Landkorridoren till Västerhavet.
Hur Sverige fick land vid mynningen av Göta älv under 1200-talet – ett försök att förklara händelseförloppet.
Ingvar Leion. Historieforum Västra Götaland, 2002.
Den här boken kom ut för snart ett decennium sedan, men tycks inte ha fäst den uppmärksamhet vid Landkorridoren, som ämnet förtjänar.
Det kan bero på att den är tungläst. Ingvar Leion har svårt för att ledigt behandla osäkerhet och ovisshet, som det finns mycket av i medeltida historia. Men den är ändå värd att arbeta sig igenom.
Om man ser på kartor över Sverige, som det såg ut före freden i Roskilde 1658 så finns det ett litet ”handtag” på landet i väster vid Göta Älvs utlopp; en landtunga som går fram till havet. Det är Landkorridoren, och den blev inte svensk utan vidare. Den är resultatet av förhandlingar, som Birger Magnusson förde vid mitten av 1200-talet. Det är om detta boken handlar.
Men jag tycker han ser förloppet alltför mycket med militära glasögon.
Ingvar Leion har varit underrättelseanalytiker och Birger, som var den store aktören när landkorridoren skapades, var diplomat. Det är klart att det blir en diskrepans i framställan. Det märks mycket tydligt. Jag störs av att styrkornas logistik dominerar framställningen. Vi vet inte ens om det var fråga om krig. Vi vet däremot att det var ett spännande förhandlingsspel mellan Norge och Danmark med Birger Jarl som medlare och medagerande.
Historiens varp är de data, som vi kanske lättast kan komma överens om; möten, var och när de skedde; fredsslut och krig. Men vår bild av historien vävs inte av varp allena. I väven förekommer dessutom det, som vi anar, tror, eller gissar. Av olika möjligheter väljer vi det mest sannolika. Det gör vi för att vi måste komma vidare, ibland innebär det att vi måste förkasta vad vi trott på för att kunna bygga vidare. Att bara hålla sig till det vi vet är föga fruktbringande. Kravet på säker information leder till förlamning. Men det vi bygger måste ha ett inre sammanhang. Vårt byggande är ett rekonstruktionsarbete. Just nu försöker vi rekonstruera skeendet vid gränsen i mitten på 1200-talet. Birgers samhälle var ett i mångt och mycket ett lagstyrt samhälle. Då kom lagarna till. De utvecklades och tecknades ned vid den här tiden. Jag har tolkat det så att ett samhälle i förändring krävde mer utvecklade spelregler. Det var också viktigt att lagarna blev nedskrivna på det att ett utslag inte skulle kunna dras i tvivelsmål pga. att någon missmint sig. Förtecknandet var ett viktigt led i samhällets utveckling. 1350 fick vi en landslag.
Spelet vid korridoren var ett spel mellan tre parter i Danmarks periferi och Erikska ättens centrum. Eriksberg, Axevalla slott, Varnhems kloster, Skara Katedral och Lödöse hörde till den gruppens maktgenererande faktorer. Där finns givetvis också ett nät med släktrelationer, som hör till det medeltida statsbyggandet, även Folkungaättens. För den gemensamma ätten (den var en sammanföring av Erikska och Bjälboätten) gällde det att bryta upp strandägarnas, Danmarks och Norges, inlåsning av Lödöse hamn. Den regionala handeln med Hansan och kanske den med friserna var viktig för Lödöse. Vinster, inte bara idéer och inflytande, har alltid följt i handelns spår. Här skall de tre parterna presenteras.
Danmark.
