Låt dem flyga!

Denna anteckning avser, att som i en fallbeskrivning peka på vissa förhållanden i kontakt mellan barn och förälder.

I samband med barnets utveckling uppstår ibland obönhörligt nya situationer, som är ovana för föräldern. Det kan vara obetydligheter, det kan vara tecken på väsentliga förändringar. I det senare fallet kan det vara svårt för föräldern att direkt säga nej, utan svaret blir ja med förbehåll. Avsikten är att uppskjuta eller försvåra en anpassning.
Orsaken till att en förälder tvekar att säga ja kan bero på en rad olika skäl. Föräldern kanske helt enkelt inte gillar den nya tidens uttryck. Inte sällan är det verkliga skälet att föräldern inte är beredd på förändring och på följdförändringar som befaras i kölvattnet på händelsen. Om detta kombineras med fruktan för det ovissa och är ett upprepat beteende, kan det f.ö. kallas konservatism. Samtidigt tror föräldern att vidtagna åtgärder endast sker för barnets bästa; alltså med de allra bästa intentioner. ”Tänk vad jag har uppoffrat för dig!” Men ytterst är det en fråga om makt. Den yngre, växande individen strävar helt naturligt efter makt över sitt eget liv. Det är vad den s.k. uppfostran syftar till, men en förälder har i bland svårt att acceptera en annan relation till barnet, en relation, som bygger på samarbete snarare än kommando. Då blir det konflikt.
Om barnets önskemål syftade till en anpassning till förändring i en större grupp och om det upprepas kommer barnet att i det längre loppet i sin utveckling ”släpa efter” gruppen. Denna individ blir inte flygfärdig samtidigt som t.ex. klasskompisar. Det får i sin tur sekundära effekter som försämrad kommunikativ förmåga, som kan diagnostiseras som någon form av autism, som t.ex. Asperger. I sin tur kan detta resultera i t.ex. mobbing. Bakom en rad av de ungas psykologiska störningar kan ligga överbeskyddande föräldrar.
Något för föräldrar och skolpsykologer att tänka på och terapin heter frigörelse. Låt dem flyga!