Medeltida makt.
Detta är en presentation av en mera formell analys av maktmedel under medeltiden. Det förlopp jag analyserar är den överflyttning av maktbas som skedde under Birger Magnusson och hans söner Valdemar och, främst, Magnus från Götalandskapen till Stockholm/Uppland. Om det är någon politisk operation som skapat det Sverige vi känner i dag, Gustav Wasa till trots, är det skapandet av ett nytt centrum vid Mälarens utlopp och trakten norr därom.
För att analysera makt behöver denna makt definieras, kategoriseras och, i någon mån, kvantifieras. Därför används ett par nya begrepp, maktgenerator och maktenheter. Makt, sett på detta sätt, har vissa likheter med nytta, inte bara i det avseende att det är svårdefinierat och bygger på cirkelbevis. Liksom nyttan på sin tid bidrog till att utveckla ekonomin borde rationell användning av begreppet makt kunna ge ett bidrag till historien. Genom att tillämpa användningen av begreppet maktenheter kan hushållandet av maktmedel ske med vanliga ekonomiska teorier. Frågor om makt hör till historiens raison d´être.
1. Det maktpolitiska förloppet.
Det är i Erikskrönikan (EK), vår äldsta medeltida krönika, vi läser om hur Birger Magnusson, senare Birger Jarl, bygger ut sitt maktpolitiska fundament. Så kan han lansera sin son Valdemar som Sveriges kung. EK börjar med att Kung Erik ”Läspe och Halte” Eriksson kommer till en uppgörelse med Birger, som då ännu inte var Jarl. Denna uppgörelse, som i korthet innebar att man avslutade rivaliteten mellan Erikska och Sverkerska ätterna, var en av de avgörande händelserna i en utveckling mot ett svenskt rike, som vi känner det idag. Innebörden innebar ett fredstillstånd mellan de båda maktgeneratorerna i Götaland; från att ha varit konkurrerande fick de gemensam ledning och kompletterande resurser. En förutsättning var att Erik Läspe var barnlös. Han hade två systrar. Den yngre av dessa blev gift med Birger. Detta var nödvändigt, men inte tillräckligt, för att Birger skall kunna ärva Eriks Läspes maktanspråk och tas upp i familjen. Sannolikt finns dessutom en okänd akt av adoption. För att tas upp i familjen har troligen Birger avkrävts en motprestation. Att döma av vad som är känt från denna tid, har Erik krävt, att Birger skulle säkra tullfri insegling till Lödöse. Problemet hade direkt bäring på Erikska ätten och dess maktbas. De löstes vid tiden för Birgers bröllop. Om detta är riktigt togs Birger Magnusson upp i Erikska ätten och ligger, i så fall följdriktigt, begravd i Varnhems klosterkyrka. Birger var av Bjälboätten och torde ha haft anspråk för den Östgötska maktgeneratorn. Till Birgers första uppgifter hörde också att lösa en del problem vid Nydala kloster.
Nedan visar jag vad en maktgenerator är. I korthet innebär en maktgenerator en sådan kombination av resurser att olika slags maktmedel kan väljas av maktspelaren, som disponerar maktgeneratorn. Genom mångfalden kan maktspelaren finna den tillgängliga resurskombination av maktmedel för både belönande och bestraffande makt, dessutom möjligheter att utveckla organisatorisk makt, som en situation kräver. En sådan kombination bygger på att tillgängliga resurser omstruktureras så att aktuellt behov får en adekvat tilldelning. Det vill säga att man kan uppnå mesta möjliga med minsta möjliga resurser. Detta kan beskrivas som att man konstruerar en maktproduktionens indifferenskurva.






2. Maktgenerator – ett förklarande begrepp.


Maktspelet innebär att en aktör använder sig av maktmedel för att vinna vissa fördelar – och att möjliggöra att han i framtiden får tillgång till mer makt. Han väljer bland sina tillgängliga resurser de, som leder till att han kan nå sina mål med minsta möjliga resursinsats. I den mån resurserna är utbytbara väljer han den kombination som ger honom den bästa ekonomin. De nedanstående maktsatserna är inspirerade av Thompson: Organisations in action. Där föreslår han ett antal satser om organisationers spelutrymme under förutsättning av rationalitet. Här handlar det om makt.
Maktsats 1. Det är för en maktspelare rationellt att i alla situationer söka att i första hand förmera sin makt givet restriktionen att han måste hushålla med sina maktmedel.
Man bör som regel se på sina maktmedel som på ett kapital, som inte skall förbrukas utan skall förmeras. Maktmedlen skall primärt investeras så att de i framtiden kan avkasta fler resurser för maktspelet. Att slösa med maktmedel leder till att makten långsiktigt urholkas. Den försiktige maktspelaren är medveten om att investeringar i makt kan misslyckas. Alla revolutioner lyckas inte!
Tabell 1. Enkel medeltida maktgenerator.

