Eftervalsanalys 2006
Vid pass en vecka före valet publicerade den brittiska tidningen The Economist en analys av ”Den svenska modellen”. Den innehöll element och resonemang, som inte tycks ha förekommit i debatten. Dessa tankegångar förtjänar väl att tillföras vår debatt. Nedan görs därför ett försök att göra en eftervalsanalys grundad på Economists begrepp och modeller.

Det finns anledning att vara förvånad över att alliansen vann valet. En framgångsrik regering brukar inte förlora makten i ett val under en pågående högkonjunktur. Internationellt ansågs socialdemokratin framgångsrik. Sverige är konkurrenskraftigt och visar höga tillväxtsiffror. Både utbildning och sjukvård anses vara föredömen för andra och statens affärer visar hälsosamma budgetöverskott. För ett år sedan utnämnde den brittiska tidningen The Guardian Sverige till det mest framgångsrika samhället någonsin. Economist pekade på våra stora och framgångsrika exportföretag som Ericsson, SKF, Telia och Volvo samt att tillväxten under andra kvartalet i år var hela 5,6 % tillräckligt mycket för att ge anledning till en rad räntehöjningar.

Vad var det för mörka moln på den svenska regeringens himmel som gjorde att den trots dessa meriter förlorade valet? Economist pekar på några faktorer, som inte synts i den ekonomiska analysen. För tre år sedan förlorade statsministern ett val, som gällde anslutning till EU:s eurosystem. Detta borde av honom ha tagits som en varningssignal och lett till en viss försiktighet, i synnerhet som opionssiffrorna återhämtade sig dåligt. Det har vidare under många år förekommit en rad skandaler, som tyder på att partiet har växt samman med makten och kunnat kosta på sig att vara oförsiktigt. Hanteringen av tsunami skandalen har tolkats som ett uttryck för administrativ inkompetens. Det missade upplägget med kommunals strejk – ”Nu tar vi fajten” – sågs som facklig inkompetens. Vad som verkligen låg regeringen i fatet var att den ekonomi, som man så berömde sig över, hade allvarliga brister.

Sanningen är att det är länge sedan den svenska ekonomin hade sina bästa år. Mellan 1870 och 1950 var det en genomsnittlig tillväxt av GNP (nationalprodukt, dvs. summan av värdet av varor och tjänster som producerats) och produktivitet (dvs. effektiviteten i produktionssystemet) som enligt vissa mått var snabbast i världen. 1970 var Sverige den fjärde rikaste per medlemmen i OECD (en klubb av industriländer). Men för de senaste 50 åren har det varit ett tillstånd av relativ tillbakagång. Detta inkluderar en djup recession i början av 1990-talet. (Se figur 1).


Figur 1. Sveriges bruttonationalprodukt per innevånare i procent av ett ”purchasing power parity” (PPP) justerat genomsnitt för OECD. Med en förenkling innebär PPP att jämförelsen bygger på köpkraft i stället för på växlingskurs.

För låg sysselsättning.
Mot bakgrund av denna långa nedgång kan man identifiera minst två svagheter i ekonomin. Den värsta är arbetslöshet. Economist underkänner den officiella statistiken och anser Sverige har drivit statistikförvanskningen på tok för långt. (Att byta mått för detta är också ett av den tillträdande alliansens första beslut).

Tidigare i år studerade McKinsey Global Institute, en idésmedja, den svenska arbetsmarknaden. Den fann att sysselsättningsgraden i arbetsför ålder hade sjunkit under det senaste decenniet. I en kommande forskningsrapport visar Magnus Henrekson att Sverige i princip inte skapat några jobb i den privata sektorn sedan 1950. Alla jobb, som kommit till, har i princip kommit till i den offentliga sektorn. Se figur 2. Sverige ger således intryck av att vara en s.k. kommandoekonomi.


Figur 2. Kumulativa sysselsättningsförändringar i 1 000-tal i Sverige sedan 1950.

Ungdomsarbetslöshet är bland de högsta i Europa. I rapporten dras slutsatsen att ”den verkliga arbetslösheten” är cirka 15 – 17 %. Det placerar Sverige bland de sämsta sysselsättarna i EU. Det innebär att mer än i miljon personer är utan arbete. Det är närmast fråga om massarbetslöshet.

Sveriges snabbt växande immigrantbefolkning hör till dem som fått känna på denna arbetsbrist värre än andra. För trettio år sedan var Sverige ett i stort sett homogent, men i dag är 10 % födda utomlands. Sveriges nya immigranter, och speciellt då den snabbt växande muslimska befolkningen, har integrerats mycket dåligt i det svenska samhället, i varje fall om man jämför med dem som kom under 70- och 80-talen. Det största problemet för dem är arbete. En studie av jämförbara somaliska grupper i Sverige och Minnesota visade att mindre än en tredjedel av dem i Sverige hade jobb, medan dubbelt så många hade jobb i Minnesota.

