Hunner i Skandinavien.

Wilhelm Otto

I dessa anteckningar redogör jag för två av Lotte Hedagers tema i hennes bok: Iron Age Myth and Materiality – an Archaeology of Scandinavia 400-1000. Routledge. London and New York (2011). I det första temat återuppväcker hon Niels Lukmans avhandling från 1943, som lanserar hypotesen att hunnerna dominerade skandinavisk politik under flera decennier före AD 455. I det andra behandlar hon ett mentalt utvecklingsskede i utveckling mot kartor.

I Prologen till Snorres Edda berättar Snorre (i en redogörelse för sin världsbild som bl.a. introducerar hunnernas ankomst till Skandinavien) att vid världens mitt byggdes en gång det ståtligaste hus och boställe som någonsin funnits. Det hette Troja medan vi kallar det Turkland. I staden där byggdes det mycket större, vackrare och med större konstskicklighet än på andra ställen. Där fanns tolv kungadömen och en överkonung och under varje kungadöme låg många länder. I staden fanns tolv huvudspråk och hövdingarna var i alla avseenden överlägsna andra män i hela världen.

Där fanns en kung som hette Munon eller Mennon som var gift med överkonungen Priamos dotter. Så berättar Snorre om Munons ätt, om hans son som vi kallar Tor och dennes bravader. Och i norra delen av världen mötte Tor en spåkvinna, som hette Sibylla, men som vi kallar Siv. Ingen kan berätta om Sivs härkomst men Tor gifte sig med henne. Deras son var Loride och han liknade sin far. I trettonde ledet fanns en son som hette Fridleif och han fick en son som hette Voden, honom kallar vi Odin. Han var framstående både i visdom och i färdigheter. Hans hustru hette Frigida, henne kallar vi Frigg. Oden var spåkunnig och likaså hans hustru. Tack vare sin spåkonst blev Oden varse att hans namns skulle bli hågkommet och hedrat framför andra kungar i norra delen av världen. För den sakens skull begav han sig på färd från Turkland. Han tog med sig ett stort följe, ungt folk och gammalt, män och kvinnor, och med sig hade de många dyrbara ting. De stannade inte på färden förrän de kom norrut till det land som nu kallas Saxland. Där vistades Oden en lång tid och lade under sig vida områden i landet.

Oden satte tre söner att styra landet. Odens andra son hette Beldeg, vi kallar honom Balder. Han ägde det land som vi nu kallar Västfalen. Hans sonson kallar vi Frode. Odens tredje son hette, hans son Rere. De släktleden rådde över det som nu kallas Frankland, och därifrån kom den ätt, som kallades völsungarna. Från alla dem har det kommit många och stora ätter. Sedan började Oden sin färd norrut och kom till ett land som då kallades Reidgotaland, och nu heter Jylland. Han lade under sig allt han önskade i det landet och satte sin son Sköld att härska där. Hans son hette Fridleif och därifrån kommer den ätt som kallas sköldungarna. Det är danakungarna.

Sedan for Oden norrut till det som nu heter Svitjod. Där fanns en kung som hette Gylfe, och när han hörde att asiamännen, som kallades asar, hade kommit dit, for han dem till mötes och erbjöd Oden så mycket makt i hans rike som han önskade. Och sådan välgång följde deras färd, att var de än vistades i länderna blev skördarna ymmiga och freden god. Alla trodde att det var deras förtjänst, eftersom stormännen såg att de var olika andra människor de hade sett, både i skönhet och visdom. Oden tyckte att landet där var vackert och behagligt, och valde en plats för sin stad, som nu heter Sigtuna. Där utsåg han hövdingar på samma sätt som i Troja, satte tolv ledare att döma efter landets lagar och skipade all rätt, som det hade gjorts i Troja, och turkarna var vana vid.

Därpå färdades han norrut ända till havet, som de trodde låg runt alla länder. Där satte han sin son över det rike som nu heter Norge. Han hette Säming och Norges kungar räknar sin härkomst från honom, liksom också jarlarna och andra mäktiga män, som det berättas i Haleygjatal. Och Oden hade med sig sin son som hette Yngvi och var kung i Svitjod och från honom kommer de ätter som kallas ynglingar.