Maktmedel	Västgötsk maktgenerator	Östgötsk maktgenerator
Skydd mot överrumpling. Borgar.	Axevallahus, Lödösehus,	Näs slott på Visingsö
Förläningar	Bl.a. Kungens Uppsala öd	D:o
Militära maktmedel	Soldater, uppbåd	D:o
Kyrklig apparat	Gälakvist, borg vid HusabyLäcköKatedralen i SkaraDiv. kloster bl.a. Varnhem och Gudhem	Borgen i LinköpingKatedralen i LinköpingAlvastra och Nydala.
Lokal helgonkult med ambitioner.	Helena av Skövde
Handelsmöjligheter, städer	Lödöse	Söderköping
Möjlighet att slå mynt	Lödöse
Ättens jordagods inom respekt.	Får redas ut	D:o
Arvsrättslika anspråk via	Erikska ätten	Sverkerska ätten
Ättens officiella begravningsplats	Varnhems klosterkyrka	Alvastra klosterkyrka

Definition 1. En maktgenerator är en organisation av resurser som genererar makt. Politisk makt vid denna tid förutsätter åtminstone:

1. En ätt med ärftliga anspråk på att härska över ett område
2. Minst en borg, som tecken på: A. Synligt tecken på makt, B. Skydd mot överrumpling och försvar av källa till skatteintäkter samt C. Förvaringsplats för ”kassakistan”.
3. En positiv relation till Kyrkan. A. Legitimerar ättens anspråk. B. Fungerar delvis som ättens UD. C. Skriver och bokför. D. Ansvarar för ättens begravningsplats.

Maktsats 2. Att investera maktmedel innebär att de från att ha varit potentiella blir aktiva. En följdsats av detta är att makt i detta avseende kan ses i analogi med kapital. Det är ett försiktighetsmått att ha så mycket potentiella maktmedel att om de pågående projekten misslyckas och därför havererar, man ändå kan börja göra nya investeringar. Är man i denna situation kan det vara lämpligt att se över sin maktstrategi.
Maktsats 3. Det är först när maktmedel investeras i projekt, som de kan generera ytterligare makt. Potentiell makt klingar av med tiden. Det är därför viktigt att hålla t.ex.
arvsanspråk levande. Skapandet av tillräckligt många och diversifierade maktprojekt är maktspelet svåraste uppgift. Vad som skiljer t ex en muta från en gåva är den innersta avsikten med åtgärden. Stundom vill inte maktspelaren vara öppen med sina verkliga avsikter.
Därför innefattar maktspelet ofta ett visst mått av hyckleri. Kyrkan drev under medeltiden en viss handel i maktbranschem. Den kom därför att med tiden bli mäktig.


Maktsats 4. Skapandet av projekt eller valet mellan dem är en förutsättning för spelet. Jag redovisar nedan en enkel medeltida maktgenerator för en aktör på nationell nivå och listar därmed exempel på hans maktmedel. Att den är medeltida innebär att den är anpassad för analys av maktförhållanden under medeltiden. En analys av specifikt kyrkligt maktspel skulle vara något lite annorlunda.


Maktsats 5. Maktmedlen måste tillsammans vara så omfattande att de utgör en kritisk massa, dvs. ätten måste disponera ett maktflöde, som är något större än det som behövs för status quo. Detta kan uttryckas i spelpraktiska termer som att man försäkrar sig om att en spelare har med sig en nödvändig minisumma till ett pokerspel innan han för börja.