Mauricio Rojas, en folkpartistisk riksdagsman, som kom hit från Chile 1974 och har lanserat begreppet områden med utanförskap. Det är områden där jobb, bostäder och tillgång till transportmedel, skydd mot kriminalitet osv. innebär problem. De har vuxit från tre 1990 till 157 i dag. Sverigedemokraternas ökade röstetal bör analyseras närmare. Det är nog sannolikt att det finns ett samband mellan dessa områden med utanförskap och den förtvivlan som ligger bakom röstande på ytterlighetspartier. Det kan vara direkt, men också indirekt; att rädslan för att hamna i ett sådant område givit sverigedemokraterna röster. Erfarenheterna från Tyskland på 1920- och 1930-talen visar hur massarbetslöshet kan påverka de politiska preferenserna.

Överallt i Sverige finns det hinder mot att skapa jobb. De stora företagen har haft det ganska bra rätt länge, men de mindre och nystartade möter ett kyligare klimat. Endast ett av landets 50 största företag har grundats efter1970, och landet har OECD:s lägsta andel enmansföretag. Och det mycket omskrutna tresidiga partnerskapet mellan regering, arbetsgivare och fack funkar bara om arbetsgivaren är ett väletablerat större företag. För de små och de nya innebär det bara ökade kostnader. Skatter och välfärdsförmåner är utformade så att de hindrar skapande av jobb. Framför allt är arbetsmarknaden alltför hårt styrd. Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), som en gång i tiden fick beröm för sin förmåga att finna jobb till jobbsökande, kan nu som bäst finna jobb till en tiondel av dem som söker. Assar Lindbeck, en nationalekonomisk veteran, anser att AMS har förvandlats till en socialdemokratisk helig ko, som med det snaraste borde slaktas av en ny regering.

Formellt har inte Sverige någon minimilön, så som många andra europeiska länder har. Men Sveriges mäktiga fackföreningar upprätthåller ändå sådan i praktiken. Ett exempel är Vaxholmsfallet, då en lettisk firma tvingades i konkurs och samtidigt flödet av billigare arbetskraft från Östeuropa, som Sverige accepterade i princip 2004, försvann. Detta kontrasterar mot de danska fackföreningarna, som accepterat en mycket rörligare arbetsmarknad. I Sverige är det också dyrt att avskeda arbetskraft, något som motverkar anställning.

Den ofantliga sektorn!

En förvuxen offentlig sektor har hindrat tillväxt av jobb och av service industrier. Den offentliga (ofantliga) sektorn är den svenska ekonomins andra stora misslyckande. Den sysselsätter 30 % av den totala arbetskraften, vilket är dubbelt upp mot t.ex. Tyskland. Det skall erkännas att effektivitetsmått i offentlig sektor är opålitliga, men det finns en aktuell uppskattning från den Europeiska Centralbanken, som visar att Sverige ligger i botten av OECD.


Figur 3. Output ur offentliga sektorn i relation till input i ett antal OECD-länder. Källa är Europeiska Centralbanken.

Man kan hålla med finansminister Per Nuder, när han säger att Sverige har tillåtit valfrihet i högre grad än t.ex. Storbritannien. Föräldrar har t. ex. fritt val för sina barn mellan privata eller kommunala skolor. Den privata delen av sjukvården expanderar snabbt. Trots detta innebär den socialdemokratiska kulturen, för att inte tala om facket, hinder för ett etablerande av konkurrens och privata alternativ inom sjukvården. Carl Bildt, som var statsminister under den svåra depressionen under det tidiga 1990-talet erinrar om att den kvinnliga sysselsättningen vid de privata dagis som socialdemokraterna nu skryter med fick introduceras mot en stenhård socialdemokratisk opposition.

Jag vill avsluta med en jämförelse med den danska arbetsmarknaden. Där omsättes varje år ungefär en femtedel av den danska arbetskraften, vilket förefaller tyda på att det är en fungerande marknad. Det är en hög siffra, jämfört med svenska förhållanden. Här i Sverige tycks jobbkulturen vara den, att om man en gång har fått ett jobb, skall man hålla mycket hårt i det. I Danmark däremot sker det en fortgående omsortering mot ett effektivare produktionssystem. Blir man av med jobbet på förmiddagen kan man mycket väl ha ett nytt samma eftermiddag. Danskarna förefaller vara oss klart överlägsna i detta avseende.

Begrepp och figurer är hämtade från The Economist 6/9.

* “Economic Performance and Work Activity in Sweden after the Crisis of the Early 1990s”, by Steven Davis and Magnus Henrekson. NBER papers, forthcoming

Wilhelm Otto
wilhelm.otto@telia.com

Petter Svenssons väg 1
255 91 Helsingborg