisk tid flöt bäcken ut i havet just vid stenkistan. Mitt emot hällkistan, tvärs över Dalen, har man hittat rester av en boplats från stenåldern. När man är nere i dalen ger det hela ett skyddat och instängt intryck.

Dalen avgränsas i öster av ett berg. Tre sidor är detta synnerligen svåra att forcera, men går man runt berget och till den östra sidan ges möjlighet att ta sig upp till toppen. Där är det bara svårt. På vägen upp mot toppen ser man några murrester. Uppe på toppen finns det enligt länsstyrelsens anteckningar rester av en fornborg. Där är murrester och rest av ett vattenhål.










Figur 1. I bildens nedre del syns en ö med markeringar för stenåldersboplatser och hällkista. Platsen för Dalens fornborg är markerad liksom platsen för en kultplats vid Korseberga. (Kåseberg?) Alldeles söder om den tunna strandlinjen flyter Göta Älv ut mot Elvefjord. Den grova strandlinjen utgörs av dagens 15-meterslinje.


Där uppe från toppen ser man ett helt annat landskap. Den förädiska känslan av trygghet och skydd är borta. Sett härifrån verkar läget öppet och oskyddat. I väster ser man havet med många öar. Det är områden som en gång i tiden betraktas som oroliga, för att inte säga farliga. Vid Öckeröarna berättas det hur vikingatidens pirat- och vikingaflottor samlades. Mig ger de associationer till ett Västkustens Tortuga, ett karibiskt tillhåll för 1600-talets buckaniärer. Även innåt land ser man vad som rör sig på mycket långt håll. Ås reser sig bakom ås. Utsikten är sådan att man har känsla av att ha kontroll över läget. Är det någon som närmar sig måste denne för eller senare gå över ett berg. Då kommer vederbörande i sikte. Främlingar skulle man se upp med.

Dalen där nere heter Dalen. Och gården Dalen ligger en bit västerut. Längre bort ligger hällkistan. Den har en gång varit en slags kyrka för dalen. Här har man utfört de riter man använde sig av för att rätt minnas de döda. Hällkistan hör ihop med den yngre stenåldern. Under bronsåldern har man utövat riterna i anknytning till något av de många rösen som finns i trakten. Bara en liten promenad bort ligger t.ex. Överön, som tidigare skrevs Offerön. Många år senare, troligen vid järnålder, blev nejdens religiösa orter bl.a. Glose Altare. Där förrättade man de riter som förknippades med förtärande av hästkött och andra hedniska farligheter. (Det var före hamburgarnas tid). Vidare Ulveberget där Uller tillbads och längre österut Staby, som kanske fått sitt namn av tillskurna stavar, dvs. utskurna gudabilder. Slutligen hamnade ceremonierna i Torsby kyrka. Man ser genom historien en tilltagande centralisering och stordrift. Utanför dalen hämtade man sin försörjning genom kustbruk. Man fiskade, plockade sjöfågelägg, dun och jagade; sådant som hörde ett ordnat hushåll till. Det agrara fick man från dalen. De kapitalvaror man använde sig av i produktionen var av det i dag föga kapitalkrävande slaget som träkärl att mjölka i och kärna att göra smör i. Kapitalintensiteten har fortgående tilltagit genom tiden.

Jag tror att det är sådana vardagslivets dyrbarheter man har förvarat uppe i fornborgen. Och så de egna liven förståss, när det gällde. Det betyder att den relativt hårda vägen på bergets ostsida fick gås många gånger med bördor. Alternativet till att gå så mycket, var att riskera att utplånas av de rövarband, som ända in i historisk tid hörde trakten till. En sådan fornborg som den i dalen var aldrig ointaglig. Det finns inte något fäste eller någon borg, som förtjänar det omdömet; inte ens den väldiga Marstrands Fästning, som skymtar i nordväst.


Figur 2. Karta över Dalen med omnejd under järnåldern. I bilden sydvästra del synes en ellips av diametrala streck. Den markerar fornborgen vid Dalen. Till höger på bilden skymtar en del av traktens andra fornborg, den ovanför Kornhall. Den tunna strandlinjen är dagens strandlinje. Förf. har utgått från att järnålderns strandlinje följer 5-meterskurvan på en modern karta. Bilden är en skanning från Mellan älv och fjord s. 66 – 67.

Vad man kan göra med hjälp av diverse försvarsanordningar är, att höja effektiviteten hos de försvarande. Man kan göra det dyrare att inta stället. Man kan minska risken för att ett plötsligt och tillfälligt överfall lyckas. Skulle det vara någon, som kände ett desperat behov av att berika sig med några spänner och en kärna och att kanske bli ombesjungen av skalder som en stor och framgångsrik plundrare, så kunde folket på gården bara göra det lite besvärligare. Längre fram kom tryggheten för dalens innevånare att bli en fråga för samhället. Man lärde sig att samverka och fick stordriftsfördelar även på detta.

I anknytning till denna strandlinjekarta är det frestande att påpeka att bronsålderns strandlinje ger en ö från Dalen nästan fram till Kornhall. Den skulle kunna kallas Migandeön med tanke på det imponerande Migandemassivet, som finns på ön östra halva. På massivets nordliga sluttningar finns en lokal för hällristningar och innanför Stockholmarna ett röse med kallmurning.

Jag hörde Åsa Wall intervjuas i radio igår på middagen. Åsa Wall har skrivit om fornborgar på Södertörn. Kring fornborgar hade vederbörande tänkt spännande tankar. Man mötte olika världar på samma ställe och mera sådant. Jag satt och tänkte på fornborgen vid Dalen. Jag tror det var enkla fundamentala tankar om livet som styrde byggandet av den fornborgen; inte dess glädje och storhet – utan skräcken för att mista livets väsentligheter under plågsamma omständigheter.
Men som sagt, livet kanske såg annorlunda ut på Södertörn.