Ett nytt besök vid Fornborgen vid Dalen.
Jag har tidigare skrivit om Fornborgen vid Dalen, men inte fått det att stämma, men vrider och vänder på problemet och försöker nu se fornborgens anknytning till den svarta jorden vid Höga. Därav följer att Dalens utveckling skall studeras för sig.
Borgen.
Detta är anteckningar i anknytning till en fornborg på Västkusten i närheten av Nordre Älvs utlopp. Om fornborgar vet vi endast litet. Det finns forskare, som tror att fornborgars murar ursprungligen var avsedda att stänga fiender ute, medan andra tror att de var avsedda att hålla något inne, som t ex ett tempels magiska kraft.
Fornborgarna byggdes troligen 1500 – 2000 år sedan.
Vi vet inte heller riktigt när de byggdes. Att datera en murs ålder är svårt. Mycket talar för att de restes under oroliga tider omkring 400 in på vår tideräkning eller tidigare. Man kommer lätt fel om man daterar de föremål som hittas i borgen. De onda tiderna har flera gånger återkommit och då har människor sökt sig dit i sökande efter trygghet. Och då har de lämnat föremål efter sig. Och det mycket väl vara så att borgarna har byggts som tempel och senare kommit att användas som borgar. Det är riktigt att vi vet endast lite, så för att förstå, måste vi omsorgsfullt strukturera det lilla vi vet. Vi tror att fornborgarna byggdes i en tid av stora händelser. Det anses att hästen då gjorde sin entré i våra trakter som riddjur. Järnet började utvinnas ur myrmalm och ”rödjord” och blev en vara på världsmarknaden. Romarväldet hade ont om järn och var rik marknad. Vi kallar den tiden Romersk järnålder. Stora guldskatter har hittats, Timboholmsskatten och flera utomordentligt vackra halskragar av guld i synnerhet på det västgötska höglandet. Till denna tid hör de första resta stenarna med text och bild. Hit hör bildstenar och till exempel Kylverstenen på Gotland (som tros vara från 300-talet) och bildstenar med solen som ledmotiv. Det verkar som om de dominerande impulserna vid denna tid kommer öster ifrån. Ifrån öster uppger också Eddan att de nya gudarna kommer, ledda av Odin, härskarklassens gud. Asarna kompletterar, och konkurrerar med, de gamla vanerna, som sades sörja för samhällets fortbestånd och fred. Religiösa förändringar och stora motsättningar leder till social oro. Kanske kan man se ett mera allmänt fornborgsbyggande i detta sammanhang. I de tre socknarna Harestad, Torsby och Lycke har det hittats rester av två fornborgar, en ovanför färjeläget i Kornhall och denna vid Dalen. Men en så stor by som Glose kan mycket väl ha haft en fornborg på någon bergstopp. Har man sedan byggt en väderkvarn därpå blir spåren svåra att hitta.
Vi, några sommarboende på Överön, resonerade om fornborgen vid Dalen och Erik gick upp på Länsstyrelsen och tittade i deras register. Och så beslöt vi att göra en utflykt. Vi åkte dit för att titta och se om vi kunde få några idéer. Detta besök gjordes inte vid fornborgar i allmänhet, utan just vid den lilla vid Dalen. Vi åkte dit en höstdag 2002 under pågående älgjakt. Dalen är just en liten dal med ett enda större lantbruk och en handfull smågårdar. Dalen ligger i sänkan norr om Höga vid Högasund i Torsby socken, Inlands härad. Dalen är en liten dal. Innan skiftet 1830 var det inte några hushåll i Dalen. Då bodde man i byn Glose. Det är min tro att bebyggelsehistorien är lite mer komplicerad än så.Alldeles öster om dalen finns ett berg. Tre sidor är detta synnerligen svåra att forcera (jag har försökt provklättra), men går man runt berget och till den östra sidan ges möjlighet att ta sig upp till toppen. Där är det bara lite svårt. På vägen upp mot toppen ser man några murrester. Uppe på toppen finns det enligt länsstyrelsens anteckningar rester av en fornborg. Där är murrester och rest av ett vattenhål. Där uppe från toppen och fornborgen ser man ett helt annat landskap än man gjorde där nere. Där såg man den klart avgränsade Dalen och fann en viss trygghet i det slutna rummet med vackra proportioner. Däruppe är den förrädiska känslan av trygghet och skydd borta. Sett härifrån verkar läget
Figur 1. I bildens nedre del syns en ö med markeringar för stenåldersboplatser (runda prickar) och hällkista (triangel). Platsen för Dalens fornborg är markerad liksom platsen för en kultplats vid Korseberga. (Kåseberga ?) Den grova strandlinjen utgörs av dagens 15-meterslinje.
