Fanfar för flottan.

Under rubriken Fanfar för flottan presenterar tidningen VI den 8/5 2003 en målning av kommendörkaptenen Herman af Sillén signerad 1904. Presentationen sker med anledning av öppnandet av en ny permanent utställning av ett antal marinmålningar av denne Sillén och amiralen Hägg på Sjöhistoriska museet vid Djurgårdsbrunnskanalen i Stockholm. Man brukar anse dessa båda som våra främsta marinmålare. Få, kunde som de, fånga vattenytan på ett trovärdigt sätt. Man kan säga, att det är hur konstnären lyckas med vattenytan, som avgör, om han är en god marinmålare eller ej. Den ständigt skiftande vattenytan, med vågor, skum och dagrar är svår att återge. Det är alltid svårt att skildra ett förlopp med en stillbild.

Målningen.
På den sillénska målningen forcerar en (år 1904) modern pansarbåt fram under eldgivning. Grå och mäktig kommer hon emot betraktaren. Kring stäven står ett mäktigt bogsvall. Ovanför bogsvallet på fören skymtar Lilla Riksvapnet. Hon gör uppenbarligen de drygt 15 knop hon är mäktig. Bilden är fylld av impressionism och domineras av blå och grå färgtoner. Kring kanonmynningarna syns den gråvita krutröken. Ur skorstenarna bolmar svart kolrök. Vinden och farten får flaggor och vimplar att fladdra. Högst på aktermasten vajar den röda signalflagga, som säger att fartyget ger eld. Målningen heter Stridsskjutning med Odendivisionen.

På gaffelnocken vajar den svenska örloggsflaggan med unionsmärke.
Några officerare skymtar på bryggan, ett par pjäsbesättningar syns, en strålkastare är bemannad, men inte aktiv. Den skyddade utkiken uppe i masten är bemannad och en signalist är i arbete med handsignalflaggor på utkikens tak. Skeppet för också tre bokstavsflaggor på signalrået på förmasten, förmodligen innebär de en order till andra fartyg om full fart. Detaljerna i målningen är imponerande. Vid sidan av de impressionistiska sjöarna, röken och handlingen är det också tydligt att det är en yrkesman med sinne för detaljer, som berättar något för oss. Vad jag kan förstå är varenda detalj av fartyget korrekt. Bakom det centrala stridsfartyget kommer på kolonn ytterligare två av samma klass. Detta är Odindivisionen, som består av de tre pansarbåtarna Oden, Niord och Thor. Det är tre för sin tid farliga och effektiva stridsfartyg, som sjösattes under slutet av 1890-talet.

Vad är det som denna målning vill säga oss? Är det ens troligt att den har ett budskap, att den har något att förmedla vid sidan av just en bild av båtar och sjö. Sannerligen är det så! Den kraft målningen utstrålar har troligen ett politiskt budskap. Låt oss granska situationen omkring år 1904!

Målningens budskap.
Tirpitz hade blivit flottminister och fått den tyska Riksdagen att i mars 1898 anta flottlagar, som innebar en kraftig upprustning av den tyska flottan. Ur en medioker kustflotta skulle under Wilhelm II en tysk högsjöflotta växa fram. Till en början var det fråga om 19 slagskepp, 8 pansarskepp och ett stort antal kryssare. Denna flotta skulle väl inte överträffa den brittiska, men närma sig en lokal paritet med denna. Britterna hade ju fler vatten än Nordsjön att hålla ett vakande öga på. Men detta tyska flottbygge var inte 1904 mer än påbörjat. Nästa år skulle engelsmännen skaka om spelet genom byggandet av slagskeppet Dreadnought, ett slagskepp som förde mer än dubbelt så många grova kanoner som något annat slagskepp i världen. Därmed ställde man den Kajsern inför valet att acceptera att storleken på krigsfartygen ökades. Kejsaren accepterade utmaningen, och tvingades då att bygga om Kielkanalen för att kunna förflytta de stora enheterna mellan Östersjön och Nordsjön. England köpte sig därmed 10 års fred. Först när breddningen av Kielkanalen stod inför sin omedelbara fullbordan bröt det första Världskriget ut. Flottrustningen skulle komma tillbaka till ruta 1. Det var inte söderut, som det svenska kraftspråket riktade sig.

