Ett ”lappkast”.

Det pågår en debatt på Historieforum för Västra Götaland och i TV om hur det gick till när Sverige blev Sverige. Det rör aspekter på ett och samma skeende. Jag skall redogöra för min uppfattning om det skeende, som ligger bakom debatten. Den politiskt korrekta uppfattningen är att Sverige trädde fram vid Gamla Uppsala högar och svearnas stam. I och med 1200-talets mitt kom ett drastiskt brott i vår historia. Men landet är inte någon forntida skapelse. Det träder fram liksom ur sägnernas morgondimmor vid mitten vår medeltid. Det var starka politiska krafter i Götaland, som under århundraden byggt upp maktställningar där. Det är fråga om många händelseförlopp, som griper in i varandra och bildar en lång orsakskedja. Den första länken i denna kedja är fusionen av Götalandens maktresurser. Kung Erik Eriksson, Läspe och Halte enligt Erikskrönikan, hade döttrar men ingen son. Birger Magnusson, som hade sin förankring i Östergötland gifter sig med Kung Eriks ena dotter. I samband med detta blir han upptagen i den erikska ätten. Detta framgår av han ligger begravd i Varnhems klosterkyrka, som var den ättens begravningskyrka. Annars hade han sannolikt begravts i Husaby kyrka, Sverkerska ättens pendang.

Birger Jarl skapar Folkungaätten.

Den nya kombinationen av Erikska och Sverkerska ätterna, som kommer att i historien gå under namnet Folkungaätten, provocerade handelsmän från det som senare (1290-talet) kom att kallas Uppland, dels levererade en stark provokation mot Nordens dittills ledande makt, Danmark.

Genom detta skapades en helt ny politisk situation i landet på två sätt. Balansen mellan västgötska och östgötska intressen gynnade två parter. Danmarks intressen var vända mot kontineten och Baltikum och de ville inte riskera en verklig makt i ryggen. Så därför kunde Danmark om något av Götalandsintressena blev för starkt stödja det andra och fortsätta att ha en icke-hotad rygg till ringa pris. Det var billigare för danskarna om svenskarna slogs mot varandra än vi slogs mot danskar. Denna maktbalans gynnade också stormännen norr om Mälaren, som drev vad Erik Lönnroth kallar de äkta Folkungarnas politik. Den gick ut på att utan ingrepp kunna hålla på med handel på Novgorod (som var mycket lönsam) och att inte besväras av kyrkliga avgifter, vilket minskade kostnaderna. Det förefaller att så länge dessa intressen var ohotade avstod upplandseliten från att ställa krav på kronan. Den nya Götalandseliten anslöt sig till den katolska kyrkans strävanden att integrera Europa. (Skänninge möte).

I och med att fusionen mellan Götalandskapens politiska krafter reser Upplandseliten upprorsfanan och utropar egen konung. Upproren, egentligen var de ju två, krossas av Birger Magnusson och/eller hans söner. Efter det andra konfiskeras den upproriska elitens storgårdar, vars ägande förs över till Götalandseliten. Denna, under ledning av Birger Magnusson och senare den av hans söner som är regent, upptäcker och realiserar ätten nya möjligheter. Nu genomförs, det jag skämtsamt kallar lappkastet, dvs. man vänder fram och bak på det Sverige, man styr.

Naturen skapar Stockholm.

I och med landhöjningen fanns det bara ett in/utlopp kvar mellan Mälaren och Östersjön och var detta var noga övervakat och försvarat kunde Stockholm disponera hela Mälaren för billiga sjötransporter. Estniska pirater skulle inte längre komma dit och störa kommunikationssystemet. Detta ekonomiska ”uppland” omfattade inte bara landet i direkt anknytning till Mälaren, utan även alla de transportsystem som använde floderna, de som utgör Mälarens tillflöden. Stockholms militära läge ledde till att det befästes till att bli centralfästning i den tidens Sverige.

En skyddad huvudstad.