öppet och oskyddat. I väster ser man havet med många öar och farleder. Det är områden som en gång i tiden betraktas som oroliga, för att inte säga mycket farliga. Vid Öckeröarna berättas det i isländska sagor att vikingatidens pirat- och vikingaflottor samlades. Där planerades plundringståg och där slöts avtal om
samverkan och där skedde bytesdelning. Mig ger detta associationer till ett Västkustens Tortuga; vår variant på ett tillhåll för 1600-talets buckaniärer. Inåt
land ser man ås efter ås. Här kan man se vad som rör sig på mycket långt håll. Ås reser sig bakom ås. Här har man har känsla av att ha kontroll över läget. Är det någon som närmar sig måste denne för eller senare gå över ett berg. Då kommer vederbörande i sikte. Främlingar skulle man se upp med.
Utanför dalen hämtade man sin försörjning genom kustbruk. Man fiskade, plockade sjöfågelägg, dun och jagade, mest säl; sådant som hörde ett ordnat hushåll till. Det agrara fick man huvudsakligen från animalieproduktion. De kapitalvaror man använde sig av i produktionen var frånsett djuren, av det i dag föga kapitalkrävande slaget som spänner att mjölka i och kärna att göra smör i. Kapitalintensiteten har fortgående tilltagit genom tiden.
Jag trodde att det var sådana vardagslivets dyrbarheter man hade förvarat uppe i fornborgen, och så givetvis de egna liven. Det betyder att den relativt hårda vägen på bergets ostsida fick gås många gånger med bördor. Alternativet till att gå så mycket, var att riskera att utplånas av de rövarband, som ända in i historisk tid hörde trakten till. En sådan fornborg som den i dalen var aldrig ointaglig. Det finns inte något fäste eller någon borg som förtjänar det omdömet; sannerligen inte ens den väldiga Marstrands Fästning, som skymtar i nordväst.
Vad man kan göra med hjälp av diverse försvarsanordningar är, att höja effektiviteten hos de försvarande. Man kan göra det dyrare att inta stället. Man kan minska risken för att ett plötsligt och tillfälligt överfall lyckas. Skulle det vara någon, som kände ett desperat behov av att berika sig med några spänner och kanske en kärna och för att bli ombesjungen av skalder som en stor och framgångsrik plundrare, så kunde folket i trakten bara göra det lite besvärligare. Allvarligare var om de anfallande var ute efter fångar, som de kunde sälja som slavar, och det var de nog ofta. Då var det lika bra att kämpa till slutet. Längre fram kom tryggheten för dalens innevånare att bli en fråga för samhället. Man lärde sig att samverka och fick stordriftsfördelar även på detta.


Handelsplatsen.
Fornborgen och svartjordsområdet vid Höga.
Jag trodde först att fornborgen vid Dalen var en fornborg på detta sätt för Dalen. På något sätt hade jag innerst inne ändå svårt att förstå varför en visserligen gudomligt vacker och underbar, men ändå rätt obetydlig, dal skulle kunna motivera ett bygge av ett så stort verk som en fornborg. Men så får jag reda på att vid Höga, vid den östra delen av Haugasund har man hittat ett svartjordsområde. Här, säger arkeologerna, Mari Vickers m fl., var platsen för en gammal handelsplats, kanske en av de äldsta handelsplatserna vid Elvas utlopp. Handelsplatsen skulle senare flytta upp till Kungahälla och bli till en handelsstad, samtidig med Gamla Lödöse. Kanske gjorde den ett tillfälligt uppehåll vid Kornhall, längre upp för Elva. Där korsar Nordre Älv en urgammal nord-sydlig gångväg, och där ligger också en fornborg. Från Kungahälla flyttade inte handelsplatsen till Kungälv, det gjorde bara tätorten. Handelsplatsen fortsatte att pröva olika lokaler där den kunde blomstra. Den prövade bl. a Nya Lödöse (1473), som hade sitt centrum vid Gamlestadstorg i Göteborg och till Älvsborgs slott, där det funnits stadsbebyggelse vid mitten av 1500-talet. Ett försök gjordes 1603 då Karl IX grundar sitt Göteborg vid det nuvarande Färjenäs på Hisingen och blev slutligen det Göteborg, som grundas Gustav II Adolf 1621 alldeles där statyn nu står. En datering av svartjorden vid Höga skulle kunna kasta ljus över flyttmönstret. Rikena konkurrerade om handel i den här trakten. Länge dominerade Norge med två städer alldeles där Elva flyter ut. De var Marstrand i skärgården mot NV och Kongahälla vid Nordre Älv. Marstrand var god hamn för den längs kusten gående sjöfarten, kanske den bästa på hela kusten. Kongahälla dominerade handeln upp längs den mäktiga, i början segelbara, Elva. Man kan nog säga att samhället bedrev aggressiva lokaliseringsförsök.
