Hroe Skialge – en småkung.

Sagan om Hroe Skialge är en realitet på vårt sommarland. Den är spännande, men öppnar också för en ny syn på det vikingatida samhällets organisation. Men om vi öppnar oss för intryck från Knut den heliges Brittiska rike och Goterna i Sydost Europa kan vi generera nya hypoteser.

0. Innehåll.
1. Inledning.
2. Olav passar på att ta Norge.
2. 1. Inland.
3. Olavgestalten.
3. 1. Den fete blir den helige.
4. Danernas rike.
4. 1. Frie germanske män.
5. Litteratur.

1. Inledning.
Nu har jag fått en smula struktur på vännen Hroe och kunnat sätta honom i ett sammanhang, där han hör hemma. Han ligger sedan 1000 år begravd i vårt sommarparadis, sägs det, och är ett fortfarande ett återkommande samtalsämne. Graven är ett vanligt utflyktsmål för småpromenader, med eller utan kaffekorg. På något sätt hör han därigenom till bekantskapskretsen. Graven ligger nära Höga, en gård, som gett namn till Högasund, eller som det nämndes i äldre dagar – Haugasund. Namnet sägs ha uppkommit ur de talrika högar, som kantar denna gamla vattenled. Sundet går, eller gick, mellan Höga, där det finns ett 20-tal gravar och Lilla Överön med många stora bronsåldersrösen. Vid Höga ligger också ett stort svartjordsområde, som ett vittne om en gammal handelsplats. (Se tex. Mari Wickerts: Högarna vid Höga-sund.) Sundet finns inte längre. Men det som en gång var ett sund har genom landhöjningen förvandlats till en lite tuvig och syggig betesmark. Men Hroe finns där fortfarande.

Man kan säga att Hroe, Skialge kallad, den skelögde, blev indragen i en släktkonflikt mellan de stora nordiska kungahusen. Hroe satt som småkung över Inland, dvs. Elfsyssel när Olav Haraldsson reste upprorsfanan och gjorde anspråk på det nuvarande Bohuslän, både Elfsyssel och Ranarike. Mellan svärfar, Olof Eriksson Skötkonung och svärsonen Olav Haraldsson, den Digre (den tjocke), senare heligförklarad och kallad den helige, rådde ett dåligt förhållande. [1] Olov Skötkonung ville inte ha Olav den Digre till svärson, men blev lurad enligt Snorres saga. Vi vet inte till fullo vilka realpolitiska förhållanden, som dikterade det större skeendet, men här följer ett försök att berätta den historien.

2. Olav passar på att ta Norge.

Götarna, under kung Olof på Kinnekulle, rådde över landet söder om Svinesund, det vi idag kallar Bohuslän. Området bestod då av två kungariken, Ranrike i norr och ett rike i söder, som i stort sett sammanfaller med nuvarande Inland. Styresmannen över Ranrike, Eiliv götske mördades på ett ting alldeles framför Olav den helige. Det var ett berått och planerat mord under pågående ting. Det var ett klart brott mot tingsfriden. Först talade, enligt Snorre, Björn stallare, (dvs. ungefär marsk), länge och målfört å konungens vägnar. Men när han satt sig ned stod Eiliv upp och tog till orda. I det samma reste sig Tore långe, drog sitt svärd och gav Eiliv ett hugg över halsen så huvudet rök av. Ranrikebönderna hade sin tingsplats vid Slottet innanför Hamburgsund, åtminstone tidvis i tidig medeltid. Platsen stämmer ganska bra med Snorres beskrivning. Olav den helige lovade så att skydda bönderna mot Olof Skötkonung. Så blev kung Olav, den helige, herre över Vikens norra syssla, Ranrike. Detta var enligt Snorre under det andra året, som Olav var kung över Norge. Detta år anlade han dessutom en borg uppe vid Sarp, gjorde ett tåg in i Jämtland och tog skatt av öarna österut (i våra dagar säger vi söderut) ända till Älva.

Det tredje året av Olavs regering mötte Hroe skelögd i Haugasund det öde vi väl känner till. Det skedde på Olav den heliges uppmaning eller order. Eyvind uroxhorn mötte Hroe och de slogs. Hroe var med sitt skepp på väg hem efter att burit upp skatt av bönderna på Orust. Eivind väntade med sitt i Haugasund. Detta dråp skulle ha skett under det tredje året Olav var kung.

