Drang nach Osten
Från Mellersta Östern intet nytt.

Dagens rubriker och stora händelser i Mellersta Östern ger mig en dejà-vue känsla. "Spännande spel i Centralasien" och "Den anglosaxiska armen närmar sig Bagdad" är ju inga nyheter. Det är återkommande företeelser, som väl även scooptörstande nyhetsankare borde ha perspektiv på. Detta är kanske en oegentlig suck, men efter att ha läst ett par böcker av Peter Hopkirk, dels "The Great Game", dels "On Secret Service east of Constantinople" så börjar man undra med vilka perspektiv vi arbetar. Peter Hopkirk har arbetat nära tjugo år på The Times och haft en rad jobb för andra tidningar och nyhetsbyråer. Han är en skicklig och erfaren ciceron i det Asien som sträcker sig från Kina i öster till östra Turkiet i väster. Han har kommit att bli en erkänd expert på detta område. Han berättar om motsättningarna i Asien på ett levande och spännande sätt. Vad som hänt är att Sovjet, under sin tid, var tillräckligt starkt för att kunna hålla ett antal regionala konflikter stången. När detta imperium slutligen föll ihop blev de gamla konflikterna aktuella på nytt.

Det handlar alltså om den del av det första världskriget, WWI, som utspelade sig utanför Europa. Det stora kriget, The Great War, som engelsmännen kallar det med ett inslag av stolthet, utspelade sig inte bara i Europa. Dit hör en del spännande sjöstrider, krig i Afrika och inte minst en uppgörelse med turkarna i Asien. Det kom också att innefatta, efter den ryska revolutionen, strider mot bolsjevikerna, inte minst vid Kaspiska Havet. Spelet mellan ett antal stormakter om herraväldet i Centralasien kallas inte sällan the Great Game.

The Great Game.
The Great Game uppfattar man vanligen som spelet mellan först tsaristiska och sedan sovjetiska agenter på den ena sidan och först Brittiska Ostindiska Kompaniets och sedan den engelska kronans agenter på den andra. Spelet gällde Indien. Men spelet var mycket mer komplicerat än så. Men dessa två var länge huvudaktörerna. När deras spel började var dessa imperier många hundra mil åtskilda. När det slutade låg de yttersta ryska utposterna bara c:a 30 km från indiska gränsen.

The Great Game är en beteckning, som först användes av Captain Arthur Conolly i ett brev till en vän. Så småningom letade det sig fram Rudyard Kipling, som använde det i sin 1901 utkomna bok "Kim". The Great Game var ett dramatiskt schackspel på ett bräde, som sträckte sig från Kaukasus till Tibet. Där var många djärva och skickliga pjäser, som rörde sig på brädet. Det var ett farligt spel. Conolly själv blev tillsammans med en kollega, överste Charles Stoddart, sommaren 1842 halshuggen inför den grymme emiren i Bukhara.

Det är det andra viktiga aspekten, som gör The Great Game så komplicerat, är Drang nach Osten; ett samlingsnamn för en rad tyska föreställningar om ett mot Asien vidgat tyskt välde. Ett av dess mera kända projekt är den järnväg, som skulle förbinda Berlin med Bagdad. Men Drang nach Osten var mer än så. Det stod för det tyska hoppet att ta över naturrikedomarna i det dödssjuka Osmanska väldet. Den i dag omtalade oljan i Irak var bara en del av denna rikedom. Hopkirk citerar inledningsvis Kaiser Wilhelm II "The East is waiting for a man …" En fråga, som anmäler sig, är: -I vilken grad är Drang nach Osten geopolitiskt bestämd"? Eller samma fråga annorlunda ställd: "Kommer inte alltid Tyskland att vara intresserat av möjligheter österut?"