Maktsats 6. Brist på maktmedel kan delvis kompenseras av spelarens skicklighet.
Maktsats 7. Autonomi har prioritet och är både mål och medel.
Makt har jag tidigare behandlat i kapitel 2 i "Två fackliga ledningsfilosofier". Tanken var den gången att kapitlet skulle kunna vara en praktisk orientering för universitetsstuderande. Jag hänvisar till detta kapitel och anser begreppet maktgenerator vara en utveckling därav. En maktgenerator är det svenska ordet, som är ungefär jämförbart med det engelska "powerbase". Det betonar dock möjligheterna till att aktivt handlande. Jag utvecklar här dessa makttankar och försöker anpassa dem till medeltida historia. Följande resurser ingår i den medeltida maktgeneratorn.
Jord. Gods, gårdar och förläningar, som ger avkastning. Hit hör fiske, kvarnar, ålrättigheter, laxrättigheter mm. Större jordinnehav ger också inflytande vid beslut å ting. Det är vidare uppenbart att jorddrottarna har haft stordriftsfördelar vid ett innehav. Sten Sture d.ä. kunde t ex föra samman överskott från närbelägna innehav och exportera dem på egna kölar.
Befästningar; Egna borgar, egna större befästa gårdar och slott i förläning. De skyddar intäktställen mot tillfälliga störningar, främst mot överumplingar av missnöjda underlydande, eventuellt också mot fiender. Det fanns säkert borgägare, som ansåg att en stor och hög borg gav inflytande i sig. En rationell analys hade kanske fått dem att pröva andra medel.
Förläningar. Vid denna tid började så sakta Rådet att fungera. Rådet kan sägas ha utgått ur den förmyndarregering för Erik Läspe, som leddes av Torgils Knutsson. På 1280-talet blev rådet en fast institution. En plats i Riksrådet brukade medföra en kunglig förläning av ett län. Detta gav som regel inkomster i form av varor, som kunde användas till handel och inkomster i form av penningar, som kunde användas till gårdsköp.
Anspråk vanns genom giftermål eller arv. Anspråk kan, om de är rätt skötta, hållas levande under mycket lång tid. De var förhandlingsbara och representerade då potentiell makt. Ättens anspråk har på något sätt tagit över individens. I Axelsönernas fall kom de skilda brödernas stora län att genom arv på 1400-talet att sammanföras hos den överlevande brodern.
Kyrklig apparat, som får sin utformning av den systemnivå som den arbetar på. För den östgötska eller västgötska maktgeneratorns del innebär det en "egen" katedral som för Erikska ätten den i Skara, ett eller par kloster som Varnhem och Gudhem. Klosterkyrkan i Varnhem utgjorde släktens officiella begravningsplats. Dit hämtades liken från äldre tids ätteöverhuvud. Det som ätten inte lyckades "hämta hem" var t.ex. liket efter Erik den Helige. Den kyrkliga apparaten försåg också släkten med diplomater, skrivare och kanske bokhållare; de tjänstemän som behövdes för rationell förvaltning, t.ex. skattelängder. Det var en gång den specialistkompetens, som möjliggjorde för en rövarhövding att rankas upp till kung. Kyrkan var förutsättningen för den administrativa kungamakten till skillnad från den ursprungliga, den religiöst/sakrala. Det senare krävde bara någon, som var villig att offras. Till den kyrkliga apparaten hörde också Kyrkans borgar. I Skara stift var det Gälakvist vid Skara och Läckö i Vänern. Brynulf Algotsson torde ha haft en ärvd borg/befäst gård på Torsö i Vänern.
Man ser ovan att kopplingen mellan en ätt och ett stift är betydelsefull för byggande av generator. Ättens makt över biskopsvalet var betydelsefull. I detta ljus skall man se att kyrkans ovilja att bli en del av en ätts maktanspråk. Detta i enlighet med maktsats 7. Senare växer den kyrkliga makten genom överlägsen organisation. Kyrkan gör sig därför fri från den världsliga makten. Fram mot högmedeltiden reser den krav på att vara överordnad den världsliga makten. Till och med Kejsaren tvingas till förödmjukande underkastelse. (Canossavandring).
