Mandalay.

Rudyard Kipling har hälsat på mig flera gånger de senaste dagarna. Det är lite märkligt när en av hans dikter eller sånger envist poppar upp i medvetandet, än i form av en sångtext sjungen av Frank Sinatra, än som citerad dikt. Det är Mandalay jag tänker på.

By the old Moulmein Pagoda, lookin’ lazy at the sea.
There is a Burma girl a-setting’, and I know she thinks o’ me;
For the wind is in the palm-trees, and the temple-bells they say:
“Come you back, you British soldier; come you back to Mandalay!”

Sången återuppväcktes, ingen vet för vilken gång i ordning, av Pam Woodal, The Economists korrespondent i Hong Kong, med signatur Banyan, när hon meddelade att hon av de Kinesiska myndigheterna förvägrats förnyat uppehållstillstånd. Hon hade envist framhållit att hon trodde att mänskliga rättigheter var bra för ekonomin. Om t.ex. ett företag tillämpade mänskliga rättigheter fungerade det bättre än om det tillämpade kommandoekonomi. Sådana irrläror hade hennes kinesiska värdar misstyckt. Det verkar inte vara särskilt begåvat. Inte heller att neka henne uppehållstillstånd. Det lär inte hindra henne att skriva och inte hennes tidning att publicera. Det är närmast ett indicium att hon är värd att läsa. Så mycket för de auktoritära! Hon avslutade sin artikel med att referera till Kipling enligt ovan.

Det är som om en dikt har sin egen makt att tränga sig fram när den har ett väsentligt budskap. Plötsligt är det liksom dikten lägger sig i skeendet och söker påverka det. Plötsligt är det som om tiden blir mogen för att vissa idéer att spridas; tänk på demokratigenombrottet efter första världskriget eller på upplysningsidéerna efter Napoleontiden.

Mandalay verkar vara ett uttryck för en stark inneboende längtan efter något som gått förlorat. Det är egentligen en dikt om återkomst eller återfödelse. Det är en dikt som har ett starkt eget liv.
Wilhelm Otto