Hroe Skialge – en småkung.Nu har jag fått en struktur på vännen Hroe och kunnat sätta honom i sitt rätta sammanhang. Han ligger begravd i vårt sommarparadis och är ett återkommande samtalsämne. Graven är ett vanligt utflyktsmål för småpromenader utan kaffekorg.
Man kan säga att Hroe blev indragen i en släktkonflikt. Mellan svärfar, Olof Eriksson Skötkonung och svärsonen Olav Haraldsson, den tjocke, senare heligförklarad den Digre, rådde ett dåligt förhållande. Olov ville inte ha Olav till svärson, men blev lurad.
Götarna, under kung Olof på Kinnekulle, rådde över landet söder om Svinesund. Styresmannen över Ranrike, Eiliv götske mördades på ett ting alldeles framför Olav den helige. Det var ett berått och planerat mord under pågående ting. Först talade, enligt Snorre, Björn stallare, (dvs. ungefär marsk), länge och målfört å konungens vägnar. Men när han satt sig ned stod Eiliv upp och tog till orda. I det samma reste sig Tore långe, drog sitt svärd och gav Eiliv ett hugg över halsen så huvudet rök av. Ranrikebönderna hade sin tingsplats vid Slottet innanför Hamburgsund, åtminstone tidvis i tidig medeltid. Platsen stämmer ganska bra med Snorres beskrivning. Olav den helige lovade så att skydda bönderna mot Olof Skötkonung. Så blev kung Olav den helige herre över Vikens norra syssla, Ranrike. Detta var enligt Snorre under det andra året, som Olav var kung över Norge. Det året anlade han dessutom en borg uppe vid Sarp och tog skatt av öarna österut ända till Älva.
Det tredje året mötte Hroe skelögd i Haugasund det öde vi väl känner till. Det skedde på Olav den heliges uppmaning eller order. Eyvind uroxhorn mötte Hroe och de slogs. Hroe var med sitt skepp på väg hem efter att burit upp skatt av bönderna på Orust. Eivind väntade med sitt i Haugasund. Och hem var sysslans kungsgård. Den har legat vid Kungälvs Ytterby, tror man, därför att ett mycket stort gravfält ligger där. När man från väster kör mot Ytterby och passerar plankorsningen för järnväg syns till vänster (norrut) först ett stort fält och sedan en lång backe. Där i sluttningen ligger traktens största gravfält. Varken hus, mangårdsbyggnad eller uthus, kan dock ses i dag. Någon gång vid denna tid skall kungsgården ha flyttats ner till Älva, till nuvarande Kastellgårdens ägor. Där växte kungsgården ut till Kungahälla. Där fanns så småningom bryggor, kloster och en borg på Ragnhildsholmen.
Skall man gissa var den gamla kungsgården låg tror jag att man i närheten av gravfältet skall leta efter en kulle, som man kunde sätta upp pallisad kring; det enklast tänkbara skyddet mot plötsligt överfall. I så fall är min gissning den plats, där Ytterby kyrka står i dag. Den ligger på en kulle och dominerar på något sätt den närmast omgivande trakten. Efter den gamla, medeltida, kyrkan finns en ruin, som ligger lite ner mot Älva. Och från dagens kyrkas omedelbara närhet går en väg rätt ner mot Kastellgården. Vägar hör till bebyggelsehistoriens varp. Det är på något sätt följdriktigt med en väg mellan den gamla och den nya kungsgården, i synnerhet om det är fråga om en gradvis utflyttning.
Hroe skall, efter sitt möte med Eivind i Haugasund, vara begraven i Kungshögen. "Hroe hade ätt på båda sidor om Älven, men stora gårdar på Hisingen" skriver Snorre "och han var en mäktig man och stenrik med". (Ohlmarks tolkning.) Brusewitz tror att Rödbo socken på norra Hisingen var uppkallad efter Hroe. Det får stå för hans räkning. Namnet Rödbo gör ju att man tänker på att rödja, men namn på rödja är som regel lite yngre. Detta skulle ha skett under det tredje året Olav var kung.
När man läser Snorre om Olav får man en känsla för att Laxnäs i Gerpla har skildrat honom ungefär rätt. Det är någonting av en psykopat över Olav. Laxnäs har dessutom skildrat honom som en, som gärna torterar sina motståndare, när han väl har fått dem i sina klor. Det är ju ett lite snedvridet sätt att demonstrera sin makt. Olav skulle alltså ha haft en sadistisk läggning. Laxnäs var inte så där förfärligt imponerad. Det var nu länge sedan jag läste Laxnäs, men jag vill minnas att han såg något ödesbestämt över Olavs undergång c:a 1030 vid Sticklastad. Det ödesbestämda kan ha legat i Olavs personlighet.
