DRÖMMEN.
Drömmen består av bilder och stämningar, precis som en vanlig dröm. Den bygger på minnen och förhoppningar, ungefär som Freud använder sig av begreppet. Drömmen är politikernas vision som de använder för att leda massorna.

Politiker brukar med rätta misstro förenklade ställningstaganden, för när man väl har preciserat sig blir man begränsad. En politikers instinkt är att hålla alla vägar öppna.
(Blair: Mitt liv, min resa. s. 122 – 123).
Industriproletariatets dröm fick politisk kraft på slutet av 1800-talet. Den kom ur alla de orättvisor, trakasserier och umbäranden som fick utstås från arbetsgivare och de som inte blev arbetsgivare, hyresvärdar och samhällets förtryck. Och svårast var väl alla de vaktare och konstaplar, som kom ur de egna leden, men städslades av ”förtryckarna”, de föraktande, alla de som tog avstånd från berättigade krav på människovärde. Drömmen närde hoppet att detta miserabla liv en gång skulle ersättas av en människovärdig behandling med den respekt man kunde anse vara rimlig. Den kryddades av ett visst mått av avundsjuka och för en del, en slurk klasshat. Drömmen var en starkt motiverande faktor och förstärktes ytterligare av att den delades av så många, massorna, folket, proletariatet; alla de namn som de många svaga i samhället går eller gick under. Drömmen förde socialdemokratin till toppen av maktpyramiden och i ett helt sekel och höll den rörelsen vid liv till alldeles efter millennieskiftet.
Drömmen var så stark att arbetarklassen accepterade demokratin i början av 1900-talet. Drömmen förenad med demokrati skulle hålla arbetarklassen vid makten under överskådlig tid. Och så blev det, länge. Med trots och med självmedvetenhet kunde deras sympatisörer bära plakat och standarder för att demonstrera sin solidaritet och gemensamma offervilja. Och samhället fortsatte att förändras, att utvecklas och i de ledande industristaterna blev fattigdomen avskaffad.
Ett samhälle är uppbyggt av krafter och motkrafter. Gentemot alla dem som verkade för solidaritet och sammanhållning fanns det också de som önskade splittring och motsättningar. För att vara ett harmoniskt samhälle krävs det balans mellan de krafter, som åtskiljer och de som förenar. Ett samhälle med ett övermått av sammanbindande krafter blir ett slutet samhälle, ett tätt samhälle där nya tankar verkar störande och förkvävs. Ett samhälle där konkurrens och motsättningar dominerar får svårt att enas om att tackla de väsentliga frågorna. Utan att påstå att det gått för långt kan man fråga om inte utvecklingen i USA har börjat närma sig ett farligt konfliktområde. (Men det är en annan historia.)
En styrka i det svenska samhället är och var att människovärdet inte bestämdes av vad sorts arbete man hade, men kanske berodde det mer på om man hade ett arbete. Det är emellertid farligt om majoriteten i en grupp föraktar majoriteten i annan grupp därför at de inte hör till den egna gruppen. Samhälleligt förakt är ett symptom på en allvarlig samhällelig sjukdom.
När de allra största missförhållanden rättats till blev det ett problem för politiker att översätta drömmen till konkret politik. Politikerna möter problem av åtminstone två slag. Vissa frågor var självskrivna, t.ex. rösträtten. Men generellt är det alltid svårt att skifta nivå; att i politiken gå från metanivå till det konkreta; att i t.ex. undersökningar översätta det generellt nationella till modeller på individnivå. Det andra är att bygga organisationer som kan ta mänskliga hänsyn.
Konkret innebär det senare att den terror, som var naturligt att Staten riktade mot de egna medborgarna, kanske inte uppskattas så att terrorns offer väljer om terrorns skapare. Man kan säga att den form kommunismen fick i Sovjet med dess klientstater innebar en kapitulation inför detta omvals svårighet. I Västeuropa hade man en vis vana vid den styrande maktens utformning, och det tog tid innan man började ställa frågor om byråkratins former.
De politiker, som använde drömmen för att vinna massorna, kom följdriktigt snart att se sitt arbete ur samma perspektiv som de gamla politikerna. I det praktiskt politiska arbetet kom de därför att använda en annan begreppsbild än de använde när de skulle väljas. Där ligger fröet till en känsla hos många av de styrda att vara förrådda.
Det kan enklast uttryckas så att samhällets utveckling ledde till att drömmen förlorade sin kraft. Både socialdemokrater och de milt konservativa behövde tänka igenom sin politik från grunden. I UK ledde det till Blairs New Labour och i Sverige till Reinfeldts nytändning av moderaterna. Den svenska socialdemokratin missade båten då den körde över sin partiledare och tog med extremvänstern i ett regeringsalternativ.
De senare hade inte följt Blairs omdaning av Labour. Där hade den interna striden om § 4 visat allvaret i omorienteringen. (§ 4 var paragrafen i partiprogrammet där man krävde att näringslivet i sin helhet skulle föras över till det allmänna.) Det ledde till att de förlorade ett nytt val, och gjorde det stort. Förmodligen är partiet nu bortom hopp.