Motparten var Danska Kungahuset med grevskapet Halland som utsatt målområde. Efter Valdemarernas storhetstid börjar svaghetstecken synas, ja man kan tala om det Danska rikets sönderfall. Erik Plogpenning mördades 1250 och efterträddes av sin bror Abel. Abel var misstänkt för broderns död, men friade sig genom ed. Efter ett par år omkom han under ett fälttåg mot friserna och efterträddes av Valdemar Sejrs tredje son Christoffer. Abels son behöll Sönderjylland. Härifrån stammar den Schleswig-Holsteinska konflikten i Nordisk politik. Nu blommade också striden mellan dansk kungamakt och kyrkan med sin ärkebiskop i Lund ut. 1256 beslöt Katolska Kyrkan, att om någon biskop fängslades, interdikt skulle lysas över landet. Kort därefter blev ärkebiskopen Jakob Erlandsson fängslad och kampen mellan kungamakt och kyrka bröt ut. Då Christoffer dog blev hans omyndige son Erik Klipping kung 1259. Christoffers änka var tvungen att frige ärkebiskopen. Mot Erik Klipping stod Abels arvingar, Kyrkan och stormännen. Den enda ljuspunkten var stora inkomster under den pågående sillperioden.

Man kan fråga sig hur den, som var länsherre i grevskapet Halland, dvs. platsen för Varbergs och Hunehals borgar, skulle kunna påräkna någon hjälp från kungamakten, när Birger Jarl och Hakon Haakonsson trängde på i norr. Sannolikt att han fick klara sig på egen hand, och rådet att göra minsta möjliga förluster och att hoppas på en bättre situation lite senare. Jag ser inte något praktiskt alternativ till en sådan linje. Det skulle innebära att man i Danmark var ganska nöjd att katastrofen inte blev värre än den blev. Den plats där senare Hunehals byggdes kunde lika gärna ha gått förlorad med bl.a. skatteintäkter från Kungsbackaån och en å till. Jag ser inte i detta några politiska tillfälligheter utan en klar analys av läget, förmåga att gripa rätt tillfälle och att inte låta framgången leda till girighet; ett vittnesbörd om Birger Jarls storhet.
Sverige och Birger Jarl.
Omkring år 1200 möttes de tre rikena vid ”Älva ” ungf. vid Jordfallet (Se karta). I norr var Norge med Kungahälla, i söder var Danmark där gränsen följde uppför Älva till Jordfallet och över till Mjörn. Vättle hd. var alltså danskt. Norr därom låg det rike vi i dag kallar Sverige, enkannerligen den Erikska ättens kärnområde med Lödöse. När gränsläggningsspelet börjar hade Birger Magnusson, sedermera Jarl, blivit adopterad av Erik Läspe och Halte och därmed blivit upptagen i Erikska ätten. Birger började sin ”ättetjänst” omedelbart med förhandlingar om Nydala kloster och fortsatte med att söka en accepterad segelled
















Karta. Ett tänkt förhållande före Landkorridorens begynnelse. Efter Leion: Landkorridoren till Västerhavet. Anm. Det mest vänstra krysset skulle rätteligen satts på skäret alldeles åt söder. Det är Danmarks Lilja, som nu delades på tre riken.

till Lödöse. Tillfället gavs av den Norske kungen, som låg i tvist med den Danske om ett arv. Birger åtar sig att medla i konflikten och utber sig av den Norske kungen en tredjedel av det obebyggda skäret Danska Liljan utanför Älvas södra utlopp, samt två socknar på Hisingen, Lundby och Tuve, samt att dessa skulle medföra segelled söder om Hisingen upp till Älva. I Kungsrännan, dvs. mittfåran var segelleden fri. Därmed fick Lödöse tullfri anknytning till havet. Danska Liljan eller Lilla Danmark, så kallades skäret, samägdes sannolikt av Norge och Danmark.
De Danska häraden Askim, Sävedals- och Vättle härad stod sedan i tur. Ett efter ett överfördes de till Sverige. Leion tror att ett tag var Mölndalsån gränsflod. Det är en rimlig tanke och den sortens hypoteser gör boken intressant men den kunde ha skrivits mera koncentrerad.
Landkorridoren ersätts av Stockholm.
När Erik Eriksson, Läspe och Halte, dör barnlös 1250 blir Birgers son Valdemar kung. Samtidigt som Landskorridoren förhandlas startar

Birger och hans söner ett nytt spännande projekt, som i hög grad skulle påverka Svea Rikes utveckling. Det var projektet Stockholm, som innebar dels att Mälaren låstes för estniska pirater och slavhandlare, dels att det skapades en befäst handelsplats, som hade så stor potential att den blev förvaltningscentrum, när vi väl fått centraliserad förvaltning. Dit lokaliserades institutioner som Riksdag, men det är en långvarig process.