Kyrkan i Norge måste ha haft ett trängande behov av ett ämne som den kunde utveckla till helgon. I Sverige fick vi Erik Jerdvardsson i mitten 1100-talet. Det var då påven påpekade att det inte var nödvändigt att i Norden bara använda fylltrattar, horkarlar och liknande pack när man skulle hitta helgon. Påven var misslynt, men pekade inte på några positiva exempel. Men kyrkan brukade använda helgon för att länka av hedniska myter till myter i kristen anda. Eftersom Tordyrkan måste ha varit ett problem för dessa trakters missionärer, kom man på att heligförklara Olav. Här fanns ett öde, som med guds hjälp kunde förvandlas till ett martyrium. Då kunde man skapa myter om honom, där en del av Tordyrkan kunde kanaliseras. Så Olav fick en yxa som attribut, och man diktade att han hade utfört gärningar som påminde om en guds. Han hade t ex seglat tvärs genom stora öar så att farleder uppstod. Olavsdyrkan spred sig över Norden. Hroe däremot blev inte helgonförklarad, men det sades att Ulldyrkan skedde vid hans grav. Men det kunde ju varit så att han begravdes där Ulldyrkan redan skedde.
Vi får i denna lilla episod en beskrivning av kungamaktens organisation i Norden. Det rör sig om en kungamakt i tre lager. Längst ned finns småkungarna, som t ex Hroe och Eiliv. De var kungar över ett område som var mindre än ett dagens landskap. Det fanns två sådana kungar i det nuvarande Bohuslän, en i Ranrike och en Elfsyssel. De var bl. a. sysselsatta med att bära upp skatt av bönderna och att hålla kontakt med dem på lokala ting, t ex häradsting. Över denna nivå av kungar fanns det vanliga kungar, som regerade över ett rike.
Vanlig kung i denna episod är Olof Skötkonung, som f.ö. påstås vara Sven Tjugeskäggs halvbror. Och Snorre nämner honom omväxlande som göt och sveakung. Man kan vara förvånad över att Olof inte ingriper mera kraftfullt mot Olav och tycka, att det borde han väl ha gjort. Men över Olof fanns imperiets överkonung, först Sven Tjugeskägg. Denne dog 1014 och efterträddes av sonen Harald, som i sin tur två år senare efterträddes av sin broder Knut, den store. Knut tar hand om ett vidsträckt och lite bråkigt pastorat och gör sig till Englands konung. Först, när han kommer tillbaka till Norden och vinner slaget vid Helgeå omkring 1026, blir Knut definitivt herre också över Norden. Man kan alltså notera att Olav den Heliges tid vid makten exakt sammanfaller med ett generationsskiftesproblem i det danska imperiet. Efter Knuts seger 1026 förlorar också Olav sitt rike. Livet förlorar han, när han ett par år senare söker återvinna riket.
Organisationen av Knuts statsmakt har vi inte sällan underskattat. Mellan den treskiktade kungamakten och folket hade han sina thegnar. Vi har ett antal runstenar och ortnamn som hänsyftar på detta fenomen, och som förorsakat svensk forskning stora problem. Peter Sawyer har ritat in runstenarna på en karta, som bifogas. Till dessa spår kommer så ortnamn som t ex Tegneby socken i Bohuslän. Det är framför allt i den Brittiska delen av det danska imperiet, som thegnar förekommer. Simon Schama tar upp detta i den första delen av sin History of Britain. Det Anglosaxiska England vilade bl. a. på en stor grupp s.k. thegnar. Denna grupp innehöll olika klasser med möjlighet till avancemang. Förutom gåvor från kungen disponerade en thegn en "hide of land", vilket utgörs av 120 acres dvs. ungefär 100 tunnland eller 50 hektar god jord. En thegn var alltså en väletablerad bonde och gjorde tjänst hos sin kung. I denna gruppering förekommer begrepp som fyrd och huskarl. Gruppen i Britain var stor och omfattade väl över 20 000 man, kanske rentav 40 000. Gruppen i Skandinavien var mindre, kanske 1 000 man.
Om man läser Snorre, med det lagrade kungadömet i minnet, förstår man något bättre vad han skriver. Snorre kommer då att framstå som ett pålitligare vittne än om man inte riktigt förstår honom, även om man tror, att man gör det. Det kan alltså vara så att debatten om Snorres tillförlitlighet också är en fråga om vad man vet om det han berättar. Och vårt kunnande om den tidens förhållanden är, och kommer att vara, begränsade.
På andra sidan Haugasund, sett från Hroes grav, på Överön, bor en god vän till mig. Han skriver om detta:
Ibland när vi har gäster på Överön går vi
och sätter oss på toppen av Mellomängshögen och blickar ut över
sundet, föreställer oss vikingaskeppen som intet ont anande ros fram
mot bakhållet och lyssnar till berättelsen, kryddad med lämpliga
Brusewitz-anekdoter såsom Sigrid Storrådas fyra friare, den spruckna
tärningen m.m.
Så lever myterna efter 1 000 år. Vad är det för myter, som vi lämnar efter oss?