Lokal helgonkult hade både ekonomisk och politisk betydelse. Helgonkult var tabubelagt i det protestantiska Sverige. Det är fortfarande svårt att hitta bra uppsatser om detta i våra stora uppslagsverk. Tabu har länge varit effektivt. I kampen om människornas sinnen, något som spelar roll där människorna betyder någonting, har en plural helgondyrkan möjlighet att stimulera ett bredare spektrum. Av svenska helgon var det bara Birgitta, som fick internationell betydelse, även om det finns en Helenakälla i Nordsjälland. Norska intressen var under medeltiden mer framgångsrika med sin Olofskult, en fortsättning av Torstillbedjan.
Handelsstäder. Makt över stad gav möjlighet att köpa åtråvärda varor, lämpliga för att knyta anhängare fastare till sig. Långväga handel är mer attraktiv än lokal handel. Därför är sjöstäder, som har oinskränkt tillgång till fritt vatten, särskilt värdefulla. Makt över långväga handel gav också tillgång till mynt eftersom den var penningberoende medan lokal handel alltid hade inslag av byteshandel.
Myntslagning. Mynt innebär egentligen att någon garanterar mängd och halt av viss metall. I en begynnande handels- och penningekonomi var mynt värdefulla för framgångsrikt maktspel. De skapar möjligheter till att skaffa legotrupper, och det är sannolikt därför de började slås. Mynt slogs först i Sigtuna och sedan i Lödöse.
I Svealand fanns det en tredje maktgenerator, folkunga rothe. (Det är så den benämns i Erikskrönikan). Den tycks ha haft omfattande handel bl. a. via Sigtuna, men tycks ha strävat efter partiell autonomi. De uppländske stormännen har inte tyckt sig behöva lägga sig i Götaländernas problem, så länge de har fått vara i fred att sköta sina egna. Erik Lönnroth har skrivit om dessas, de äkta folkungarna, politiska program i en essay om "de äkta folkungarnas politiska program". De var för menighetsvalda biskopar, arvrike, de höll på stort självbestämmande för den lokala menigheten och de var framför allt orienterade österut. Likaväl som det hade funnits en bondeseglande handelsmannaklass på Gotland, fanns det förmodligen en i trakterna av Uppland och Gästrikland, om nu detta definieras lite frikostigt.
3. En ny maktgenerator.
För att genomföra analysen av makt kommer folkunga rothe eller Uppland, som vi i dag benämner området, att jämföras före och efter på liknande sätt som vi förut jämfört de båda maktgeneratorerna i Götalandskapen.
3. 1. Nationella förutsättningar.
Intill denna tid rekryterades svenska kungar i huvudsak från någon av de två maktgeneratorerna i Götaland. För att förstå förhållandet mellan de båda är det nödvändigt att flytta uppmärksamheten till Danmark. Vill man bedriva ett politiskt spel, som syftar till Danmarks makt över det svenska området, är det maktekonomiskt riktigt att omväxlande stödja den ena maktgeneratorn i dess kamp mot den andra. Vad som delvis definierar detta spel är att det saknas spelare ”på andra sidan”; det är ett spel på den geografiska marginalen. Det saknas ett maktcentrum, som kan konkurrera med Danmark i detta område. Danmark kunde alltså driva sitt spel till ringa kostnad och ännu mindre risk. Vinsten för Danmark ligger i att man håller det svenska området som ett formellt lydkonungadöme; tidvis också som reellt. Det gav geopolitiska vinster, men säkert också prestigemässiga och handelsmässiga, i synnerhet vid uppgörelser med den dominerande handelsmakten i Nordeuropa, Hansan. Vi vet att Hansan senare aktivt arbetade för att splittra den danska hegemonin. Vi har goda skäl att förmoda det redan vid denna tid fanns motsatta intressen mellan Hansan och Danmark. I varje fall fördes det krig mellan Valdemar Sejir och Hansan.
Hur den tidiga svenska förläningspolitiken, (om det nu fanns en sådan), såg ut vet vi inte. Först uppdelningen av riket mellan Birgers Jarls söner ger ledtrådar. Men lydkonungadömet Sverige hade i alla fall tidigare givit personer nära anknutna till det danska kungahuset möjlighet att tillvarata danska intressen. Olof Skötkonung torde ha stått det danska kungahuset mycket nära (han var förmodligen halvbror till Sven Tjugeskägg), men det är möjligt att denna relation hade luckrats upp när tiden för Erik Läspe och Halte närmade sig. Rättmätiga anspråk tenderar att försvagas med tiden.