Dessa ätter blev så stora att de spreds över Saxland och därifrån upp över hela norra delen av världen och asiamännens språk blev modersmålet i alla de länderna. Många menar att man kan se på deras förfäders namn, som finns upptecknade, att de namnen följde med språket och att asarna förde språket norrut till denna delen av världen, till Norge och Svitjod, till Danmark och Saxland. Och i England finns det gamla namn på land och platser som man kan förstå är givna på ett annat språk än detta.

Kommentar.

Att idag läsa Snorres, tydligen mycket ärliga, redogörelse för hur han trodde att ”asiamännen” kom till Nordeuropa är synnerligen tankeväckande. Följde även asiamän med angler och saxare till sydöstra England och etablerade sig c:a år 450 med dem där? Wikipedia talar om möjligheten. Hade Boewolf en relation till asiamännen? Boewolf ansågs vara göt. Och goterna var tidvis i ett klientförhållande till hunnerna.(Med klient avses goternas beroende till hunnerna). Svitjod är i första hand Sverige, i andra hand också vissa områden i Gårdarike, d.v.s. det rusiska Kievriket; Svitjod hin mikla (ungf. Storsverige) och ev. Svitjod hin kalda (det kalla Svitjod).

Inledning.
Folkvandringstiden har lämnat några få ”skrifter” efter sig, och den historia, som skrevs, skrevs vanligen långt efter det inträffade. Men det finns ett omfattande arkeologiskt material och hit hör också en del av det som är ristat i sten; t.ex. bildstenar, äldre runstenar. Våra stora guldskatter kommer från folkvandringstiden. Helt klart vet vi väldigt lite om denna tid, så vad vi tror oss veta är i stort sett gissningar, men låt oss i stället kalla det för hypoteser.

Folkvandringstiden är en beteckning, som beskriver den här perioden mycket bra. De gamla kulturerna, t.ex. romare, egyptier och kineser hade hunnit bli bofasta, var och en på sitt område, och hade där byggt upp utvecklade ekonomier. Men fortfarande strök folk omkring och letade efter ett bra ställe att slå sig ner. Valet var ganska fritt men sällan oomstritt. Lättförsvarade områden med rik avkastning var efterfrågade. En av de mest gåtfulla och kringvandrande stammarna var hunnerna. Gåtfulla därför att de till 452, då Attila dog, verkligen hade rört om i befolkingsgrytan. Och post Attila spelade de också roll när en rad folk försökte frigöra sig och finna sin lycka under dessa nya förhållanden. Efter hunnerna började t.ex. germanerna etablera nya kungariken.

Något begränsad referensram.
Förutom Wikipedia har jag två relevanta författare att ”stå på”. Det är först Peter Heather (PH), som i ”The Goths” sammanförde mig med dem för första gången. Väsentligt fylligare gör han presentationen i sina båda böcker om vår tideräknings första årtusende: The Fall of the Roman Empire. A New History (The Fall) och Empires and Barbarians. Migration, Development and the Birth of Europe (Empires). I dessa båda böcker skildrar han vår världsdels utveckling från självhushållning till den något mer utvecklade ekonomi, som karaktäriserade Europa, när den stora folkvandringsoredan upphört och de gamla germanska och slaviska områdena blev officiellt kristna. Enligt Heather har hunnerna spelat en stor roll för skapandet av europeisk struktur. Den andra författaren är en dansk arkeolog, som delvis bor i Sverige och leder institutionen för arkeologi vid Oslo Universitet, Lotte Hedeager (LH). Det är två böcker jag har läst: Iron Age Myth and Materiality – an Archaeology of Scandinavia 400-1000. Routledge. London and New York (2011) och Skygger av en annen virkelighet: Oldnordiske myter (1999). Det knappa källmaterielet gör att de båda författarna i rätt stor utsträckning i sin tur ”står på” samma material med ett viktigt undantag, som gör att de kompletterar varandra. LH beskriver i Iron Age rätt omfattande resultatet av utgrävningar vid Gudme på Fyns sydöstra del. Man har där funnit spåren av en hunnisk betydelseful stödjepunkt. Dessa grävningsresultat härstammar fr.o.m. början på -90talet, men har ännu inte letat sig in i den vetenskapliga debattens fora, t.ex. Wikipedia. Hon har också på ett spännande sätt sökt vägar in i folkvandringstidens tankevärld.

