Gotiska tankar om Det gotiska arvet.
Det förs i historiker närstående kretsar en diskussion om goter i olika tappningar. Vi, jag räknar mig till de närstående, har talat om gutar, geter, jutar och andra gotiska stammar som heruler, angler och saxare. Och det är ju ganska naturligt, de är ju en del av vår förhistoria. Men vi är också väldigt säkra på vår sak. Här finns också landområden vars beteckningar ingalunda är entydiga. Var går den språkliga skiljelinjen mellan Gotland och Götaland? Ligger Själland (Zeeland) i den Skånska skärgården eller bland de Frisiska öarna? Vi tror oss veta exakt vad som hände vid tillfällen vi inte ens vet var de hände. Var stod t.ex. slaget vid Gestilren? Jag ställer mig frågan, och jag ställer den till andra. Jag återkommer till frågan och plågar mitt kritiska sinne. Vad i allt detta är fast mark och vad är en farlig kvicksand. Jag kanske inte borde vara nästan ensam om att ställa frågor. Det är väldigt starka önskningar och förhoppningar knutna till dessa problem. Det handlar om nationalism och identitet. Är de inte allt för starka krafter för att vi skall vara riktigt omdömesgilla?

Vi är lite till mans medvetna om att vi bär på ett gotiskt idéhistoriskt arv, som är en smula odefinierat. Vi säger till oss själva: -Aj den Rudbeckius!" och så skyndar vi vidare. Men här ligger en fara och nu skall jag bli besvärlig. Alla folk har genom tidens gång fått frågor och problem, som man inte gjort upp med. I stället har problemen sopats under mattan, man har hastat vidare, och folket har fått en ideologisk och känslomässig varböld, som inte vill läka. Den yttrar sig inte vanligen som en slags blinda fläckar. Exempel på detta kan man finna i hur samverkan med nazisterna har behandlats i olika länder. En del länder har gjort upp, andra inte. Sydafrika är ett av de länder som framgångsrikt behandlat sitt apartheidproblem genom den av biskop Tutu ledda sannings- och förlåtelsekommitteén. I Frankrike, för att ta ett motsatt exempel, finns det mycket att göra upp med. Det visar om inte annat det mottagande som Simon Schamas bok "Citizens" fick. Det var en juste ganska rätt upp och ned beskrivning av den franska revolutionen. Den var inte smickrande, den tog upp det fortgående våldet, men den var juste. Den skopning denna bok fick av fransmännen har sällan hetat duga. Att göra upp innebär att man skaffar sig perspektiv; att man plockar bort bjälken, men låter grandet sitta kvar.

Vi svenskar har aldrig gjort upp med föreställningen om vårt gotiska arv. Det har aldrig varit populärt och det har aldrig varit rätt tillfälle att göra upp. Det gotiska arvet är ett svenskarnas olösta komplex. Och det är gammalt. Det har en gång i tiden tjänat statsnyttan, då det gällde att mobilisera ett litet och fattigt folk till ett imperiebyggande äventyr. Det är få svenskar som velat röra i detta. Typiskt är att de bästa framställningarna jag läst är dels Michael Roberts: The Swedish Imperial Experience 1560 – 1718. Roberts var professor i modern historia vid Drottningens Universitet i Belfast. Han var en mycket aktad forskare, specialist på Sverige, och man kan lugnt ta honom på allvar. Det skulle vara intressant att få erfara reaktionerna på denna kritiska granskning inte bara från kulturetablisimangets kärnfästen som Sveriges Radios "Sanningskommission" och Historiska Institutionen vid Uppsala Universitet. Att vi svenskar inte på allvar prövat det Roberts säger är väl närmast en bekräftelse på att här föreligger ett nationalpsykologiskt trauma. Den andra är Peter Heathers ”The Goths”, som också är en av de stora böckerna. Den beskriver osentimentalt det obefintligt lilla man vet om goternas förhistoria och rättframt deras roll i den Europeiska utvecklingen under början av medeltiden. Han gör det utan at hamna i kväljande nationalism. Vi ser inte själva det, som utländska observatörer ser. Vi är rädda att ta i det. Det uttrycks som: "Det föreligger egentligen inte något problem."

Goticismen är förvisso inte fråga om några förflugna yttranden av Johannes Rudbeckius, Erik Sparre, Johan Skytte, Johannes Bureus, Johannes Messenius eller Johannes Magnus och många, många andra. Det är fråga om ett dominerande och ovanifrån organiserat inslag av svenskt kulturliv. Den är ett anbefallt förhållningssätt, och blir därigenom ett uttryck för det politiskt korrekta. Goticismen har påverkat oss på en rad områden. Det har å ena sidan lett till att vi fick tidig fornminnesvård och ett stort intresse för lämningarna, men det har också förblindat oss. Det påverkar fortfarande vår bild av det egna landet. Fortfarande framställs Sverige på ett oberättigat sätt i den politiska propagandan och i statens officiella kanaler (både 1 och 2), som alldeles unikt och enastående.

Det handlar om en mytisk – historisk fantasi om de uråldriga goterna. Myten säger att Sverige är den äldsta av alla nationer, grundad efter Syndafloden av Magog, Jafets son. Vi hade varit för långt borta från Babel för att bli delaktiga i språkförbistringen. Vi hade därför behållit mänsklighetens ursprungliga språk, det språk varmed Gud talade till människan. Från sin ursprungliga bosättning kring Uppsala hade vi spritt oss vitt omkring. Vi har också frågat oss om det inte är "Upsala", som har gett sitt namn till den saliska lagen. Och så höll vi på. Att vi inte såg vår egen blindhet!