Av flera skäl är det bättre att ha den politiska basen norr om Mälaren. Här kan man ha denna bas på ett relativt tryggt avstånd från invaderande danska arméer (något som första gången framgångsrikt prövades vid hertig Eriks krig mot Erik Menved) och man kan här skapa en mäktig och välskyddad handelsstad. Detta var förutsättningar man saknade i Götaland. Danskarna gjorde inte sällan ovälkomna besök, i synnerhet i Västergötland och ingenstans hade man det kanonläge för handelsstad, som var Stockholms. Vidare var Stockholm fram bortåt 1700-talet en god örlogshamn där också stora båtar (t.ex. Wasa) byggdes. Man behöver bara stå fram Nationalmuseum och titta dels mot Slottet, dels mot Skeppsholmen, för att konkret kunna se medel att kunna påverka politiska förhållanden i Östersjön.

Det transporterades och handlades inte bara jordbruksprodukter, även om de utgjorde de största kvantiteterna. Det bröts tidigt koppar i ”Tiskasjöberg” vid nuvarande Falun. Enligt Svensk Uppslagsbok omtalas gruvan från 1288, då biskop Peder bytte till sig 1/8 av Kopparberget. Det är sannolikt att där utvunnits koppar långt innan brytningen avsatte spår i det skriftliga materialet. I Dannemoras gruvors odalmål och i Ramhällsfältet samt i Herrängsfältet har länge enl. samma källa bedrivits järnmalmsbrytning. Silverbrytningen vid Sala kom däremot nog inte igång förrän på 1400-talet.
Stockholms etablerande kom att betyda att hela detta ”uppland” fick sin import, inte minst salt, över handelsstaden.

Utanför det inre, välskyddade, vattenområdet fanns det ett annat mindre väl skyddat. Norr om Åbo (slottet började byggas på 1280-talet) och Kastelholms slott, Ålands centralfäste, (som byggdes på 1300-talet) finns Bottenviken. Längs Bottenvikens kuster låg det städer som ända in på 1700-talet förgäves sökte ”stapelrätt”; de ville ha rätt att bedriva långväga handel utan att besväras av tvång att lasta om i Stockholm. Detta område var endast relativt säkrat så länge Sverige var starkt. Det blev t.ex. illa åtgånget när Vitaliebröderna hade en egen sjörövarrepublik under drottning Margarethas regering, och när ryssarna härjade kusterna under den stora ofreden. Men visst hörde Bottenvikens land länge normalt till Stockholms uppland.

Hansans inflytande växte.

För att ”säkra” denna viktiga handelsplats befästes den starkt. Där fanns en av de stora kastaler, som troligen under Kung Läspes tid, byggdes längds Östersjökusten. Den kompletterades med omfattande pålningsarbeten i strömmarna runt Stadsholmen. Tidigt byggdes en stadsmur runt staden Stockholm. Dess sträckning följde i stort sett de nuvarande Väster- och Öster-långgatorna. Det är sannolikt att det även funnits en kastalliknande byggnad vid dessas södra förening, nuvarande Slussen. I och med att Stockholm etablerades utvecklades handelsmönstret och handeln växte. För att snabbt expandera flyttade tyska köpmän och hantverkare in. Tyskarnas blev hälften av de styrande köpmännen i Stockholm, som blev en del av Hansan.

Det är ingalunda entydigt när den ersiska ätten började dra upp planerna för det nya kärnområdets organisation. Man kan naturligtvis tänka sig att de vid sammankomster spånade och fick visioner av hur det skulle gestalta sig, men jag håller för mera troligt att man undan för undan löste mera näraliggande problem. Ättens utvecklingsarbete ledde också till domkyrka i Uppsala och till en modern förvaltningsorganisation för landskapet Uppland, där den nya Upplandslagen ingår. De har säkert resonerat med Hansan och med Kyrkan.

Förändringarna kräver nya myter.