Snorre beskriver med dessa episoder hur danernas välde naggas i kanten. Detta kan ske därför att i danernas Brittiska rike råder oro tills Knut den helige säkrat tronen efter sin far, Sven Tjugeskägg. Det är att märka att danernas välde naggas genom att sysslor, som ligger under götarnas kung, går förlorade. Jag tolkar detta som att Olof Skötkonung på något sätt varit underställd Sven Tjugeskägg. Olof har inte haft resurser och/eller befogenheter att ensam ta sig an problemet. Det får anstå till Knut är färdig med sin maktbas i England.

2. 1. Inland.

Och Hroes hem var sysslans kungsgård. Man tror att kungsgården har legat vid Kungälvs Ytterby, vid ett mycket stort gravfält, Norra Porten. Det är så stort säger forskarna därför att det har behövts en stor gård och lång tid att skapa det. Gravfältet ser man när man från väster (Kärna) kör landsvägen mot Ytterby och passerar plankorsningen för järnvägen. Då syns till vänster (norrut) först ett stort fält och sedan en lång sluttning. Där i sluttningen ligger traktens största gravfält. Varken hus, mangårdsbyggnad eller uthus eller rester av själva kungsgården, kan dock ses i dag. Vi vet helt enkelt inte var denna kungsgård låg. I en skrift, Fynd nr 1-2 1998, beskrivs fältet på sid 26-28 och 60-63. Det kallas Västra Porten/Smällen och verkar med sina 120 eller 160 gravar vara det mest betydande gravfältet kring Nordre älv. Vid gravfältet låg, anser Kristina Bengtsson, kungsgården Kungahälla.

Någon gång vid denna tid skall kungsgården ha flyttats ner till Älva, till nuvarande Kastellgårdens ägor. Där växte kungsgården ut till Kungahälla. Där fanns så småningom en köpstad, bryggor, ett par kloster och en borg på Ragnhildsholmen. En betydelsefull faktor, som påverkar platsens handelsmöjligheter är ström- och vattenföringen i Älva. Detta påverkas av ras i älvdalen. Efter Jordfallets ras räknar man med att 90 % av vattenföringen gick genom Nordre Älv.

Skall man gissa var den gamla kungsgården låg innan den flyttade tror jag att man i närheten av gravfältet skall leta efter en kulle, som man kunde sätta upp palissad kring; det enklast tänkbara och äldsta skyddet mot plötsligt överfall. Platsen bör också ha god vägförbindelse med Älva och därmed marknadsplats och plats för båtar. I så fall är min gissning den plats, där Ytterby kyrka står i dag. Den ligger på en kulle och dominerar på något sätt den närmast omgivande trakten. Efter den gamla, medeltida, kyrkan finns en ruin, som ligger lite ner mot Älva. Och från dagens kyrkas omedelbara närhet går en väg rätt ner mot Kastellgården. Den nya, av Tegnér inspirerade, kyrkan invigdes i slutet av 1800-talet. Det är på något sätt följdriktigt med en direkt väg mellan den gamla och den nya kungsgården, i synnerhet om det var fråga om en gradvis utflyttning. Vägar hör till bebyggelsehistoriens varp.

Hroe skall, efter sitt möte med Eivind i Haugasund, vara begraven i Kungshögen vid Höga. Det har också enligt Brusewitz ryktats att Hroe skulle ha förts hem till Rödbo för att begravas där. Eftersom både Olavs och Olofs (den Digre och Skötkonung) män med stor sannolikhet var kristna förefaller inte högläggning vara det troligaste. "Hroe hade ätt på båda sidor om Älven, men stora gårdar på Hisingen" skriver Snorre "och han var en mäktig man och stenrik med". (Ohlmarks tolkning.) Brusewitz tror att Rödbo dåvarande socken på norra Hisingen var uppkallad efter Hroe. Det får stå för hans räkning. Namnet Rödbo gör ju att man tänker på att rödja, men namn på rödja är som regel lite yngre.