Lotte Hedeagers referat av Niels Lukman.
Den moderna tidens historiker har haft svårt att hantera folkvandringstidens hunner. När Niels Lukman 1943 lägger fram sin avhandling ”Skjoldunge und Skilfinger” bemöts den med absolut och kompakt tystnad. ”Hans mästerliga tolkning av Skandinavisk historia före 800 förtjänar uppmärksamhet” skriver LH i kapitel 11 i Iron Age, som här refereras, en blandning av referat och citat, så väl koncentrerat att referat är svårt. Samma öde drabbade f.ö. Malone och Chambers, de, som redigerade ”Widsith. (Till de konservativa historikernas meritlista hör också hur de försvarar sig mot världsbildens oundvikliga utveckling. Se t.ex. det öde som drabbade Dag Stålsjö, en amatör, som visserligen lite fumligt, satte den nordiska utvecklingen under debatt.)

Baserad på en hel rad av källor, Nordiska, Old English och Europeiska, rekonstruerar Lukman två prominenta släktlinjer i Norden. Han identifierar återkommande referenser och testar därigenom dessas autentisitet. Hans resultat vidimerar vidare Skjoldunge–Skildinger-traditionen, d.v.s. de ädla släktband som är knutna till Hlridgard (Lejre) på Själland och till Gamla Uppsala nära Mälaren. Denna tradition härstammar i samma historiska händelser som den kontinentala traditionen upplevd här uppe i Norr. Den innefattar därför flera väl omvittnade historiska personer före och efter Attila, aldrig omnämnda i den europeiska traditionen. De norska figurerna i Skjoldinge-Skilfinger-traditionen – Haldan, Roo, Ottar och Adils motsvaras av Hunnerkungar nämnda av Jordanes i Getica, Hulden/Ulldin (399-410), Ruga (422-31), Octar (?-430) och Attila (434-453). Dessa överensstämmelser, in i minsta detalj, tvingade Lukman att dra slutsatsen att hunnerna med största sannolikhet inte bara gick norrut utan även etablerade sig som en styrande elit före Attilas tid och att de blev kvar i området till Attilas son och efterträdare Ellac besegrades av Ostrogoterna år 455 AD. Därför är, enligt Lukman, de nordiska sagokungarna Haldan, Roo, Ottar och Adils etniska hunner. Några av de kungar, som de installerade i Danmark och Norge var explicit omnämnda som ”hund” och det omnämnes styrande hundar, en underordnad kung heter Rakke (-racka), och hans hovmän är hundar. Det är betecknande att, som Lukman uttrycker det, att alla Skandinaviska källor (inkluderande Widsith) accepterar Adils överhöghet; Gesta Danorum och Chronicon Lethrenses (Lejre krönikan) gör honom bara lite mindre sympatisk än Snorre gör honom i Ynglingasagan. I alla källor är Adils en upphöjd krigsherre. Det är intressant att han inte beskrivs på det konventionella sättet för en vikingatida hjältar från 1100- och 1200-talen, som då sagorna skrevs utan som en krigsherre till fots med två enastående hästar, Hrvan och Slöngver, som var hans kännetecken. Liksom Attilas son Ellac, som delade regentskapet med sina bröder och föll i strid mot Goterna, föll Haldans son Helge, som också delade regentskapet med sin broder Roo, i strid österut (De hörde historiskt kronologiskt till olika generationer). Efter detta tog den hunniska dynastin slut. I Skandinavien, liksom nere i Europa följde en period utan kung till den mest berömde av alla Skjoldungakungarna, Hrolf Kraki, tog över. (Eftersom Saxo Grammaticus beskriver hur Hrolf föll i kamp mot Adils krävs även en tillsnyggning av tidsaxeln).

Vad som bidrog till hunnernas gåtfullhet var att vi vet så lite om dem. Vi vet inte ens vilket språk, som egentligen var deras. Vi vet att de talade gotiska, det språk germanerna talade vid den här tiden, men vi vet inte vilket språk dessa nomader hade med sig till de dök upp norr om Svarta Havet och träffade på goterna. Men de var inte särskilt bildade. De lämnade inte efter sig några dokument, inga sagor, inga sägner om sitt ursprung.

