Ett brev som tyvärr varken skrevs eller skickades. . Det hade förändrat historiens gång

Skrivet på min yacht Hohenzollern i en norsk fjord sommaren 1914.

Käre Nicky! (Dearest Nicky!)

Det känns angeläget att skriva till dig i anledning av den besvärliga situation som håller på att segla upp mellan våra länder. För att gå rakt på sak och vara brutalt uppriktig så klarar Ditt Ryssland inte av ett krig med oss, och ännu mindre med enat Tyskland och Österrike-Ungern. Visst har ni en massa soldater! Men ett krig leder också obönhörligen till stora påfrestningar på ekonomin och samhället i övrigt. "Mina killar" har tittat på problemet och blivit övertygade om att Ryssland, Ditt kejserliga imperium, inrikespolitiskt inte "står pall" för ett stort modernt krig. De har övertygat mig om allvaret, och det är därför, som jag skriver till Dig.

Ett stort krig blir oundvikligen följden om någon börjar en mobiliseringskarusell. Därför att om Ni börjar mobilisera blir det nödvändigt för oss på vår sida gränsen att göra detsamma. Och så måste Franz Joseph göra detsamma. Så snurrar det på. En mobilisering sätter igång en förändringsprocess, som berör inte bara antalet soldater, utan även järnvägar, industrier och hela samhället i övrigt. Har man börjat en mobilisering kan man inte avbryta den. Det går inte att bara stoppa tågen med rekryter ute på järnvägen. Man måste skicka de som har kommit till en station vidare, annars skapas ett fullkomligt kaos. Dessutom känner nog de flesta diplomater till att det inte lönar sig att förhandla, när mobilisering väl är ett faktum. Man har därmed ställt frågan inför en annan slags domstol. Det blir inte förnuftets domstol, utan det blir en sorts gudsdom eller den råa maktens domstol, som fäller utslaget. Jag och Tyskland räds inte detta, men det känns lite onödigt utan att vi först verkligen har prövat förhandlingens och förnuftets väg.

Ditt Kejsardöme kan omöjligen överleva ett nytt stort krig. Din armé är egentligern inte mycket bättre nu, än den var för 10 år sedan. Du behöver ytterligare ett antal år av fred, för att kunna göra Ryssland utbildat och tekniskt utvecklat. För det är ju vad Du egentligen sysslar med. Du har, säger Du, försökt att höja Ditt folks levnadsstandard, så att Du minskar risken för nya revolutioner. Det var illa nog för tio år sedan! En nation, sedd som dess folk och naturresurser överlever nästan alltid, men inte riket, som det styrs, dess institutioner och vad de står för. När japanerna för tio år sedan svekfullt överföll Ditt Ryssland, skakades Ditt rike ganska snart av svåra sociala oroligheter. Kriget kostade mer än vad Du hade råd till. Ditt kejsardöme tvingades att lämna ifrån sig makt till de breda lagren. Det blir svårt för dig att återigen få en tingens rätta ordning. Även om Ni har återhämtat Er på ett beundransvärt sätt, ja till och med därefter byggt vidare mot ett starkt rike, är bygget fortfarande skört och långt ifrån fullbordat. Även om det inte går lika illa som för Bourbonnerna, som 1778 hjälpte ett frihetssträvande folk, det amerikanska, att kasta det engelska oket, så ställer ett krig till med mer än tillräckligt av elände. Dessutom har det amerikanska folket en annan storhet än det serbiska patrasket. De har t.ex. en mycket bättre flotta! Balkanproblemen är hopplöst tilltrasslade, och jag ser inte själv någon annan långsiktigt rimlig lösning än att försöka hålla dem på mattan. Vore det inte klokt att liksom rulla balkanproblemet på tillsvidarebasis, så att Du kortsiktigt söker minimera elände. Offra inte Ditt kejsardöme för serberna! Det är mycket sannolikt att de inte kommer att tacka Dig! Låt oss rulla Balkanproblemen lite försiktigt, så att vi inte ställer till det för oss själva!