3. Olavgestalten.

Olav Haraldssons bakgrund är lite oklar. Enligt sagorna hör han till Harald Hårfagers ättlingar och låter först tala om sig som viking i Östersjön och därefter västerut, i England. Han blir kristen i Normandie. När man läser Snorre om Olav får man en känsla för att Laxnäs i Gerpla har skapat en motbild till Snorres bild, som är en hyllning. Snorre betonar att folket stödde Olav och halkar över värderingar i samband med de brott, som kantade Olavs karriär. Det verkar vara något av en psykopat över Olav. Laxnäs har dessutom skildrat honom som en, som gärna torterar sina motståndare, när han väl har fått dem i sina klor. Det är ju ett lite snedvridet sätt att demonstrera sin makt. Olav skulle alltså enligt Laxnäs ha haft en sadistisk läggning. Laxnäs var inte så där förfärligt imponerad av honom som härskare; han kunde hålla sin beundran i schack. Det var nu länge sedan jag läste Laxnäs, men jag vill minnas att han såg något ödesbestämt över Olavs undergång c:a 1030 vid Sticklastad. Det ödesbestämda kan ha legat i Olavs personlighet. En del människor liksom skapar konflikter kring sig. De blir så småningom ensamma. Snorre skildrar egentligen Olav som besatt av tanken på makt.


3. 1. Den fete blir den helige.
Kyrkan i Norge måste ha haft ett trängande behov av ett ämne som den kunde utveckla till helgon. I Sverige fick vi vid mitten 1100-talet Erik Jerdvardsson. Han utvecklades till Erik den helige. Det var då påven försynt påpekade att det inte var helt nödvändigt att i Norden bara använda fylltrattar, horkarlar och liknande pack när man skulle skapa helgon. Påven var misslynt, men kunde å andra sidan inte peka på några positiva alternativ. Kyrkan brukade använda helgon för att länka av hedniska myter till myter i kristen anda. Eftersom Tordyrkan måste ha varit ett problem för dessa trakters missionärer, kom man på att heligförklara Olav den Digre. Här fanns ett öde, som med guds hjälp kunde förvandlas till ett martyrium. Kreativa präster skapade myter om Olav, där en del av Tordyrkan kunde kanaliseras. Olav fick en yxa som attribut. Yxan var ju nästan synonym med hammaren. De diktade att han hade utfört gärningar, som påminde om en guds. Han hade t ex seglat tvärs genom stora öar så att farleder uppstod. Det var så Kyrkesund blev till. Dyrkan av Olav den Helige spred sig över Norden och kom att ersätta Tordyrkan och ”blev ett av den nordiska medeltidens mest populära dolkhelgon” (Sv. Upp). Hroe däremot blev inte helgonförklarad, men det sades att Ulldyrkan skedde vid hans utpekade gravhög. Men det kunde ju ha varit så att han begravdes, där Ulldyrkan redan skedde.


Man kan alltså notera att Olav den Heliges tid vid makten exakt sammanfaller med ett av generationsskiftesproblem skapad maktsvacka i det danska imperiet. Efter Knuts seger 1026 i slaget vid Helgeå förlorar också Olav sitt rike. Eftersom det finns ett realistiskt alternativ i Knut den store kan Olav inte längre bara skrämma sig fram. Han har bedrivit sin kristningsverksamhet med hårda medel och hans maktbas eroderar nu snabbt. Han tvingas överge sitt rike. Livet förlorar han, när han ett par år senare söker återvinna riket. Man kan alltså notera att Olav den Heliges tid vid makten exakt sammanfaller med ett av generationsskiftesproblem skapad svacka i det danska imperiet.