Först hade Stockholm förutom Slottet som bl.a. innefattade den mäktiga kastalen Tre Kronor. en ringmur i anknytning till nuvarande Öster- och Västerlånggatorna. Senare blev det ringmur nere vid stranden. Stockholm som befäst plats kom att prövas under kriget mot Danskarna efter morden på hertigarna Valdemar och Erik i samband med julfirande i Nyköping 1318. Det äventyret slutade med att Mats Kettilmundsson - Wikipedia erövrade Skåne, som för en tid blev svenskt, efter en förkrossande seger i slaget vid Mjölkalånga alldeles väster om Finjasjön och nedanför Tyringeskogarna.
Danskarna hade försökt tåga genom hela Götaland för att belägra Stockholm. Detta stötte på svåra logistiska problem. Drottning Margareta lät därför en gång transportera sin belägringsarmé sjöledes för att attackera Vitaliebröderna. Sten Stures slag på Brunkebergsåsen stod mot en sjöledes transporterad styrka. Man kan dra slutsatsen att Stockholm var centralt för svenskarna, men låg perifert för danskarna.
Till projektet Stockholm hörde en överflyttning av den gemensamma ättens maktbas till Uppland. Den gamla Västgötabasen splittrades upp, så att den inte skulle kunna bli en ny maktbas för potentiella upprorsmakare och den nya Folkungaätten etablerades i Uppland.
Norge försvarar sin sydligaste del.
Leion undervärderar styrkan i Norges, både den ekonomiska och den kulturella, närvaro i området. Staden Marstrand som ligger i havsbandet i höjd med Kungahälla hade vuxit till en betydande hamn. Marstrand uppges vara grundat av kung Håkon IV (†1263) på 1200-talet, dock före år 1226 då det i hans saga, skriven av islänningen Sturla Þórðarson, beskrivs att "...han lät göra borg vid Kungälv på Ragnhildsholmen, han lät och bygga och röja på Gullö och Öckeröarna och bygga där en träkyrka; han lät byggaMarstrand och många andra öde öar i Viken", (Wikipedia.) Håkon var kung 1217 – 1263 och föddes efter faderns död 1204. ”Att bygga Marstrand” kan stå för att han gav staden privilegier. Staden kan vara äldre.
Sillen går till.
I gamla tider var sillperioderna tider för ekonomisk expansion. Från Wikipedia och Eskil Olan hämtas Åtta stora sillperioder har givit Marstrand goda tider:
Kungahälla och Marstrand var vid den tiden två jämförelsevis betydande
städer, som låg mycket nära varandra i sydligaste Norge. Detta kan ses som ett mått på ekonomisk betydelse. Städerna hade också var sitt kloster, något som hade kulturella effekter. Marstrands första kyrka lär ha uppförts i trä av den norske kungen Harald Gille år 1138. Harald Gille var bror till Sigurd Jorsalafar, han som lämnade ett relikskrin med vad som uppgavs vara en flisa av Kristi Kors i staden Kungahälla. Det byggdes så ett kloster att vårda detta förvar. Man tycker sig f.ö. se en parallell och samverkande utveckling av dessa två städer.
1247 kom biskopskardinal Vilhelm af Sabina till Norge som påvens sändebud för att ge Roms bekräftelse på att man godtog Håkon, trots att han var ”frilloson” som motpart. Han hade därmed av Kyrkan blivit accepterade som kung.
Efter freden i Roskilde, då både Halland och Bohuslän har tillförts det Svenska Riket syns inte längre detta ”handtag”. Västra Sverige har fått sitt naturliga utseende och Birger Jarls problem har fått en mer permanent lösning.
Likaväl som vi har också länderna sin identitet. Identitet blir ett övergripande intryck av gjorda erfarenheter; av vad man lärt sig. Bl.a. pekar spelet om Landkorridoren på det militära spelets svaghet. Det finns också andra sätt att driva en politik och att få bestående framgångar.