Kring namnet Staby.
Begrepp kring ordet Staby är synnerligen intressanta och jag kan tyvärr inte reda ut särskilt många. Här är emellertid ett försök till bidrag. Vi har ett Staby i den socken, Torsby, som är min sommarsocken. Den ligger i det härad, som en gång var kallat Faxe hd. Faxe är en underbestämning av häst. Vi har i modernt språk fux. Det är i sin tur besläktat med det tyska Fuchs, som betyder räv. Kopplingen är att en häst som är röd som en räv kallas fux. De båda hästar, som drog solen kallades Faxe. Hjalmar Lindroth (Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län), påpekar att i Kareby, nära kyrkan, ligger en stor hög, delvis utplånad av sandtäkt, Faxen kallad. Hit vill Lindroth förlägga det gamla Faxe härads tingsplats. Denna gamla hög skulle alltså bära häradets namn och vara dess tingshög. Någon enstaka kilometer öster om Torsby kyrka ligger så Staby. Ett konservativt folk, belägenhet vid sidan av allfarvägen och under många hundra år befriade från svensk byråkratisk beskäftighet, utan lagd under en administration, som respekterat, om inte människors rättigheter, dock individuell variation, gör ortnamnen i dessa trakter intressanta.
Staby – Stafbo med en snedstreck över o (alltså ett ö-ljud) 1388, Stadby 1396, Stafby 1430, Staby c. 1528, Stabi 1568 osv. ; orten har skrivits på många sätt enligt Ortnamnsförteckningen. Första leden fortsätter Lindroth, är stav, "käpp eller stolpe" kanske i den äldre betydelsen råstång, gränsmärke mellan utmark och allmänning; rågång (t ex. i uttr. fvnord. innan, utan stafs). Se Harestad, som jag behandlar nedan. Anm. Det första, 1388 omnämnda namnet har detta karaktäristiska ö-ljud som närmast låter som en stånkning, stundom frambringad i avskildhet.
Om nu, vilket jag tror, sta(v) i Staby är förknippat med en stav eller stolpe som står i marken och som är en slags enklare staty av en gudabild, finns det fler ställen i socknen, som har denna koppling. På s. 70 i ”Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län” omtalas att Stolpetorpet ligger under Glose by. Det har också 1787 kallats Suletorpet. Lindroth är tveksam till hur namnet bildats, men påpekar att det finns ett norskt dialektiskt uttryck sula med betydelse av ett kluvet träredskap, i sydbohuslänsk dialekt använt för stör med klyka i ändan.
Mellan Torsby kyrka och Staby ligger Kärna, i dag en mindre centralort med busstation, affärer och skola. Under Kärna finns en hemmansdel, Pålen. Där skall ha stått en galge, men Lindroth öppnar för andra tolkningar. Och varför inte en gudapåle eller en gudapinne, vid vilken man för länge sedan har offrat. Glob beskriver hur de gudapinnar som återges på bilderna varit placerade i eller vid våtmarker, där offer företagits. Sådana offer kan beskrivas som gåvor till gudarna. De kan vara dyrbara eller vanliga gåvor, det väsentliga tycks vara att man genom offret etablerar en relation till gudomen. Det faktum att man har offrat inför dessa gudapinnar ger intrycket att de varit just ställföreträdande avbildningar av gudar. Saxo Grammaticus beskriver att den vendiska offerplatsen på Rûgen, som Absalon drev fram intagandet av Den var tillägnat guden Svantevit. Han representerades av en fykantig påle med ett ansikte överst. Ansiktet är hugget så att det vänds åt stolpens alla fyra håll. Om man får skämta med allvarlig underton, skulle man kunna kalla det för ett dubbelt Janusansikte.
Grannsocknen heter Harestad. Den första stavelsen anses komma från ett ord, horund, (fvnord.), som betyder phallos. Hela sockennamnet skulle då, enlig Lindroth, betyda fallosstav. Det är då fråga om en gudabild i fallosform. Lindroth fortsätter: "Dyrkan under bar himmel av fruktbarhetsguden i form av en sådan fallosstav är känd från lapparnas offerskick. Olsen åberopar som parallell till det Bohusländska namnet uppländska Nälsta (Naerthastaff 1354) en avledning av Njord, som skulle tyda på att Njord, som manlig gudom dyrkats i form av en fallosstav." (Lätt modifierat citat! Inte minst bereder mig de danska ö besvär!) Nu tycker jag, men det blott ett tyckande, att Naerthastaff också borde kunna härledas ur Nerthus, som är namnet på den kvinnliga aspekten av samma gudom.
I Ytterby socken på Ås ägor ligger Stasseberget. Namnet ingår i Stassebergsvallen. Lindroth undrar om inte bakom detta ligger ett Stavsberg, där man satte stav i gräns. Man markerade alltså sk. linor (gränslinjer i marken) med hjälp av stav(ar). Även ett *Stavstensberg kunde bli ett nutida Stasseberg. I Kareby socken på Solberga ägor ligger Stavskullen eller Stavskullarna. Lindroth menar att Solberg med säkerhet är ”ett kultiskt namn” och påpekar att den gamla byn låg kring kullen. Ett Solberg finns också i Romelanda. En åker kallas där Stolpebackarna, namnet belagt 1860.
En forskare, som närmare utvecklar detta med "stavar", är den gamle riksantikvarien i vårt granland Danmark, P V Glob. Hans böcker om brons- och järnådern är inte bara givande att läsa, de är dessutom spännande och roliga. Glob är en mycket god popularisator – i ordets bästa betydelse. I boken om järnåldern, The Bog People, har han också ett antal bilder av gudastavar. En del av dessa anser han representerar en kvinnlig gudom Freya (vid Rebild Skovmose) och Nerthus (vid Foerlev Nymölle). Andra är utan särskilt markerat kön. De har ändå någon slags ansikte i den övre ändan av stolpen. Jag skall försöka att skanna in citat av Glob med sådan bild.
Figur: Gudapinnar föreställande en gud i helfigur och en bild av en guds ansikte.
Varje namn måste prövas för sig och utifrån sina förutsättningar. Men det borde vara rätt att ha med en gudapinne som ett alternativ vid en sådan prövning.