Inte heller hotade någon fara från öster. Ryssarna hade länge bedrivit ett förhalande förhandlingsspel med Japan. Det handlade om hur och vem som skulle göra territoriella vinster i det sönderfallande Kina. I februari 1904 förlorade japanerna tålamodet och gick till anfall utan föregående krigsförklaring. Det var en bravad, som de upprepade mot USA 1941.

Slagskepp, flera gånger större än svenska pansarskepp, skulle, strax efter tavlans målande, löpa ut från den ryska marinbasen Kronstadt och segla hela långa vägen runt jorden för att förintas av japanerna i sundet mellan Japan och Korea. Det var detta slag, som skulle revolutionera slagskeppens utseende. Det visade sig i slaget att ett avgörande kom till stånd redan innan de medelsvåra kanonerna öppnade eld. De tyngre kanonerna hade så mycket längre räckvidd. Det var japanernas överlägsna, snabbskjutande tunga artilleri, som förintade de ryska skeppen innan det medelsvåra artilleriet kunde träda i aktion. På sitt sätt var den ryska östersjöflottans långa seglats runt Afrika ett dramatiskt äventyr. Redan strax efter färdens början tyckte sig de paranoida ryssarna se fiender. De öppnade eld mot engelska fiskebåtar ute på Nordsjöns fiskebankar. Det höll nästan på att bli krig med engelsmännen. Det ryska kejserliga imperiet hade inte ordnat med kol. Båtarna fick här och var inte komma in i hamn för att kola. De tvingades i stället att kola ute på redden utanför hamnarna, ofta i svår sjö. Detta är bara några episoder från vägen till undergången. Det var efter detta sjöslag vid Tsushima, som engelska och amerikanska beslutsfattare kom fram till att bygga en ny typ av slagskepp, bestyckade i huvudsak med tyngre kanoner. Fischer byggde Dreadnought, som sedan gav namn åt den nya typen av slagskepp. USA byggde USS Michigan och USS South Carolina, men USA blev en god tvåa i kapplöpningen. Den ryska östersjöflottan kunde knappast anses vara ett hot mot Sverige.

En varning riktad mot Norge.

Det var i stället västerut, mot grann- och broderlandet Norge, som det varnande finger höjdes. 1904, det år då Sillén målade verket, var unionskrisens näst sista år. I februari 1905 kom unionskrisen in i ett akut skede och detta skede varade till slutet av september, då man med de s.k. Karlstadkonventionerna kom till en fredlig uppgörelse. Men de förhandlingar, som föregick denna uppgörelse, fördes under krigshot. Krisen med Norge hade varit långvarig. Den svenske konungen var också konung i Norge, som dock kunde föra egen inrikespolitik. När det gällde försvars och utrikespolitik var de inte självständiga. Att inte kunna hantera dessa frågor sårade den norska nationalkänslan. Det är väl inte många forskare och politiker, som har berömt Oscar II för att ha varit en god och vidsynt kung över Norge. Motståndet mot en unionsupplösning var på den svenska sidan främst förankrat i kungahuset och i de kretsar som stod huset nära. Till dessa kretsar hörde marinmålaren, kommendörkapten Herman av Sillén, befälhavare på det kungliga representationsfartyget Drott. I flottan var han också chef för exercis- och underbefälsskolorna.

Det varnande finger han sätter upp på duken är en bild av en utvecklad marinteknik, i varje fall om man beaktar att Sverige var ett litet och nyss relativt fattigt land. 30 år tidigare hade Sverige tillsammans med Albanien varit Europas allra fattigaste land. Men de grå pansarbåtar, som störtar fram mot betraktaren, var i sanning det yppersta i marinteknik landet kunde prestera. De stod sig också gott i internationell jämförelse. Dessa nya moderna pansarfartyg hade fått benämningen Första klassens pansarskepp. De två lägre klasserna var dels monitorer, dels mindre skepp med en "fast" medelsvår kanon, som riktades genom att hela båten styrdes. Det var ett koncept, som påminde om stridsvagn S, som dominerade svenskt lantförsvar på 1970-talet. De kallades andra respektive tredje klassens pansarbåtar.