Du skall tro mig, när jag säger, att jag inte vill Dig, käre svåger, illa. Tvärtom ligger alltid den vidare familjekretsens väl och ve mig varmt om hjärtat. Däremot är mitt Tyskland och ditt Ryssland inte goda vänner. Våra länders strävanden kolliderar i flera avseenden. Ett krigs syfte är ju att riktigt trampa ned motparten – att beröva den lusten att tävla – att skada dess självförtroende och dess själ. Missförstå mig rätt! Jag är inte oroad av utgången av ett krig. Jag vet att jag kommer att segra i varje krig Tyskland deltar. En del av krigets konsekvenser oroar mig. Ett stort krig kommer i varje fall att förändra Ryssland och det Ottomanska väldet till något helt annat än vad de är idag. Ett krig innebär ju att man tillfogar sig själv skada i den fasta övertygelsen att man skadar motparten minst lika mycket. Det kan t.o.m. gå så illa att jag måste släppa en del av min makt till de breda lagren precis som Du tvingades till! Gud förbjude!

Därför vore det bra om Ryssland och Österrike-Ungern kunde komma fram till något, som gjorde den serbiska frågan för dagen lite mindre angelägen. Den hetsiga stämningen på Balkan kommer inte att försvinna under de närmaste åren. Du kommer få rikligt med tillfällen, när du väl blivit starkare. Serberna är några riktiga hetsporrar, som inte kommer att ge upp sin förfärliga vrede på mycket länge. De har också mäktiga hemliga sällskap, som håller, och kommer att hålla, hatet flammande i framtiden. Det har berättats mig att ett av dem heter Svarta Handen. Det är sällskap som står den serbiska staten med dess underrättelseorgan nära! Så vad jag ber om är att Käre Svåger inte just nu spelar det serbiska kortet ända fram till krigshot. Ge gärna uttryck för all upprördhet i världen. Det förväntas faktiskt av Dig! Låt som den allra värste, skrik, hota och domdera, men vad Du gör, mobilisera inte! Därför att om Du mobiliserar startar Du en process, som ingen kan hejda. Den leder obönhörligen till krig. Det är inte säkert att världen efter kriget blir bättre att leva i, än den är nu, före kriget. Det är inte säkert att alla kejsare efter kriget kommer att respekteras så som de gör idag. Ett är säkert! Ett stort krig kommer att skapa en annan värld! Det kan tänkas att serberna blir så upprörda att de tar upp sina problem med Hamid den fördömde. Men jag har relationer med turkarna och försäkrar att Du har tid på Dig.

Österrike-Ungern litar på att jag ställer upp för dem helt och hållet. Men om vi två kunde komma fram till en rimlig förståelse, som minskar krigshotet just nu, är jag villig att ta på mig obehaget att göra dem en liten smula besvikna. Då får Du också göra serberna besvikna. Utan Tysklands fulla stöd anfaller inte Ferdinand och utan Dig är serberna måttligt sturska. Skulle det trots allt bli ett krig mellan Österrike-Ungern och Serbien, så får det väl bli så – bara det inte sprider sig. Vi får med hjälp av våra diplomater få dem att vara lagom kaxiga. Ett riktigt stort krig bör tills vidare uppskjutas. Och varför skall vi inte ta det just nu? Det kunde vara ett lämpligt tillfälle för ett avgörande. Alla stora nationer rustar och är nu starkare än någonsin. Politiker talar om ett storkrig som något oundvikligt och ganska snart förestående. Militärerna vill ju så gärna ha ett krig. De måste få pröva sina nya kanoner. Men ibland är det klokt att stanna upp och ett ögonblick tänka efter. Det kan vara klokt inte starta ett skeende, vars fortsättning man inte har full kontroll över. Vi har ju under senare år besegrat Danmark, Österrike och Frankrike. Det var efter kriget mot Frankrike vi blev ett kejsardöme. Men i dessa krig har det varit liten risk för spridning. Men nu har det byggts upp omfattande paktsystem. Det har alltid varit relativt lätt att börja ett krig, men är ibland svårt att få slut på det, innan det ställt till med för mycket skada. Krig kostar ju så mycket. Kriget skapar sin egen rationalitet, sin egen logik. Det innebär att vi, när vi startar ett krig frivilligt, vi avträder en del makt. Men skall vara rädd om sin makt!