Så kommer tyskarna.
Det var egentligen Helmuth von Moltke som 1839 i Berlin väckte intresset för att kasta blicken österut genom att påpeka de möjligheter, som slumrade i Turkiet. v. Moltke såg å ena sidan ett starkt och expanderande Tyskland och å den andra sidan stora rikedomar, som vaktades av en skraltig, dödtrött drake. v Moltke hade under några år varit knuten till Sultanen för att hjälpa till med modernisering av den Osmanska armen. Det dröjde inte länge innan han förstod att alla ansträngningar var totalt bortkastade. Imperiet var inte bara svårt korrupt, det var helt enkelt oförmöget att lösa sina problem. Där fanns en oförmåga att ta i dessa problem som kom att verka som en imperiets dödliga sjukdom Det var med goda skäl, som det kallades för "Europas Sjuke Man". v Moltke ansåg att det var moget för tysk penetration. Intresset för detta spreds i flera tyska kretsar, men Bismarck lade effektivt locket på. Han ville att den tyska utvecklingsprocessen skulle fortgå utan att rivaliserande makter retades. Bismarck kom senare att ångra också förvärvet av de kostnadskrävande kolonierna i Afrika och Stilla Havet. Han ansåg att Tyskland redan hade optimal storlek.

Efter 1871 då det Tyska riket blivit kejsardöme och blivit det mäktigaste på det europeiska fastlandet, gick det inte längre att hålla tillbaka de röster, som talade för expansion. Hit hörde:
Paul Lagarde, som stod fader till den chauvinistiska Pan-germanska rörelsen;
Friedrich List, en politiskt orienterad ekonom, som i detta ämne redan 1846 hade skrivit om att Tyskland skulle visa intresse för Donaus nedre lopp och den nordturkiska kusten vid Svarta Havet; (Han hade också pläderat för strategiska järnvägar, som snabbt skulle kunna flytta arméer i väst-östlig rikrtning från den ena gränsen till den andra).
Wilhelm Roscher, en professor i Leipzig, ville att Tyskland skulle ta över den asiatiska delen av Turkiet och så
v Moltke, som pläderade för Bagdadjärnvägen och tyckte att tyskar skulle bosätta sig mellan Eufrat och Tigris.
En konkret aspekt på dessa tankar var vart de emigrerande tyskarna skulle ta vägen. Som det var for de västerut till USA. Tidvis uppgick dessa till 100 000 per år. Tyska nationalister accepterade emigration, men ville, att den skulle gå dit Tyskland kunde få nytta av den. En del ansåg att Svarta havskusten skulle penetreras. (När Sverige efter 1871 sökte Tysklands vänskap åberopades just pangermanska tankegångar.)

Sultanen hade kommit ihop sig med alla tänkbara stormakter. Det var en fruktansvärt grym och okunnig härskare. Han hade låtit skjuta och avrätta alldeles för mycket armeniskt folk för att det skulle kunna vara gångbart i europeiska huvudstäder - utom just Berlin. Detta tillfälle inträffade när Wilhelm II hade lyckats göra sig av med hindret för sin strävan att ge Tyskland den rätta platsen i solen – Bismarck. Efter Bismarcks avgång talade han till nationen och gjorde en slags principförklaring att:
– Plikten som vakthavande officer på nationens skepp har nu fallit på mig … Möjligheternas vågor slår nu mot våra stränder. Kursen förblir den, den alltid har varit. Full fart framåt!"

I denna förklarings anda slängdes nu all försiktighet överbord. Utrikespolitiskt innebar det bl.a. att Kejsaren närmade sig Sultanen, Abdul den förbannade, som han omnämndes, alla muslimers Kalif. Som ett tecken på sin uppskattning sänder Wilhelm till Sultanen en signerat fotografi av sig själv och sin familj. Detta uppskattades. Underhandlingar inleddes om rätten av få bygga järnvägen. En mängd "upptäcktsresande" och "arkeologer" reste kors och tvärs över Turkiet och kartlade dess resurser, prospekterade och planerade. En del av dem tog med sig saker hem. I Berlin finns fortfarande den underbara frisen från Pergamon.