Målningen är en ögonblicksbild av marinhistorisk utveckling.
Det moderna pansarfartyget av stål innebar ett trendbrott mot den tidigare träfartygsutvecklingen. Stridsskjutning med Oden-divisionen är en ögonblicksbild från den marinhistoriska utvecklingen. En avgörande händelse var att under det nordamerikanska inbördeskriget, eller The War between the States, som Sydstaterna kallade det, John Ericssons USS Monitor besegrade Sydstaternas pansarfregatt CSS Virginia på Hampton Roads den 9 mars 1862. Lite tillspetsat kan man kalla det en strid mellan den siste av en utvecklingslinje med den förste av en annan. Den gamla linjen var de gamla träfartygen som drivits av segel. I detta fall hade träfartyget försetts med en ångmaskin och hade fått pansarplåtar fastsatta utanpå träskrovet. Hon hade tidigare hetat Merrimac, innan hon blev ombyggd till kasemattfartyg.

Monitor kom att bli det första nybyggda fartyget i en utveckling av ett bepansrat fartyg av stål beväpnat med kanoner. Det blev en utvecklingslinje, som kom att i huvudsak pågå i nära 100 år. Man kan säga att linjen avslutas med byggandet av det engelska slagskeppet Vanguard. Den amerikanska marinen har fortfarande några slagskepp kvar i tjänst, som byggdes före Vanguard, men några nya kommer inte att byggas. I dag beväpnas flottan med robotar, torpeder och flygplan.

En monitor inledde svensk utveckling.
Denna Monitor var en tekniskt elegant lösning. Skrovet höjde sig knappast över vattenytan, frånsett ett kanontorn, som genom sin vridbarhet behärskade hela vattenytan kring fartyget. Genom att alla känsliga delar av fartyget låg under vattenytan, var de skyddade från fientlig eldgivning på de avstånd, som var gällande vid denna tid. Konstruktionen var en begåvad landkrabbas problemlösning. Verkligheten för sjömän var att kunna hantera ett fartyg i grov sjö, när sjöarna slog över fartyget. Monitor var en helt omöjlig konstruktion, som bl.a. byggde på att man hade tillgång till hål i däcket. Flera fartyg i klassen kom att gå under helt enkelt därför att de inte kunde förflytta sig i grov sjö. Det blev t.ex. nödvändigt att utrusta typen med skorsten. Men Monitor var ett viktigt bidrag till artillerifartygens utveckling. Maskindrift, propeller, kanontorn och andra Ericssons lösningar kom att i framtiden styra utvecklingen.

Svenssons flickor.
Att Sverige fick en modern marin medvetenhet, som yttrade sig i relativt stark flotta, berodde till inte ringa del på att John Ericsson hjälpte Sverige till sin första monitor. Den döptes också till John Ericson. Man byggde fram till 1869 ytterligare tre monitorer. Men klassens svagheter gjorde att dessa monitorer behövde kompletteras. Det skapades en ny klass, pansarkanonbåtar. Det skulle vara ett stridsfartyg, som var lämpligt för strid i skärgården och dessutom genom Göta Kanal kunde ta sig in i de stora insjöarna. Det var ett tänkande, som var präglat av den gamla skärgårdsflottan; galärerna, som hade vunnit segern vid Svensksund. Det byggdes några mindre lyckade försöksfartyg, som ganska snart utrangerades ur flottan. Vad som visade sig vara ett lyckokast var Svenssons flickor. Svensson hette Göthe Wilhelm i förnamn och var chef för maskin- och smidesverkstäderna vid Carlskrona Warf. Han konstruerade och byggde sju kanonbåtar på c:a 500 ton med en främre rörlig 27,4 cm kanon och en rörlig aktre medelsvår kanon. Att jag fäster uppmärksamheten på att kanonen var rörlig beror på att man tidigare hade försökt använda en fast tyngre pjäs i fören. Den första av dessa flickor hette Blenda. Hon betraktades som lyckad och väckte internationellt uppseende. Hon kunde göra upp till 12 –14 knop. Man kan nog säga att det ur dessa pansarkanonbåtar som det svenska pansarskeppet växte fram.

Utveckling av fartygsartilleriet.
Samtidigt med utvecklingen av fartygen utvecklades också artilleriet. Framladdningskanonen levde kvar kanske längre än man tror. John Ericsson var bestyckad med två framladdningskanoner. Den ledande kanontillverkaren under 1800-talets andra hälft var Finspongs Bruk. Under 1800-talet var dessutom Stafsjö Bruk och Åkers Styckebruk leverantörer. Den senare föll emellertid bort eftersom man inte kunde hänga med i den tekniska utvecklingen. Sverige hade tidigare varit en ledande kanontillverkare i kraft av att man producerade högklassigt tackjärn. Men när den tekniska utvecklingen kom igång under 1800-talets industrialisering kom Sverige på efterkälken. De stora europeiska nationerna kom att leda utvecklingen. Det är väl sannolikt att det var deras rivalitet, som ledde till att västvärlden ledde teknisk utveckling. Så småningom kom AB Bofors-Gullspång att bli landets leverantör. En förutsättning för att kunna hänga med i utvecklingen var att man kunde konstruera och bygga tillförlitliga bakladdningsmekanismer. 1873 anskaffades flottans sista framladdade kanon. Samtidigt gick man över till kanoner gjutna i stål.