Och därmed har Lukmans berättelse om hunnerna kommit till sitt slut. För fullständighetens skull vill jag nämna att Lukman fortsätter med att demonstrera en serie överenstämmelser mellan Hrólf saga Kraka och herulernas historia, vilka inte kan härledas från andra kontinentala historier och som står för sig själv i den norska traditionen inklusive den slutliga historien om det Hunniska imperiets tillbakagång. Återigen är överensstämmelserna så många och så direkta att den enda tillfredsställande förklaringen är att de bygger på ett heruliskt förhållande med norr och att en grupp militärt erfarna heruliska hövdingar och deras män återvänt till Sverige år 512 AD. Lukman anser det troligt att de militärt erfarna heruliska hövdingarna eller kungarna och deras krigare kom att spela en betydelsefull roll efter sitt återvändande bl.a. Hrólf saga Kraka och att berättelsenöverlevde till långt in i vikingatiden och tidig medeltid. Sist, men inte minst, att titeln och/eller namnet erilar (earl/jarl), välkänt från texter på norska och svenska runstenar härstammar från ”herulskan” en referens till deras militära betydelse som militär elit vid deras återkomst.

Ett historiskt indicium för introduktion av nya kungliga släkter stöds av återskapelsen av en monumental gravtradition. Skjoldingar, Skilfingarna och Ynglingarna är de tre mest framstående kungliga släkterna i det hedniska Skandinavien. Den ädla släkten Skjoldingar var baserade i Lejre på Sjaelland. Ynlingaätten härstammade från Gamla Uppsala; emellertid blev en gren av ätten kungar i östra Norge, medan den gren av ätten, som stannade kvar i Sverige kallades för Skilfingrar och enligt Kurman innefattade de också de tidiga hunnerkungarna. Det hör till saken att dessa mytologiska och/eller historiska orienteringspunkter stöds arkeologiskt av en grupp av enastående tumuli eller gravhögar. Under senare år har också monumentala hallbyggnader hittats i gravhögarnas närhet både vid Gamla Uppsala och vid Lejre. Dessa är daterade till 400- och 500-talen.

Hunnerna och religion.
Hunnerna var hedningar, men vi vet egentligen inte något om deras gudar. Det har hävdats i flera källor att de dyrkade Odin. Nu verkar Odingestalten ha bildats på Attila. LH visar ganska övertygande på en släktskap mellan de båda gestalterna och lanserar det som en hypotes. L H beskriver på s. 222 hur samhällets dyrkan går från en politiskt historiska berättelse till en mytologiskt kosmologisk. Hon talar också om ett förheligande av en ny styrande dynasti, vars medlemmar höjs till halvgudar och senare till gudar, som grundlägger stater. Jag frestas att driva denna linje ytterligare en bit och tänker mig att klientstater och erövrade folk tvingats att dyrka Attila i analogi med hur Romarna genomdrev en dyrkan av kejsar Augustus. Och guden Attila, alias Oden, etablerades i den germanska världen.

Hunnernas guldtörst.
Hunnerna, och i synnerhet under Attila, var effektiva guldsamlare. I The Empires s. 236 diskuterar förf:

Gold, it should be stressed, is a rare find in Germanic archeological remains before the Hunnic period, so the amount of new wealth that became available as Attila ransacked the Roman world can hardly be overstressed. (s. 236).

Jag tolkar Heather så att han menar att Hunnerna är den germanska världens väsentliga källa till guld vid denna tid, men han berättar också om plundrandet av Rom 410, där hunnerna inte tycks ha medverkat som ett exempel på betydande undantag.