Farleden från Elva och ut till havet gick längs sydsidan på det som är markerat som ö på kartan. Sydväst om ön ligger Överöarna. Och mellan dem och det som var en ö på stenåldern går ett i sagorna ombesjunget sund, Haugasund; sundet vid alla högarna. Just där vid Haugasund flyter Elvas norra gren ut i havet. Och går man bara några hundra meter norrut från svartjordsområdet, så kommer man till Fornborgen. Svartjordsområdet kan vara svaret på varför det finns så mycket fornminnen i trakten. Det ger en förklaringskraft, som enstaka gårdar saknar.


Handelsplatser i Norden fanns på flera ställen, Hedeby och Ribe i Danmark, Nidaros, Bergen och Kaupung i Norge och Lödöse uppåt Elva, som var Erikska ättens handelsplats. Livet i dem tycks så småningom ha reglerats av Bjärköarätten, en norsk regelsamling. En av de största handelplatserna tycks av utsträckningen av svartjordsområdet att döma ha varit Köpingsvik på Öland. Nära den ligger också den berömda offerplatsen Skede mosse. Danska arkeologer rapporterar att man hittat gamla rester av bryggor mm i Köpenhamn. De visar att orten var mycket äldre än Absalon, som sades ha varit grundläggare. Nära Norden fanns det dessutom stora handelsplatser i bl. a Dorestad, nuvarande Holland och den ort de gamle kallade Jomne, sägnens Vineta. Vid nuvarande Lurudden på Helgö i Mälaren har man hittat rester av en handelsplats från omkr. 200. Vid nästan alla dessa ställen har man hittat rester av befästningar. De äldsta har karaktären av vad vi i dag kallar fornborg. Det är en diagnostisk skräphög, som kan gömma många fenomen med murar. Oavsett deras ursprungliga syfte tycks där ha funnits soldater, som har haft tilluppgift att se till att kungens inkomstkälla inte utan vidare försvann. Kungen kan i detta sammanhang ha varit en regional, en nationell eller en imperiets kung.
Handelsmännen hade inte till att börja med något permanent boende på handelsplatser, utan dök upp vid bestämda tider och hade då stånd eller bod. Kungen eller hans ombud bar upp avgift för rätten att göra affärer. På 1300-talet blir en del handelsmän bofasta på de större orterna. Handelsplatsen låg därför i kungens intressesvär och utgjorde hans kanske enda möjlighet att få kontanta inkomster. Handeln skapade på detta sätt en möjlighet att hyra soldater. Vi tror oss veta att vid Birka höll kungen en fast trupp förlagd vid handelsplatsens borg. Långt ifrån alla handelsplatser var så betydelsefulla att de motiverade en borg. Jag tror att man i många av dagens marknader ser en fortsättning på en tidigare handelsinstitution. En del av dessa ingår i en mindre stads ekonomiska liv, andra är mera oförklarliga.
Kampavall – en kontrast.
När jag för länge sedan var uppe och bilade i Västergötland på Billingen såg jag en vägskylt ”Kampavall”. Namnet associerade till en gammal skröna om Gustav Vasa och västgötarna. Gustav I hade vid den tiden häcken full med Dackes uppror och fick reda på att även västgötarna mullrade om ett dylikt. Han åkte dit för att tala med dem söka hindra ett uppror just då. Det var bättre att ta problemen ett och ett än att få alla på en gång. De blev inte lika farliga då. Han undrade vad västgötarna egentligen ville. Jo, det handlade om skatter och det handlade om deras urgamla rätt att byta kärring på Kampavall marknad. Skatterna kunde han inte göra något åt, men marknadsfrågan var han villig att diskutera. Och så beslöts det, enligt denna skröna, att de skulle få behålla sin urgamla rätt.