4. Danernas rike.

Vi får i denna lilla episod, som slaget i Haugasund ändå är, en beskrivning av kungamaktens organisation i Norden. Denna organisation har bl.a. belysts av Carl Löfving, ( Administration i Västsverige för tusen år sedan. Kulturhistorisk rapport nr 20). Det rör sig om en kungamakt i tre lager. Längst ned fanns småkungarna, som t ex Hroe och Eiliv. De var kungar över ett område som var mindre än ett dagens landskap – en lagsaga. Det fanns två sådana kungar i det nuvarande Bohuslän, en i Ranrike och en Elfsyssel. De regerade över var sin syssla. De var bl. a. sysselsatta med att bära upp skatt av bönderna och att hålla kontakt med dem på lokala ting, t ex häradsting. På nästa nivå av kungar fanns det vanliga kungar, som regerade över ett rike, t.ex. Olof Skötkonung Eriksson. Han hörde till det danska kungahuset genom sin mors giftermål med Sven Tjugeskägg. Han har uppenbart av danskarna installerats som Sveakung och har en gång ”tjänstgjort” i Sigtuna, där man har hittat mynt slagna av honom. Han kom i konflikt med svearnas hedniska kretsar och flyttade till Kinnekulle. I svearnas område efterträds Olav av sin son Anund Jakob.


Vanlig kung i denna episod är Olof Skötkonung, som f.ö. påstås vara Sven Tjugeskäggs halvbror. Och Snorre nämner honom omväxlande som göt och sveakung. Man kan vara förvånad över att Olof inte ingriper mera kraftfullt mot Olav och tycka, att det borde han väl ha gjort. Men över Olof fanns imperiets överkonung, först hans fosterfar Sven Tjugeskägg. Denne dog 1014 och efterträddes av sonen Harald, som i sin tur två år senare efterträddes av sin broder Knut, den store. Knut tar hand om ett vidsträckt och lite bråkigt pastorat och gör sig till Englands konung. När han säkrat makten över England kommer han tillbaka till Norden och vinner slaget vid Helgeå omkring 1026. Då blir Knut definitivt herre också över Norden.

Det finns en indirekt bekräftelse på den treskiktade kungamakten. I Kristoffers svenska landslag från 1441 finns en bestämmelse som säger att landet bara får ha en konung. Innebörden av denna bestämmelse har varit lite oklar och kanske mest uppfattats som att det egentligen inte borde få finnas någon konkurrerande kung. Detta har forskarna inte trängt in i. Det verkar som om man har varit generad för att ge sig in i något som ju varit självklart. Men ser man denna bestämmelse som det definitiva slutet för en treskiktad organisation av kungamakten, får bestämmelsen ett tydligare budskap. Småkungarna tycks ha blivit ersatta med lagmän eller häradshövdingar. Man anar här också spår av en annan administrativ reform, nämligen organisationen av förläningar och den feodala konstruktionen liksom indelningen i juridiska områden.

4. 1. Frie germanske män.
Vi har underskattat organisationen av Knuts statsmakt. Mellan den treskiktade kungamakten och folket hade han sina thegnar. Vi har ett antal runstenar och ortnamn som hänsyftar på detta fenomen, och som förorsakat svensk forskning stora problem. Peter Sawyer har ritat in runstenarna på en karta, som bifogas. Till dessa spår kommer så ortnamn som t ex Tegneby socken i Bohuslän. Det är framför allt i den Brittiska delen av det danska imperiet, som thegnar förekommer. Simon Schama tar upp detta i den första delen av sin History of Britain. Det Anglosaxiska England vilade bl. a. på en stor grupp s.k. thegnar. Denna grupp innehöll olika klasser med möjlighet till avancemang. Förutom gåvor från kungen disponerade en thegn en "hide of land", vilket utgörs av 120 acres dvs. ungefär 100 tunnland eller 50 hektar god jord. En thegn var alltså en väletablerad bonde och gjorde tjänst hos sin kung. I denna gruppering förekommer begrepp som fyrd och huskarl. Gruppen i Britain var stor och omfattade väl över 20 000 man, kanske rentav 40 000. Gruppen i Skandinavien var mindre, kanske 1 000 man. Thegnar måste ses som ett instrument för det danska imperiet.
Simon Schama diskuterar ingående i början av andra kapitlet i A History of Britain betydelsen och innebörden av slaget vis Hastings 1066 i termer av förändrad social organisation. Han bygger sin framställning bl.a. på Highham´s The Death of Anglo-Saxon England från 1998. I ett nu blev en hel klass av statsbärande medborgare, ”freemen” utan sin roll i samhället. Därmed kom utvecklingen på de brittiska öarna att ta sin egen form. Den kom att börja med en klass av slagskämpar, som hade kungen att tacka för sin plats i samhället. Den ordning dessa ersatte finns det spår av i stora delar av övriga Europa. Där mönstrades och övades ”frie män” från folkvandringstid och framåt. Dessa krigiska övningar har bedrivits på platser, som fått den romerske krigsguden Mars namn – Marsfält. Liksom med Englands thegnar slöts ömsesidiga överenskommelser mellan medborgare och staten. Peter Heather redogör för och diskuterar denna statsorganisation i The Goths. I hans framställning är dessa frie män en bärare av folklig identitet. Det rör sig om en grupp medborgare med flera klasser. Systemet är uppbyggt så att socialt avancemang är möjligt genom att flyttas upp i denna grupp av eliter.
Liksom Schama ger uppskattningar av denna statsbärande grupps storlek redovisar Heather beräkningar grundade bl.a. på Procopius uppgifter. (Se t.ex. appendix 1 i Heather). Det torde vara meningslöst att göra direkta jämförelser, därför att skyddssystem anpassas förmodligen efter vad det är man skyddar sig mot.
Om detta system med frie män som en statsbärande elit är en germansk lösning borde vi kunna se rester av organisationsformen i vår nordiska historia. Om det är en romersk lösning borde vi sakna spår i samhällsorganisationen, fast diktare med klassiska förebilder och en mera osäker historisk förankring har fört fram tanken. Jag tänker på dikter i Tegnérsk och Rydbergsk anda.