Gudarnas hem.
Hedeager slår fast att den hedniska litteraturens hjärta är asken Yggdrasil vars rötter räcker ut till det befolkade universums gränser. Och under askens rötter bor världens olika varelser. När Asiamännen, för att använda sig av Snorres vokabulär, kom till denna del av världen så, jag tolkar Snorre, slog de sig ned och bildade rike. I och med ett tredje årtusende så vet vi var de slog sig ned. Platsen ligger på SÖ Fyn, en liten bit in i landet och heter Gudme. Eftersom det var en verklig centralplats så var det inte bara fråga omen gård på landet. Där fanns en stor hall, som var något av det väldigaste man kan tänka sig. Den är delvis utgrävd och vissa uppgifter kan lämnas. Hallen hade en längd på 50 meter och en bredd på 10 meter. Den stora takkonstruktionen bars upp av 8 uppsättningar av stolpar. Varje uppsättning bestod av två stolpar med ett avstånd på cirka fyra meter. Varje stolpe hade en diameter på mer än 80 cm. Detta indikerar att det funnits ett andra våningsplan eller en konstruktion, som påminner om de norska stavkyrkornas. Nyligen har detta förhållande föreslagits, när det gäller kultbyggnaden vid Uppåkra. Två vida dörröppningar vid byggnadens mitt ledde till ett särskilt stort rum. Två mindre hus nära denna hall var byggda på liknande sätt. De hade en längd av ungefär 25 meter och en bredd på 10 m. Jämförda med vanliga hallar med en maximal längd på 35 meter och en standardbredd på 6 – 7 meter är dessa hallar enastående i Danmark. De överträffar allt vad som är byggt i Danmark före Vikingatiden. Förvånansvärt nog representerar dessa hallbyggnader en byggnadstradition och ett tekniskt kunnande, som saknar sin like i lokal tradition.

Men komplexet Gudme är mycket större än dessa i och för sig märkliga hallbyggnader. I närheten av hallarna har man hittat rester av et omfattande område för produktion av lyxföremål, i synnerhet av guld. Till komplexet hör också ett gravområde, Möllegårdsmarken, och nere vid kusten där Tange Å (Wikipedia uppger felaktigt att ån hör till västra Fyn) flyter ut har man också Lundeborg, en handelsplats med ”hamn”, d.v.s. man drog upp båtarna på stranden. Från 200-talet till 700/800 (tidig vikingatid) pågick här aktiviteter. Emellertid har endast en tiondel av detta område blivit utgrävt har de saker som påträffats en ålder som pekar på folkvandringstiden. Järntenar som hittats tycks härstamma från Polen.

Hantverket i Gudme.
Mycket talar för förekomsten av skrån, kanske lite mer diffusa än vi vanligen tänker oss dem. I Benin bildades skrå direkt underställt politisk centralgestalt. I stater med lägre utvecklingsgrad följde yrket familjer och på det viset sörjdes för fortsatt utbildning. Kanske man kan tänka sig en eller kanske två smedfamiljer hos en småkung och ett helt skrå hos en kejsare.
Möllegårdsmarken,
ett stort gravfält mellan Lundeborg och Gudme nära Tange Å, varav c:a 2 300 gravar har grävts ut. Plöjning och andra jordbrukssaktiviteter har förstört många. Gravarna är huvudsakligen brandgravar, varav många med urnor. Gravarna dateras från århundradet före vår tidräkning och fram till 400-talet. Begravningsvanorna från Danmark i allmänhet brukar visa ett uppehåll från 400-talet till 700-talet, oaktat detta kan kremeringar ha verkställts under 400-talet och 500-talet. Möllegårdsmarken är i många avseenden ett unikt gravfält, framför allt beroende på antalet gravar och mängden romartids föremål, som påträffats, men också på grund av att brandgravarna dominera. Gravarna är rika på fynd fast de aldrig innehåller vapen. Det är ett gravfält som är typiskt för ett germanskt gåvogivande samhälle

Gudme var en unikt.
Gudme passar väl in i arkeologernas modell för en centralort, den kanske t.o.m. undrar LH är överkvalificerad. 1. Gudme är en av de tidigaste, kanske rent av den första, därför den hade redan nått sin utveckling under den sena romarperioden. 2. Gudme är större och orten är mera vidsträckt än någon annan av de centralorter man hittills har träffat på i södra Skandinavien; dess stora hall, centralt placerad, är unik både till storlek och konstruktion. 3. Blotta mängden av arkeologiska fynd från området är överväldigande; detta gäller speciellt antalet guldfynd och juvelarerarbeten, som har producerats av välutbildade hantverkare. 4. Sakrala ortnamn är mera övertygande i närheten av Gudme än annorstädes. (Men detta blir väl svårt att kvantifiera). Trots att bosättningen inte har blivit fullt utgrävd är resultaten imponerande.