I hand med utvecklingen av kanonen gick också utvecklingen av krutet. Det gamla svartkrutet kom att ersättas av ett rökfriare bomullskrut, som dessutom hade en bättre granatdrivande funktion. Genom att granaten drevs på under hela sitt lopp i pipan kom kanonslitaget att minska. Man kunde skjuta längre och kanonen höll för fler skott. Man utvecklade också det man sköt. Kanonkulan övergavs och det visade sig att granaten, och sedan granaten med sprängeffekt - pansargranaten - var bättre.

Provskjutning på Vaxholm.
Det var en tid med en intensiv debatt och ett frejdigt experimenterande. Ett exempel på detta var en övningsskjutning som den 29 augusti 1872 gjordes på Vaxholms fästning. Man testade både murens styrka och kanonens effekt. Provet genomfördes så att John Ericsson och pansarkanonbåten Hildur skulle skjuta mot fästningens mur. En vit fläck målades som riktmärke, och man sköt från 200 meters håll. Först öppnade monitoren eld med sina 38 cm slätborrade kanoner. Kulorna gjorde visserligen märken i muren, men man fick titta noga för att se dem. Sedan sköt Hildor med sin nya räfflade 24 cm kanon. Man kan säga att effekten av Hildurs skott skakade hela det svenska befästningbyggandet. Den första projektilen trängde in 15 dm i muren. Den andra träffade just i utkanten där den första träffat och gick en smula djupare in i muren innan den oskadd ramlade ned. Det tredje skottet träffade intill det första och trängde genom muren, passerade ett rum, gick igenom två tegelväggar och en kamin innan den träffade den inre ryggmuren. Man kan ju annat än uppskatta den friska och frejdiga experimentlusta, som kom till synes i detta försök. Men man anar också en fästningsentusiast, som var obrottsligt övertygad om att inget kunde skada hans fästning. Det var en tid, då man nog upplevde teknisk förändring i lika hög grad som i dag. En förändring i utrymmet mellan vad nya upptäckter gjorde möjligt och de krav, som konflikterna ställde på aktörerna.

Flottan får pansarbåtar.
Flottans första pansarbåt var egentligen en utveckling av Blenda. Pansarskepp talar man nog inte om förrän de tre i Sverigeklass kommer in i bilden. Pansarbåten Svea sjösattes i slutet av år 1885 vid Lindholmens varv. Hon var på knappa 3 000 ton och skulle föra bl.a. 2 st. 25,4 cm kanoner typ M/85 i ett torn på backen. Akter om bryggan och skorstenarna hade hon en kasematt med medelsvårt och lättare artilleri. Det var en rätt besvärlig politisk strid, som låg bakom Svea. När riksdagen efter många om och men, där man hade haft 7 sådana här båtar uppe på förslag, beslutade om medel till en, var kamrarna inte eniga. Vid gemensam votering beviljades medel.

Svea var inte försedd med ramm utan hade en torpedtub i fören. Torpeden var då ett ännu ganska oprövat vapen och skjutavstånden var korta, men får anses vara ett gott exempel på nytänkande. Ytterligare två båtar skulle det bli i klassen. 1891 respektive 1893 levererades Göta och Thule. De var inte exakt lika, men kan ändå sammanföras i en klass. Ett tecken på den snabba vapenutvecklingen vid denna tid är att redan 1899 begärde Kungl. Maj:t två och en halv miljon för att sätta de tre pansarbåtarna i fullt tidsenligt skick.

Den väsentliga förändringen innebar att dubbeltornet med 25 cm pjäser ersattes av ett torn med en 21 cm kanon typ M98. Den här kanonen blev prototyp för flera pansarbåtar. Den hade något högre eldhastighet, något längre skottvidd, men en väsentligt lättare granat. Senare tog man bort kasematten akterut och ersatte den med ytterligare ett torn för 21 cm kanon. Därmed hade grunddragen för svenska pansarbåtar fram till F-skeppen skapats.