Sett i detta ljus blev uppgörelsen mellan den utdöende Erikska och den Sverkerska ätten (genom Bjälboätten) riktad mot Danmark. Uppgörelsen medförde att maktgeneratorn i Götaland i stort sett fördubblades i styrka. Därigenom kunde den härskande eliten i Götaland ta makten i Svealand och därigenom bli en effektiv motspelare till Danmark. Här fanns också dynamiska aspekter med utbyggande av handelsstad (Stockholm) för Mälaren och Östersjön. För detta krävdes kontroll över Mälarlandskapen. Detta program genomfördes också, och det är denna period Erikskrönikan skildrar.
Ett synbart insignium på denna uppgörelse var Birger Jarls begravningsplats i Varnhems klosterkyrka. Att hans kvarlevor ligger där innebär att han på något sätt blivit upptagen i den Eriska ätten. Det kan ha skett t.ex. med hjälp av adoption. Han hade två tidiga politiska uppdrag. Det ena var att lösa en konflikt med Nydala kloster, men det andra var direkt ägnat att förstärka den Erikska ättens maktgenerator. Ätten hade som ett stödben Lödöse stad med hamn och dessutom Lödöse hus. Genom en serie förhandlingar med Danmark och Norge lyckades Birger Jarl att sluta avtal med innebörd att skepp skulle kunna segla till och från Lödöse utan att inkräkta på främmande stats territorium. Det är detta som kallas för Västgötakorridorens framträngning västerut. Den första uppgörelsen var med i första hand Norge och innebar att skäret Danmarks Lilja och två socknar på Hisingen blev svenska. Därigenom skapades inseglingsmöjlighet längs Hisingens södra strand och vidare uppför älven. Denna traktat finns på ett förvirrat och makalöst sätt återgiven i den Äldre Västgötalagen. Det är en berättelse om hur Nordens tre konungar möttes på ett skär i nuvarande Göteborgs skärgård. Dit har man släpat häst och där vidtar egendomliga ceremonier. Avsnittet i lagen är helt oförklarligt om man inte ser det på det som en gränstraktat, där skrivaren har missförstått i stort sett allting. Uppgörelsen innebär troligen att man oantastad skall kunna segla längs Hisingens södra strand in till Älva, för vidare segling upp till Lödöse. Men ett löfte om att ordna Lödöse problem har förmodligen varit Birger Jarls pris för att tas upp av Erik Läspe och Halte i den Eriska ätten.
Nästa steg för Birger Jarl är att säkra sig om seglingsrättigheterna längs den södra älvstranden fram till det som i dag kallas Långedrag och därmed fritt vatten. (Fritt vatten kan betyda segelbart vatten utan grund mm., men också vatten där legal rätt till tull saknas). Längre fram kom detta område att innefatta hela Askims härad. Därefter kom inseglingen längs den södra Hisingskusten att förlora i betydelse genom att Magnus Eriksson blev kung i både Norge och Sverige. Vidare blev den Eriska ättens Västsvenska innehav mindre intressanta då man ville förhindra framtida konkurrens från den Västsvenska maktgeneratorn. Denna splittrades upp i småområden, vilket minskade risken för uppror. Man var då helt inriktad på att bygga ut de möjligheter Stockholm skapade. Överflyttningen av makt från Götalandskapen till stockholmstrakten framgår också av att ättens begravningsplats flyttas – två gånger. Första etappen var att Birger Jarls son Magnus begravdes vid Gråbrödra klostret på Munkaholmen. Där begravs också Magnus två icke brodermördande söner, nämligen Erik och Valdemar. Den brodermördande Birger tvingas i landsflykt och dog 1321. Han och begravdes i Ringsted i Danmark. Nästa etapp i ättens flyttverksamhet blir när Eriks son Magnus begravs i Uppsala domkyrka efter sin drunkningsdöd 1373. Därmed har Bjälboätten genom fusion och förflyttning skapat ett nytt centrum för riket.
Tabell 2. Tidsmässig jämförelse av samma maktgenerator.