Gudme betyder gudarnas hem och namnet stammar från folkvandringstid. Det har varit en centralort för Odinkult och det är sannolikt att ortens varit betydelsefull i hunnernas politiska system.

LH’s ”Iron Age…”
Carl Löfving skrev en avhandling om vikingatidens produktionssystem. (Löfving, Carl: Administration i Västsverige för tusen år sedan. Kulturhistorisk rapport nr 20.) Hur det var hamnade han i uppdelningen av de väpnade vikingarna, som han kallade Piratsamhället och satte som dess motpol agrarsamhället; det samhälle som kompletterade piratsamhället och som detta inte kunde undvara. Religionshistoriskt motsvaras detta av kriget mellan asar och vaner. Enligt Snorre slutade detta krig med förlikning, ingen sida vann i egentlig mening och man utväxlade gisslan. Jag har själv satt detta krig i samband med att en rad gudinnetempel utplånats både vid Mälaren och i nuvarande Östergötland medan den stora attacken mot Frigga/Freja (vi vet inte vad hon kallades lokalt) på Billingens ostsida misslyckades. Denna strid finns återgiven i kenningform i Havamal och låter Oden beklaga att hans giljande kröntes med ett fiasko. (Se artikel Timboholms guld eller Odens nesa) på min hemsida. LH sätter det i samband med Odens ankomst till Ynglingaättens trakter och jag vågade gissningen att fredan kom när hunnerna förlorat en stor del av sitt politiska inflytande. Vem som kommit närmast kan väl vara hugget som stucket.

Vad som inte torde råda något som helst tvivel om är att det varit fråga om en klasskamp. Inte så att det stått ett industriproletariat mot arbetsgivare utan en folkvandringstidens klasskamp. Mot piratsamhället företrätt av kungamakten och den krigande eliten, utspätt med handelsmän och upptäckare, har stått det agrara samhället; de som till alla har levererat föda och köpmännens avsaluprodukter och som har försett piratsamhället med nya årskullar av unga män som accepterat att ”bli korpens föda” i kungars och hövdingars tjänst. För att dessa skall kunna hantera sin dödsångest har Odinkulten utvecklats, och man har fått dem att tro att ett slagskämparnas paradis väntar efter deras frånfall.

Segrarna skriver historien. Den finns nedtecknad i sagor och sånger och den har ”showats” vid gästabud och i hallar. Och det är den som Lotte Hedeager har läst och behandlat. Eftersom hon är mycket duktig och mycket väl beläst tycks det vara ett medvetet val. Det är också den ”actionorienterade” historien, den spännande historien, den historia som lätt samlar åhörare. Det är Grimbergs historia. Men det finns en annan historia, agrarsamhällets historia. Den är till sin form lite annorlunda. Det krävs att man med ett visst mått av empati lyssnar till den för att kunna förstå den. Den finns bl.a. i sägnerna och i myterna och det är vanernas syn på världen. De t handlar om förvaltandet i stället för de glada kupperna, om arbetet på åkern och arbetet med husdjuren. Det handlar om konsten att få goda skördar och vackra välfödda slaktdjur och givetvis fiske och fångst. Man möter denna historia vid de läkande heliga källorna som ger lätt barnsbörd och som helar kroppens skröplighet. Dessa heliga källor är mera sällan Odenskällor, i varje fall i Västergötland där jag tittat på dem, utan snarare Vanakällor. Heliga källor var de källor som inte sinade eller torkade ut, utan som lät sitt vatten flöda sommar som vinter, år ut och år in.

Är det fråga om en klasskamp har det också varit fråga om verkliga klassmotsättningar. Motsättningarna mellan asiamännen och vanafolket har yttrat sig som motsättningar alltid har visat sig, hat, förakt blandat med allmän ovilja. Den här motsättningen fanns för 1500 år sedan och vi har den idag. Den tycks vara väldigt djupt förankrad i vårt psyke och beror sannolikt ytterst på individens förmåga att frigöra sig från sina föräldrar. Är det så kommer motsättningen att, i en eller annan form, följa med oss några år till. Låt oss då komma ihåg att ett samhälle, som en gång tröttnat på konflikten, beslöt att i stället för krig söka samverka. Och detta beseglade man med att växla gisslan. Ske alltså!