Jag svängde så, som vägskylten pekade, och kom till ett gärde, där det uppenbarligen då och då hölls marknad. Där stod några ynka marknadsstånd och så lika taskiga ut som de affärer som enligt ryktet hade försiggått på platsen. Några halvt ruttnande bockar med lämmar, några ställningar som man kunde slänga en markisväv över och få ett tak över ståndet, och så en förfallen ödslighet. Ödsligheten var det bestående intrycket.
Till effekten av handelsplatser hör att med handel och handelsmän följde idéer, tankar och berättelser, fast det är tvivelaktigt, när det gäller Kampavall. Jag väntar fortfarande på en redogörelse för handelns betydelse för kristendomens spridning. I den idealiserade bilden av missionen framhålles innerligheten och övertygelsen som drivkrafter. Jag tror att också världsliga motiv tjänade som drivkrafter.
Dalen.
Den svenska ekonomiska tillväxten, som började kunna mätas vid 1870-talet, och som anses vara ett europeiskt under, var givetvis grundlagd tidigare. Att man hade klarat av skiftet 1830 och i någon mån läkt såren brukar framhållas som en av många faktorer som låg bakom framgången. En av dessa faktorer var att man fick ett fungerande landsvägsnät. Alla de glesa gårdarna måste på något sätt knytas ihop till fungerande produktionssystem och marknad. Självklart spelade transportmöjligheterna en stor roll för att ta till vara på de nya produktionsmöjligheterna. Man kan också vända på resonemanget och hävda att skiftet tvingade fram nya stora investeringar i infrastruktur.
Det går en väg över Överöarna, förbi Höga och upp genom Dalen och fram mot vägen från Glose till Hermansby. Från Lilla Överön till Höga passerar den det gamla Haugasund. Här finns möjlighet till en grov datering. På de sjömätningar för en s.k. grundkarta, som gjordes efter Napoleonkrigen visas Haugasund farbart för åtminstone mindre båtar. Över sundet kan det alltså inte gå någon bro. På Brusewitz gravyr över Haugasund som är daterad före 1865 visas en primitiv bro över sundet. Stenhällar hade lagts så att man nödtorftigt kunde köra över. Dessa hällar låg kvar in på 1940-talet. Någon gång mellan c:a 1820 och1865 har Överöarna fått landsvägsförbindelse med Höga och därmed Dalen. Troligen har det skett kort efter att skiftet genomförts. När gården Dalen skulle transporteras från Glose till Dalen 1830 skedde det sjövägen. Landsvägstransporter var då ohändiga. Det var först i och med bilismen, som de slog igenom.
Vikingatidens härtåg utgjorde en demonstration av det skandinaviska områdets militärmakt. Dateringen är en smula osäker, men det anses ofta att denna kraft kom från en ny organisation av samhället. Det skulle i så fall kunna bero på att gårdarna fördes samman till byar och att man därmed till att börja med fick ett effektivare samhälle. Byarna möjliggjorde t ex ökad specialisering och därmed en effektivare ekonomi. I byn fanns det inte sällan någon som var rikare än de andra. Han blev naturlig kontaktperson uppåt, till dem som ledde trakten. Man kan mycket väl tänka sig att det funnits bebyggelse i anknytning till Dalen och att den gått upp i Glose by. På 1830-talet genomförs ett skifte – byarna slås sönder och folket flyttar ut till sina åkrar och ängar. Och Dalen blir på nytt bebyggd. Skiftet tillgick i praktiken ofta så att de mäktige bodde kvar i byarna och de mindre mäktiga flyttade ut mot periferin. Vid 1830-talet byggdes en gård vid Dalen. Den låg relativt nära det nuvarande huset till huvudgården.
Eftersom den nya landsvägen inte gick där en uråldrig gångstig legat kom den att läggas rationellt. Den kom att gå förhållandevis rakt upp genom Dalen för att svänga norrut på en bro över bäcken. Bäcken rätades ut så att man inte förlorade för mycket åkerjord. Längs bergväggen i norr på Dalen gick en gångstig, som band samman de smågårdar, som låg där. Själva vägstrukturen i Dalen kom därför att skilja sig från den sedvanliga. Där brukar körvägen slingra sig fram i bergskanten, där det f.ö. rann vatten och vägen fick tjälskador. Kapaciteten blev låg.
Så Dalen och fornborgen har i stort sett levt var sitt liv.
Lilla Överön september 2007.
Wilhelm Otto