Det tycks mig naturligt att man prövar hypotesen av statsbärande kombination av skiktat kungadöme och frie män. Från Britanien har den kommit till danernas välde och därmed till det kristnade landet.

Om man läser Snorre, med det skiktade kungadömet i minnet, förstår man något bättre vad han skriver. Snorre kommer då att framstå som ett pålitligare vittne än om man inte riktigt förstår honom, även om man tror, att man gör det. Det kan alltså vara så att debatten om Snorres tillförlitlighet också är en fråga om vad man vet om det han berättar. Och vårt kunnande om den tidens förhållanden är, och kommer att vara, begränsat.

På andra sidan Haugasund, sett från Hroes grav, på Överön, bor en god vän till mig. Han skriver om detta:

Ibland när vi har gäster på Överön går vi och sätter oss på toppen av Mellomängshögen och blickar ut över sundet, föreställer oss vikingaskeppen som intet ont anande ros fram mot bakhållet och lyssnar till berättelsen, kryddad med lämpliga Brusewitz-anekdoter såsom Sigrid Storrådas fyra friare, den spruckna tärningen m.m.



Så lever Älvens myter efter 1 000 år. Vad är det för myter, som vi lämnar efter oss?


Tack till Erik Agrell; agrell@chalmers.se

5. Litteratur.
Bengtsson, Kristina i Fynd nr 1-2 1998,

Bruzewitz öppnar för möjligheten att Hroe är begravd i Röd socken i "Elfsyssel". (1857?)

Heather, Peter: The Goths. Blackwell Publ. 1996.

Snorres konungasagor Olav den heliges saga.

Se även sid. 228

Laxnäs, Hildur: Gerpla. Han fick faktiskt Nobelpriset på den.

Carl Löfving, ( Administration i Västsverige för tusen år sedan. Kulturhistorisk rapport nr 20). Det var hans licentiatavhandling.

Schama, Simon: History of Britain. Del 1. ISBN 0 563 38497 2
I synnerhet kap. 2.

Svensk Uppslagsbok.

[1] . Sigrid Storråda, en sagodrottning från Vikingatiden var dotter till den västgötske hövdingen Skoglar Toste. Hon var gift med Erik Segersäll och födde honom sonen Olof (Skötkonung). Ett senare avtalat gifte med Olav Tryggvason blev inte av. Gifte sig senare med Sven Tjugeskägg, som förut varit gift med den slaviska prinsessan Gunhild. Enligt minimalitetsregeln bör S. enligt Svensk Uppslagsbok betraktas som sagofigur. Sigrid kan vara en eponym till det danska kungahusets godskomplex i Sverige, som under 1200-talet kallades Sigridlef. (Svensk Uppslagsbok del 25, sp. 1089).