I engelskspråkig litteratur förs de svenska pansarskeppen in under rubriken armored cruisers. I rustningsupploppet inför WWI försvann dessa och ersattes av begreppen lätta och tunga kryssare. Lätta kryssare var beväpnade med upp till 6" kanoner och tunga kryssare eller schwere Kreuzer var en mindre homogen klass. Egentligen upphörde armored cruisers förutsättningar med att SMS Blücher sänktes i slaget vid Doggers bank 1915. Litteraturen brukar framhålla att Östersjöns karaktär av innanhav samt den Skandinaviska kustens karaktär har gjort att pansarbåtar funnits kvar i våra trakter lite längre än i stormaktsflottorna.

Men teknisk utveckling, liksom all annan utveckling beskriver sällan en rak linje. 1897 levereras den första i en ny klass pansarbåt Oden. Det visar sig nu att man egentligen var rätt nöjd med den gamla 25 cm kanonen. Oden får var sin i ett enkeltorn, ett förut och ett akterut. Hon följs av Thor och Niord. Här har vi de båtar, som Sillén målat när de övar stridsskjutning. 1899 utgörs kusteskadern av dessa tre jämte två torpedkryssare, kanonbåtar och torpedbåtar.

Nästa klass pansarbåtar är en serie om fem båtar som starkt påminner om varandra. Det är något mindre Dristigheten och de 3 650 ton stora Äran, Wasa, Tapperheten och Manligheten. Dristigheten levererades några dagar efter att man kommit överens med norrmännen, men de fyra större var klara att delta i operationer mot norska kusten när brödrafolkens kris var som mest aktuell i september 1904.

Äran, som kan ses som ett typfall, men som levererades i september 1902, var på 3 650 ton och hade 2 st. 21cm kanoner i var sitt torn, ett förut, ett akterut. Hon hade 6 stycken 15 cm kanoner och 10 om 5,7 cm. Dessutom hade hon ett par torpedtuber. Hennes maskineri utvecklade 7 400 Hk och det gav henne en fart av c:a 17 knop. Kanonerna var tillverkade av Bofors och själva skeppet var byggt på Lindholmens varv i Göteborg. Hennes pansar, som skulle skydda vitala delar, kom från Alf. Krupps stålverk i Essen. Den defensiva tanken var att sådana pansarskepp skulle vara effektiva när de opererade i skärgård.


Det Sillén målar är fartyg, som ännu inte stått inför den förändringen, som slaget vid Tsushima skapade. De visar en ögonblicksbild av en utveckling av artillerifartyg för små nationer. Inför konflikten med Norge hade den svenska flottan byggt ett förhållandevis stort antal. Det är inte helt lätt att få nödvändiga uppgifter om den svenska flottan från denna tid. Det finns en bok, "Pansarskepp" utgiven av Sjöhistoriska samfundet där utvecklingen skildras. Jag har hämtat många uppgifter ur den. Men det finns inga uppgifter på någon Marinens hemsida. Marinen eller Svenska Flottan är historielös. Historien får bäras av entusiastiska utomstående. Det politiskt korrekta dominerar det offentliga handlandet.

Undan för undan utvecklades vissa av dessa fartyg, medan andra fick förfalla. Äran degenererade till pråm, som deltog i arbetet på Tingstadtunneln och Älvsborgsbron. Pråmen sjönk sedan under bogsering mot Stockholm strax utanför Falkenberg. Manligheten däremot byggdes både om och till. (Hon fick så småningom ett riktigt effektivt och vackert förskepp.) Hon var huvudsakligen förlagd till västkusten under neutralitetsvakten under andra världskriget. Där hjälpte hon till att avvisa främmande trupptransportfartyg i samband med invasionen av Norge i april 1940 och som hotade vår neutralitet. Utanför Pater Noster gick pansarbåten Manligheten och hjälpkanonbåten Skagen ut och visade kanonmynningarna så att tyskarna drog sig ut mot havet, där engelska ubåtar sänkt några fartyg.