Om att avbilda världen.
Det andra återgivandet av Lotte Hedeagers arbete är vad som egentligen är kartkonstruktioner med en teknik som härstammar från heden tid och fortsatt in i åren för tidig kristendom. Det är något som förutsätter en världsbild med riktning och avstånd i den struktur som avbildas. Världsbildens tankestruktur konkretiseras och överförs på ett begränsat område. Om man i staden Lund markerar var världens väsentliga religiösa företeelser finns är steget inte långt för att rita en stadskarta – som, simsalabim, egentligen är en världskarta.

Helgedomen skall stå mitt i världen, eller jag bygger mitt tempel så att det blir på ”mittpunkten”. När Mircea Eliade, en rumänsk månglärd i början på 1960-talet i rad skrifter lanserade tanken på att heliga platser, vare sig de var kristna eller hedna var organiserade kring en helig dam, ett världsträ eller något sådant, öppnade han ögonen för många forskare. (Hedeager anför The Sacred and the Profane. The Nature of religion. NY 1961. och Patterns in Comparative Religion. London 1997.) Bysantinska kyrkor gav konkret form åt ett kristet universum. Eliade, (Jag refererar här Hedeager), citerar historiker som granskat kyrklig arkitektur symboliserar kyrkans inre fyra principiella riktningar. Altaret är Paradiset, som ligger i ost. Huvuddörren till altaret kallades också Dörren till Paradsiset. Under påskveckan lämnas altarets stora dörr öppen under hela gudstjänsten. Avsikten med denna sed är klart formulerad i Påskens text, ”Kristus uppsteg från graven och öppnade Paradisets dörrar för oss”. Detta i motsats till området i väster, representerade mörkrets, dödens och sorgens rike, här fanns de dödas eviga boningar, de döda som inväntar köttets återuppståndelse och den yttersta domen. I mitten av kyrkan är jorden, som Eliade menar är rektangulär och omgiven av fyra väggar, som bär upp domen. Kyrkans vidare omgivningar var organiserade på liknande sätt för att spegla kristen kosmologi (Rosenwein 1989: 203; Jong 2001).

I Lund, i den danske ärkebiskopen för Skånes säte från och med 1100-talet var hela den kristna världen avsiktligt återgiven i staden. De kyrkor som byggdes efter det att Lund 1104 blivit ärkebiskopens säte, speglar det förmodade läget av betydelsefulla helgons gravar i den kristna världen. Lund ligger mitt i världen precis som Jerusalem ligger mitt i den kristna världen. Österut i Lund är de kyrkor byggda som bär kult av helgon från Asien; i den västra delen av staden bär kyrkorna kult av Europeiska helgon; i den norra stadsdelen finns kyrkan tillägnad S:t Olof, som ligger begravd i Trondheim. Så var Lund konstruerat som en helig stad, ett mikrokosmos av den kristna världen. (Andrén 1998a, 1998b, 1999).

Tydligen utvecklades en kristen topografi över hela den kristna världen. Pigrimsresor under den sena antiken och den tidiga medeltiden integrerade det Heliga Landet och dess heliga platser in i ett nytt kristet landskap. I detta landskap var helgonens platser de verkliga landmärkena, därför att de etablerade en förbindelse med kyrkans hjältehistoria. Kristendom etablerade sig själv i det Romerska Riket fyllt av heliga platser och heliga ställen och tvingades i konkurrens med andra religioner skapa en egen helig topografi (cf. Markus 1990; Jong 2001). I den tidiga medeltida Skandinavien blev kristendom gradvis inkorporerad i den hedna kosmologin, efter århundraden av kontakt och ömsesidigt inflytande före en begynnande övergång runt år 1000. Anders Andrén har argumenterat att, som en del av denna process hela landskapet inklusive socknar med sina kyrkor och betydande gårdar organiserades efter kristna topografiska principer (Andrén 1998b, 1999). Dessa principer tjänar som en användbar vägledning till vår fråga: Hur skulle ett heligt ställe utformas för att avbilda världen enligt den hedniska gudslärans paradigm?