Det var alldeles för yvigt och alldeles för stort för att kunna ha uppstått i en enda knyck. Det är fråga om ett långvarigt utvecklingsarbete. En del har man hittat på alldeles själv, annat är lånat från spanska historiker som Isodore av Sevilla eller Jimenez de Rada, som skrev "Histhoria Gothorum". En fråga är hur länge detta hade hållit på. Ett kritiskt ögonblick kom vid ett kyrkomöte i Basel 1434 när Biskop Ragnvaldi från Växjö krävde att den svenska delegationen skulle ha företräde framför alla andra eftersom den kom från den äldsta nationen. Så i början av 1400-talet hade myten blommat ut i full skala. Och 1554 kom Johnnes Magnus "Historia Gothorum Sveonumque", som gav oss de uråldriga goternas regentlängder och fylligt berättade om deras öden. Roberts påpekar (s. 72 ff.) att detta verk fick idéhistoriska konsekvenser i flera länder, men störst effekt i Sverige. Eric XIV översatte den medan han var i fängelse, både Karl IX och Gustav II Adolf sponsrade officiella översättningar till svenska, Johan Skytte organiserade en översättning till tyskan

Goticismen är en myt, som i varje fall delvis kommit ovanifrån, från våra styrande. Karl X Gustav talade 1658 om att han skulle leda sina goter till Italien. Så fortsatte det och föreställningarna togs i kronans tjänst för att underlätta mobilisering under de många krigen. Hit hör också Karl XI:s städslan av Johan Sparvenfeld, som uppsökte "göthiske monumenter" och samlade antikvariskt material. Med hjälp av inte minst prästerna drev Kronan en kraftfull opinionsbildning om hur unikt landet var. Den riktades mot hemmapubliken. Medan dessa föreställningar togs på allvar här hemma gör Roberts ingen hemlighet av att de ute i Europa betraktades som fars (ordagrant citat). Det är vad man säger om oss därför att vi inte kan göra upp med vårt förflutna. Så kommer det sig att här ligger ett flera hundra år tjockt täcke av dåligt underbyggda idéer, våldsamma förhoppningar och drömmar, som tillsammans utgör en slags etablerad sanning, godkänd och kvalitetsstämplad av överheten. Detta okunskapens, obildningens och vidskepelsens täcke ställer till det på olika sätt. Det styr tänkandet på ett sätt som påminner om inkvisitionens. Våra myter, våra ortnamn och allt vad det är får en månghundraårig påverkan. Det är helt klart att vi inte har gjort upp med vårt förflutna. För bara ett decennium sedan ville inte Sveriges Radio ens ha en debatt utan prickade formellt en medarbetare, Dag Stålsjö, för att han spritt förtal om den upphöjda legenden. Jag vet inte vad han förtalade, men jag vet att han ställde frågor. Frågandet i sig var inte uppskattat. Det visar hur dåligt forskningsklimatet är, när man kommer i närheten av de gamla goterna. Det måste vara lättare att forska i ämnen där inte fädernas missgärningar från många generationer drabbar den, som försöker att tänka nya tankar, eller ens sätta det gamla under debatt. Så småningom blir det väl bättre och framför allt vidare kommunikationer, som kommer att ställa förhållanden till rätta. Så småningom, men vi vet inte när.

De svenska föreställningarna om goterna har sina likheter ute i världen. På de brittiska öarna kom ungefär vid samma tid sagorna om Kung Arthur att bli ett nationellt syndrom. Även om de kom att spela en betydande kulturell roll, kom de aldrig att dominera nationens kulturliv som det svenska Goterkomplexet. Engelsmännen, som är ett praktiskt och jordnära folk, nöjer sig med att försöka tjäna pengar på de gamla myterna.

Den historiska forskningen försvåras av att det finns väl spridda förutfattade meningar i forskarkåren. Dessa meningar skyddas av byråkrati och överhet. Att få loss sådana idéer från överhetens kontroll hör till ett folks frihetsskapande process. Det hör till demokratiseringen. Det var väl i den meningen som det stod skrivet i någon kunskapsförmedlande byggnad i Uppsala att "Sanningen skall göra Eder fria". Men nu har vi samhället organisatoriska strukturer, som hindrar ett fritt sanningssökande. Riskantikvarieämbetet (Ämbetet) har ett eget historiskt program, där man tänker sig att Sverige kommer ur ett starkt Sveavälde, och detta är lokaliserat till Uppland. Alla förklaringar, hela historieskrivningen, tvingas in i den gällande ramen, den etablerade sanningen. Den dåliga forskningsmiljön understöds också av kungligt understödda hemliga sällskap, t.ex. Götiska Förbundet. Det har offentligt beskrivits hur förbundets medlemmar fått dyrt och innerligt lova att verka för att upprätthålla en politiskt korrekt sanning om vår historiska utveckling. Hur skall man kunna tro på forskning, som kommer från Götiska Förbundets medlemmar. Och vilka är de?

Vår styrelse vilar på demokratisk grund. Det är ett begrepp, som kan tolkas på många sätt och man kan betona olika aspekter. Men det torde vara svårt att komma förbi att en demokratisk utveckling vilar på att vi noga prövar vad vi anser vara bäst och sedan väljer detta. Det borde ju gå till på ett motsvarande sätt i vår forskarvärld. Varför gör det inte det?