Wilhelm II reser österut.
Ett slags kulmen på denna våg av entusiasm blev kejsarens resa till Turkiet. I oktober 1898 kom Wilhelm till Konstantinopel. Det var en egotripp. Mängder av jublande människor beundrade Wilhelm utklädd i än den ena än den andra uniformen, som han själv hade skapat. Järnvägen var uppe till förhandling, men Sultanen drog på beslut. Wilhelm undrade om man inte kunde sträcka ut den bortom Bagdad, kanske till Persien? Sultanen undrade vad Wilhelm skulle göra med järnvägen. Det dröjde något år innan Wilhelm fick beslut i frågan. Riktigt helhjärtat ställde aldrig Turkiet upp för järnvägen. Den blev inte heller färdig.

Efter Konstantinopel gick resan till Det Heliga Landet. Jerusalem besöktes och Sultanen hade sett till att en bit av ringmuren rivits ned, så att Wilhelm skulle kunna göra ett värdigt intåg. Wilhelm kom ridande på en svart springare iklädd en vit generalfältmarskalkuniform med en hjälm krönt av den tyska imperieörnen i guld. Det gjordes jämförelser med de statsöverhuvuden, som under medeltiden gjort sitt intåg i huvudstaden för tre religioner under mera ödmjuka former. För att inte tala om att Kristus själv, som hade ridit på en åsna utan att låta riva ned muren.

Slutligen, tio dagar senare kom Wilhelm till Damaskus. Han skänkte ett mausoleum till Saladins grav som erkänsla för att Saladin hade hållit Jerusalem mot engelsmännen. Han höll ett tal där han gjorde klart att alla muslimer, (med undantag av de som bodde i Turkiet) alltid i Wilhelm skulle ha ett tryggt värn och en vän. Han ville ju inte reta sin värd.

En av "tillgångarna" för Drang-politiken var den lättantända och våldsamma islamska fundamentalismen. Där fanns mycket hat, som lätt kunde omsättas till våldsam handling. Här fanns en historisk våldsbenägenhet – en förstörelsens eld, som bara väntade på sin förman. Det var en fanatism, som påminde om den i Europa under religionskrigens tid. Det tyska underrättelseväsendet fick order att tända "revoltens eld" i alla Muslimska länder, med undantag av Turkiet. Tanken var att muslimerna skulle resa sig till heligt krig i både Kaukasus och i Centralasien med Indien. Revolten skulle drabba både Ryssland och England. Det här skulle bli ett krig med "andra medel". Kungens, Kejsarens, Sultanens och Tsarens underrättelseorganisationer blev engagerade i att anlägga eld och moteld över det väldiga området. Gåvor och mutor skickades till både Shah och Emirer, men särskilt mycket trupper var till en början inte inblandade. Wilhelms cyniska satsning på Turkiet före WWI blev på ett sätt en framgång.

Det blev inte någon muslimsk revolution den gången.
Turkiet ingrep under hösten 1914 på Centralmakternas sida. Så långt gav Wilhelm spel utdelning. Men det blev inte någon muslimsk revolution – inte någon muslimsk världsbrand. John Keegan påpekar i sin berättelse om WWI att det närmast ledde till en revolt av ett halvt muslimskt regemente i Signapore. De dödade 3 – 4 dussin europeér och befriade några tyskar som satt i fängelse. Tyskarna, som tyckte att vita i denna situation borde hålla ihop accepterade inte befrielsen. Den lojala delen av regementet nedkämpade den revolterande. Situatione var därmed under kontroll. Jihad deklarationen ledde dock till att britterna var försiktiga med hur de satte in sina indiska trupper. De blev främst använda till krig på den afrikanska kontinenten.