Skapandet av ett heligt ställe i det förkristna Skandinavien måste vara inneslutet i en heden kosmologi, som vi idag i stort sett saknar kunskaper om. I ett samhälle utan allmänna maktcentra måste en vansklig fred ständigt på nytt bli förhandlad. Här var de mest betydelsefulla institutionerna hemmet, den stora gårdens manbyggnad och tinget, de ställen där de legala förhandlingarna skedde. Enligt den nordiska litteraturens sagor var dessa samhällets heliga fundament, focus i den tidiga medeltidens isländska samhälle. Strid och öppen attack skedde vanligen utanför gårdarna: i skogarna, nära floder och i områden som gränsade till det vilda inre, d.v.s. i den avlägsna farliga världen. En attack mot den stora gårdens boningshus eller mot ett hem för att inte tala om att gripa till vapen på tinget, det räknades som värstingbeteende i isländskt samhälle. Den värld som avbildas i sagorna visar på en skillnad mellan det världsliga och det andliga. Mark och nybygge organiserades i enlighet med en klar uppfattning om ”universums centrum” och den större gårdens mangårdsbyggnad. Detta finner stöd i Frands Herschend´s undersökning av arkeologiska och textmässiga vittnesmål av den skandinaviska mangårdsbyggnaden i sen järnålder, inkluderande Beowolf och The fight at Finnsburg (1997a, b, 1998). Här kunde inte kunglig makt utövas utan en mangårdsbyggnad (hall), hur tillfällig en sådan konstruktion än må ha varit. Därför handlade kampen mellan ledande familjer om att förstöra motpartens mangårdsbyggnad/er, som var ryggraden i deras makt. Det blev ett politiskt snarare än ett ekonomiskt krig med förstörelse som främsta mål (Herschend 1998:37).

Slutsatsen är att landskap och bosättningar från den tidiga medeltiden och den sena järnåldern vare sig det är fråga om ärkebiskopsäten, kyrkor eller mangårdsbyggnader organiserades enligt en specifik kosmologisk struktur. Detta stämmer väl med den allmänna förklaring av heliga ställen och heliga platser, som Eliade har erbjudit. En helig plats var konstruerad som ett universums centrum, något som skilde den från den världsliga världen som omgav den (Eliade 1997: 379 – 80). Därför finns det anledning att närmare undersöka den hedna världens centrum framför andra: Gudarnas hem.

Litteratur anförd av LH.

Andrén, A. (1998a) Världen från Lunds horisont, i C. Wahlöö (ed.) Metropolis Danie. Ett stycke Europa, pp. 117 – 30, Årsbok till medlemmarna av Kulturhistoriska föreningen för Södra Sverige, Lund: Kulturhistoriska föreningen.
- (1998b) Från antiken till antiken, i S. Thorman och M. Hagdahl (eds) Staden, Himmel eller Helvete, pp. 142 – 93, Stockholm: Informationsförlaget.
- (1999) Landscape and settlements as utopian space, i C. Fabech and J. Ringtved (eds) Settlement and Landscape, pp. 351 – 61, Aarhus: Aarhus Universitetsförlag.
Eliade, M. (1961) The Sacred and the Profane. The Nature of Religion, New York: Harper & Row.
- (1997) Patterns in Comparative Religion, London: Sheed & Ward.
Herschend, F. (1997a) Livet I Hallen, Opia 14, Uppsala: Uppsala University.
- (1997b) Striden i Finnsborg, TOR: 29 295 – 333.
-(1998) The Idea of the Good in Late Iron Age Society, Opia 15, Uppsala: Uppsala University.
Jong, M. de (2001) “Religion”, in R. McKitterik (ed.) The early Middle Ages, pp. 131 – 64, Oxford: Oxford University Press.
Markus, R. A. (1990) The End of Ancient Christianity, Cambridge: Cambridge University Press.
Rosenwein, B. (1989) To be the Neighbor of Saint Peter. The social meaning of Cluny´s property 909 – 1049, Ithaca and London: Plenum Press.