Krigsplaner mot Norge.
Det är i dag svårt att tänka sig dessa fartyg i offensiva uppdrag mot Norge. Men den svenska flottan seglade likväl från Karlskrona mot Göteborg efter det att kungamakten i Norge upphört att fungera den 7 juni 1905. Planer hade upprättats redan 1893. Flottans uppgift var då begränsad till blockad av de vatten vi idag kallar Oslofjorden. Den skulle bryta förbindelsen mellan Öst- och Vestlandet och störa tillförsel. Den 21 augusti fastställde man en mera offensiv plan. Eskadern använde Kalvsund mellan Göteborg och Marstrand som ankarplats. Odendivisionens gruppering till Kalvsund innebar att flottan använde en något äldre plan. Den upprättades i samband sjömätningar 1803 – 1805. Den hypermoderna Odindivisionen, som framfördes i helt nya och höga farter med hjälp av ångmaskiner borde rimligtvis ha medfört helt nya krav på navigationshjälpmedel. Men dessa gamla sjökort fick flottan nöja sig med i ytterligare nästan 150 år.


Den 11 september gav den då nytillträdde sjöförsvarsminstern Arvid Lidman order om att flotten skulle grupperas till norra Bohuslän. Enligt planen beslöt man sig för att i händelse av att det blev krig man skulle slå den norska flottan och skaffa sig herravälde till sjöss. Den svenska flottan var ungefär dubbelt så stark som den norska. Den planerade operationen riktade sig mot Sörlandet vid den nuvarande Oslofjordens västsida. Odendivisionen samt Dristigheten skulle bombardera järnvägsbroar, bl.a. den vid Larvik. Det svenska spelet med basering av flottan sägs ha lett till att norrmännen gick med på att avlägsna sina permanenta fästningar mot svenska gränsen i samband med frigörelsen.

Krigshotet är ett uttryck för en oförsonlig hållning mot Norge, huvudsakligen förankrad i Oscar II:s person. Av någon anledning hade han svårt att ge upp den norska kronan, fast uppenbarligen det norska folket inte ville ha honom som kung. Det hade under lång tid seglat upp en konflikt, som vid unionsupplösningens tid måste sluta i en skilsmässa. Det är sannolikt att Carl XIV Johans konstruktion med en svensk kung på Norges tron byggde på okunnighet om förhållandet mellan brödrafolken. Det kan gå så, när fakta inte får påverka våra drömmar och förhoppningar.

Sjökrigets nya filosofi.
Under 1890-talet och följande år fördes en intensiv diskussion bland maritima beslutsfattare i sjöfarande nationer. Av förklarliga skäl väckte Alfred Taylor Mahans idéer, som sammanfattades i Influence of Sea Power upon History stor uppmärksamhet. Mahan, som var amerikansk sjöofficer, har beskrivits som ha varit mer en forskare än sjöofficer. Han hade spårat marina väldens uppgång och fall och visat att de stater, som behärskat havet hade ett grepp över sitt eget öde; de som inte gjorde det var hänvisade till andra planet om de ens kunde fortleva. Man kan förutsätta att denna bok, som diskuterades i så hög grad i Kejsar Wilhelms flotta att det fanns ett exemplar av boken på varje fartyg och officerarna ofta i sin korrespondens citerade den, på något sätt också hade trängt fram till norska marina kretsar. Det kanske inte har så stort vetenskapligt värde, men en uppfattning av skillnaden mellan den norska och svenska synen på havet framgår av de sjörapporter, som en gång i tiden sändes över radio. Den svenska rapporten omfattade Östersjön och så mycket av Nordsjövatten att Doggers fiskebankar kom med. Den norska rapporten däremot täckte en triangel som utgjordes av Norge, Gibraltar och Newfoundland. Skall man tolka after Mahans teser så var Norge den självklara vinnaren. Och sannerligen verkar det i dagsläget, som det låg något i dem.

Den Oscar mycket närstående Herman af Sillén har emellertid målat en vacker tavla, som Oscar säkerligen gillat. Vi vet inte om han själv såg det varnande fingret i sitt verk. Men vi kan ju förutsätta att han var solidarisk med Oscar. Att fästa ett förhållande på bild kan också ta fram omedvetna föreställningar. I varje fall var det hans kära flottas granna båtar, han satte på duken för snart 100 år sedan. Att titta på tavlan ger anledning till begrundan över tidens flykt och hur världen förändrar sig.

Wilhelm Otto.

Insulander, Per och Ohlsson, Curt S: Pansarskepp. Från John Ericsson till Gustaf V. Borås 2001.
Mahan har behandlats bl.a. av Massie i Dreadnought, Jonathan Cape, London. 1991.
Tavlan hänger t.v. på Sjöhistoriska Museet.
Preston, Antony: Battleships. ISBN o 86124 259 9