Kriget gick inte bra för turkarna. Efter ett misslyckat anfall mot Konstantinopel över Gallipoli anföll engelsmännen i stället Turkiets "mjuka underliv", som termen löd under WWII. Det första anfallet mot Bagdad slutade i ett engelskt nederlag vid Kut. Det andra försöket sköttes bättre och till sist blev järnvägsstationen i Bagdad erövrad. Wilhelm skulle inte mer behöva bekymra sig över sitt järnvägsprojekt. Detta var också tiden och platsen för Arabia-Lawrence gerillakrig mot turkarna. Där gjordes en del nytta och där skapades en hjältegloria. Engelsmännen, som enligt Napoleon var en nation av butiksägare, betalade hellre med löften än med guld. En del av dessa löften svek de snabbt efter kriget, andra ställer fortfarande till det i dagens samhälle. Egentligen emanerar dagens problem med och i Israel från denna tid.

Från denna tid, sommaren 1918 för att vara mera bestämd, gjorde engelsmännen en framstöt mot Baku. Där kom de i strid med turkar och kommunister. Det är väl inte dessa strider som i första hand gjort att general Lionell Dunsterville och hans expedition gått till historien. De är närmast två små marginalanteckningar. Den ena är att brittiska fartyg opererade i Kaspiska havet. Det är första gången den brittiska flottan opererar i dessa farvatten. Man skaffade sig flottenheterna genom släpa två motorbåtar, isärplockade i delar, landvägen till Baku och genom att helt sonika kapa några i Svarta Havet befintliga fartyg. Den andra marginalanteckningen är att här kom de brittiska stridskrafterna i kontakt med Kaspiska Havets guld, den svarta kaviaren. I flottan fick denna kaviar den berömda beteckningen "Fish Jam", närmast fiskmarmelad. Eftersom den åts vid många tillfällen hade den en benägenhet att senare täppa till bränsleledningar, pumpar och andra förargliga "trånga sektioner". I flottan anser man att "Dunsterforce´s" måttliga framgångar berodde bl.a. på fish jam.

Det blev en annan strategi, som branden tändes mot.
Wilhelm var mer lockad av de politiska än de ekonomiska möjligheterna. Han såg Drang nach Osten som en politisk och militär strategi. Han själv tycks inte ha varit mannen att kunna se utvecklingsmöjligheterna i form av råvaror som metaller och olja. Ännu mindre kunde han se betydelsen av marknader och möjligheter till penetration med hjälp av sitt befolkningsöverskott. I dag är det anglosaxiska företag, som har penetrerat handel och industri i Mellersta Östern. Vilka vinster hade inte Tyskland kunnat göra om Wilhelm i stället hade skapat möjligheter för tyska företag? Nu behöver vi inte ställa sådana frågor. Wilhelm satsade på kriget, förlorade och spelade så för tysk räkning bort en rad möjliga vinster. Han kom så småningom att efterträdas av en annan stolle, som gjorde om bravaden.

Drang nach Osten, Wilhelms dröm att besegra en europeisk makt utanför Europa och därigenom kunna sola sitt ego i beundrans ljus, förvandlades till en bumerang. Asien är förvisso inte sig likt, men har ändå i mångt och mycket stått emot förändring, trots att världen i övrigt har ändrat sig mycket. I stora områden har den s.k. globaliseringen påtagliga svårigheter att vinna inträde. I viss mån är muslimska områden lika rädda för marknadstänkande som socialistiska. Men Wilhelms och Nickulaus´ kejsardömen försvann, det Osmanska riket försvann och efterträddes av ett i hög grad moderniserat Turkiet, som kanske en dag kommer att tas in i EU. I dag lever 5 milj. turkar i Tyskland. Är det för att de tagit Wilhelms tal om ett beskyddande Tyskland på allvar?

Tyskland och Ryssland drabbades av hemska omvälvningar. Damaskustalets kula visste inte var den tog. Visst tände Wilhelm revolutionens eld – fast hemmavid.

"Vad våldet må skapa är vanskligt och kort. Det dör som en stormvind i öknen bort". (Tegnér).


Wilhelm Otto


Hopkirk, Peter:
On Secret Service East of Constantinople. 1994.
The Great Game. 1990.