En viktig aspekt av detta är hur den samhälleliga hårdvaran, byggnader, slott mm skulle kompletteras med mytens och berättelsens mjukvara. Här några exempel:

Den s.k. gränsläggningstraktaten i äldre Västgötalagen innehåller element, som är fullständigt befriade från verklighetsanknytning. Där talas det bl. a om en häst på Danaholmen väster om Hisingen. Detta, vid 1200-talet, obetydliga skär, eller då kanske snarare böe, har sannerligen inte någonsin härbärgerat någon häst. Så uppgifter där om vem som skulle hålla vems stigbygel är totalt meningslösa. Den här traktaten har sannolikt författats av någon som aldrig varit i närheten av skäret i fråga. Traktaten har lagts in i Västgötalagen efter att Birger Magnusson förhandlat fram farleden till Lödöse. Det talar för att den som lät göra det var lagman i Västergötland (och s.a.s. disponerade lagen), men också var nära släkt till Birger Magnusson.

Kravet på sammanhang gör dessa händelser svårplacerade. Gränsläggningstraktaten måste placeras där skäret Danaholmen har betydelse för skeendet och det har det egentligen bara för att definiera seglingsleder uppför Elva. Det behövde Erikska ätten för sin stad och bas Lödöse. Då stämmer det med Birger Magnussons förhandlingar med Danmark och Norge där han var utsedd till förlikningsman vid deras konflikt.

Talet om ”svearnas rätt att konung taga och konung vräka” passar utmärkt in i sammanhanget, när eriska ätten släppt sin maktbas i Götaland och i stället etablerat sig i Uppland. Samtidigt, som det gällde att skapa upplandsrättigheter gällde det att förhindra att efterföljande potentiella upprorsmakare (eller vad de nu skall kallas) utifrån en maktbas i Götaland tar över makten så som den eriska ätten nu gjort. Detta syfte når den genom att fragmentera Götaländernas maktbas, så att en upprepning allvarligt försvåras.

Den del av den mjukvara, som hade till uppgift att ändra den etablerade sanningen i en viss fråga kan vara svårförståelig. Det var den säkerligen för de medeltida läsarna och är så också för de moderna. Vi kanske t o m är benägna att se dem som historiefalsifikat. De producerades ju inte för vetenskapsmän av vetenskapsmän, som hade sitt anseende grundat på att vad de skrev var sådant, som skulle prövas av kollegor om och om igen. De skrevs för ett praktiskt syfte av dem, som t ex skulle förhandla i en viss fråga och behövde ett passande citat att grunda sin ståndpunkt på. Fanns det inget gammalt till hands så producerade man själv ett! Det vimlar av sådana försök t ex i samband med gränsläggningstraktatens sträckning av gränsen mot Danmark i den halländska skärgården.

Närmare anknytning till Rom leder till ny kyrkoorganisation.

I Skänninge hölls 1248 ett möte som kom att reglera förhållandet mellan å ena sidan Folkungaätten, senare den svenska staten och den katolska kyrkan på den andra. Till Skänninge kom, via Norge och möte med Håkon Håkonsson, Kardinalen Vilhelm av Sabina där de slutit av tal bl.a. om korståg. Där hölls ett kyrkomöte 1248 där Birger Jarl förband sig att föra landet närmare kristenheten. Mötet bekräftade Birgers rätt att använda Romersk rätt i Sverige. (Wikipedia). Detta medförde Folkungaättens maktövertag i riksenheten.

Efter Skänninge möte och domkyrkans etablerande i Uppsala blåser en kall vind över kyrkans strävan i Götalandskapen. Brynolf Algotssons arbete med S:t Helena hade inte längre stöd hos dem som regerar. Nu samlas den kyrkliga tyngdpunkten dit där den skall ligga, till domkyrkan. Att göra kyrkan mäktig får ses som en kalkylerad risk. Tids nog skulle Sten Stures dy änka Kristina Gyllenstierna få betala sin del av priset, men till dess var det fortfarande gott om tid.

Vi är fortfarande fångar i den politiskt korrekta föreställning om Sveriges utveckling som vi lärt av Odner, IngvarAndersson m fl. För att verkligen förstå skeendet och kunna påbörja givande samtal om Sveriges utveckling krävs att vi gör upp med den förbrukade kunskapen. Först när vi lärt av förlegade kunskapsstrukturer kan vi lära på oss nya. Först då kan vi komma vidare.

Wilhelm Otto
Domsten