Om det blir ett storkrig räknar jag med att som partners få Franz Joseph, Italien och mycket troligt Turkiet. Men varken Ferdinand eller Turkiet är egentligen riktigt bra partners. (Jag hoppas käre svåger inte missbrukar min uppriktighet!) Och Italien som partner kan utveckla sig till en ren katastrof. Jag kommer nog att tvingas att få hjälpa dem alla en hel del. Det blir trupper hit och båtar dit. Och om Käre Svåger tittar på sina kära vänner, i vars händer Du då lägger Ditt öde, finns säkert en hel del frågor att ställa. Hur långt är t.ex. Frankrike villigt att egentligen gå? 1870 – 71 var det mest proklamationer och stolta ord innan dess oövervinnliga armé gav upp vid Sedan. Har käre svåger någonsin litet på engelsmän? Jag blir så upprörd när jag tänker på hur de beter sig. Titta nu hur de har gjort med Persien under de allra senaste åren. För att kunna bygga sina slagskepp oljeeldade har de skaffat sig stora oljefält av Shahen. Jag tycker rent ut sagt att Käre Svåger har hamnat i dåligt sällskap! Jag tycker att vi i stället borde samarbeta på en rad områden, där vi båda har nytta av ett samarbete. Det finns en rad sådana möjligheter. Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att gärna ser att den tyska industrin och järnvägssystemet expanderar österut. Jag har proklamerat en Drang nach Osten-politik. (Har jag inte gjort det officiellt, så är svåger i alla fall nu informerad.) Men jag är villig att bedriva den med fredliga medel. I första hand skulle jag vilja industrialisera Turkiet. Där finns också en del synnerligen intressanta råvarutillgångar. Jag skulle också väldigt gärna vilja hjälpa till att bygga ut det östra Ryssland, i synnerhet järnvägssystemet. Ni märkte väl för tio år sedan i samband med kriget mot Japan hur viktigt det var med en fungerande järnvägsförbindelse. Ni behöver industrialister och järnvägar. Vi skulle kunna hjälpa Er mycket bättre än Frankrike. Vi har den industriella kapaciten. Den har inte Frankrike – inte nu längre. Tyskland har dessutom ett befolkningsöverskott, som vi visserligen skulle kunna placera i befästningar i Frankrike. Det skulle göra oss båda större nytta och säkert skulle de själva tycka det var roligare att arbeta för att skapa rikedom och välstånd vid Svarta Havets eller Kaspiska havets stränder. Nog skulle käre svåger behöva en hel del duktiga och arbetsamma germaner, som har fallenhet för ordning och reda. Som det är nu åker de till Amerika och då får varken svåger eller jag någon nytta och glädje av dem. Härom året åkte det över 100 000 på det viset. Vilken injektion till ekonomisk utveckling skulle inte det kunna medföra!

Man har berättat för mig att Ryssland ursprungligen skapades för c:a 1 000 år sedan, när driftiga germaner åkte över Östersjön till Novgorod och Kiev för att skapa ordning där. Sedan har det hänt en hel del, men det finns, trots att Ni kommit efter, en grund, som man kan bygga vidare på. Det har också berättats för mig att Tyskland egentligen har sitt ursprung i Hansestäderna längs Östersjökusten. De utvecklades tillsammans med Preussen och andra stater kring Elbe och Oder. Vi har en gemensam grund att bygga på – något som kan bli stort och mäktigt och som kan inge respekt. Låt oss göra det i stället för att slita varandra i stycken!

Jag skulle kunna sammanfatta programmet med ett kärnfullt citat ur ett tal, som jag höll när Bismarck hade lämnat posten som Rikskansler:

– Plikten som vakthavande officer på nationens skepp har nu fallit på mig … Möjligheternas vågor slår nu mot våra stränder. Kursen förblir den, den alltid har varit. Full fart framåt!"

Det skulle vara intressant att en gång i framtiden, under en kryssning med detta, mitt älskade fartyg Hohenzollern, få hälsa på svågers germanska undersåtar och få se frukterna av Ert arbete. Då skulle vi kunna träffas på Krim och njuta Svågers goda Champagne i vårt gemensamma sällskap. Det är inte utan, att jag redan börjar bli entusiastisk. Det är möjligt att ett sådant samarbete, som jag skisserat här, skulle göra ett krig mellan våra stater oönskat i framtiden. Det skulle kunna få mycket stor betydelse för framtiden!

Jag tycker det är angeläget att vi snart träffas och resonerar om våra alternativ. Om Käre Svåger inte omedelbart telegraferar ett avböjande går mitt tåg i övermorgon till S:t Petersburg. Jag ber om mina hälsningar till Dig och din Alexandra.

Your affectionate
Willy