Maktmedel	Folkunga rothe c:a 1250	Upland c:a 1300
Maktbasens koncentration	Området uppdelat på flera lagsagor.	Med Upplandslagen 1296 är det ett landskap.
Ärkestiftet	Ärkebiskopsstolen upprättas 1164	Dess överflyttning till Östra Aros verkställes 1273
Kungaättens begravningsplats	Erik den helige ?	Uppsala efter 1374
Legenderna och myterna		Skapande av Goterkomplexet, Eriksgata och kungaval vid Mora stenar
Nationell helgonkult	Lokala helgonkulter	St. Eriks reliker förs över till den nya katedralen 1273.Birgittakulten?
Centralstaden Stockholm	Före 1250 tveksam betydelse	Utvecklas närmare i texten
Jordägandet	Div. upprorsmak. ägde jorden	Stora gods, tidigare ägda av upprorsmakare, överförda till Bjälboätten.
Soldater och uppbåd		Möjligtvis har Birger effektiviserat detta.

Anläggandet av Stockholm och utvecklande av denna plats till en centralstad innebar också att en rad av de funktioner, som förut funnits i "landsorten" nu flyttas därifrån och förläggs till den nya staden. I och med Stockholm börjar nu en huvudstad att skapas. Det innebär inte att härskarna i Stockholm kan sluta att resa runt i landet och bedriva management by walking around. Men de kan påbörja en process där centrala funktioner är placerade i Stockholm, och som fungerar, åtminstone för en tid, utan att härskaren är närvarande. Till Stockholm förflyttas t ex
Myntslagning. Mynten slås numera på ett lättförsvarat ställe. Näs förlorar sin betydelse som plats för kassakistan.
Arkiv. Den tilltagande skriftliga administrationen, som också underlättar att liknande beslut träffas genom tiden, skapar ett behov att arkivera handlingar. Dessa kommer till stor del att förvaras på slottet och förstöras vid slottsbranden 1697.
Men först och sist är Stockholm en stad för handel. Sven Ulric Palme anser det en tysk stad: den är grundad på den tyska vågen som svepte fram över Nordeuropa under 1200-talet. Det är troligt att staden i varje fall är byggd i samarbete med tyskarna. Det finns en korrelation mellan handelns storlek och den information, som därigenom blir tillgänglig. Med handeln, liksom häftad till den, kommer information om inte bara varor och marknader utan också information om kultur, politik och militära förhållanden. Genom handeln kan en vaken härskare få information om nya eventuella projekt att investera makt i. Handelns kontaktnät i sig tillför alltså maktenheter. Dessutom avkastade handeln naturligtvis rikedomar, som kunde liga till grund för beskattning.
Den nya staden hade en perfekt placering i varuflödet till och från Mälaren samt Finska och Bottniska vikarna. Genom Finska Viken gick bl a en stor del av varuflödet till och från Novgorod. Detta var en av, eller kanske just den, stora marknadsplatsen i Norra Europa. Men denna led tog också handel med det nya Sverige som höll på stt utvecklades i Finland. Genom Bottniska Viken gick handel jordbruksprodukter och skinn. Genom Mälaren gick handel med jordbruksprodukter och koppar. Det är tveksamt om handel med järn vid denna tid var betydande. Glansperoden för handel med järn kom när man kunde gjuta kanoner.
Stockholm var också en stark fästning. Den torde ha varit Nordens starkaste fästning. I den egenskapen blev den åtrådd. Stockholm var befäst på flera olika sätt. Till en del var den befäst genom pålningar i sunden kring utloppen. Intill dessa pålningar fanns också utposter för bevakning och tändande av vårdkasar. I befästningssytemet ingick också ett rörligt försvar i form av uppbåd. Men främst tänker man kanske på att vallar och murar skapar möjligheter till ett strakt försvar av en viss punkt; ett lås för Mälaren. Under 1100-talet anses det kommit en för den tiden militärteknisk nyhet; kastalen, ett murat torn, antingen runt eller fyrkantigt som byggdes i flera våningar. Det byggdes en eller två sådana på stadsholmen mot slutet av 1100-talet. De hör därmed till den våg av kastaler som byggdes inte bara där utan vid flera åmynningar från Götaland mot Östersjön. Det fanns också kastal vid Kalmar och på Borgholm på Öland. Iståndsättandet av Eketorp på Öland hör till denna kastalvåg. Det byggdes också flera på Gotland, bl a det s.k Kruttornet vid inseglingen till Visby hamn. I Stockholm fanns alltså troligen två kastaler, en vid det södra inloppet och en, kallad Tre Kronor, vid det norra. Dessutom har det tillkommit, kanske på Birger Jarls tid, en ringmur som innesluter staden mellan dessa båda kastaler. Detta avspeglar sig i än i dag i gatuväsendet. Både Österlånggatan och Västerlånggatan går där den gamla ringmuren låg. Taktiskt var den placerad på kanten till åsbranten någon gång i början av 1200-talet. Palme påpekar att man utnyttjade åsbranten så att murens yttersida blev 7 meter hög, medan den på insidan bara var två meter hög. Till denna ringmur tillkom en borgkonstruktion vid Tre Kronor. Till muren hörde också ett antal portar. Portar vari sig en svaghet i muren. Men man kunde bygga försvar kring porten så, att den i stället kom att bli en styrke- eller stödjepunkt.
4. Några avslutande reflexioner.


Om man har positionerad sig i Stockholm är det naturligt att landskapet norr därom kallas Uppland eller i plur. Upplanden. Det är möjligt att det nya landskapets namn har påverkats av detta. I sin biografi över Matts Kättilmundsson beskriver Beckman att när upprorsmän mot Bjälboätten har avrättats, änkorna fått gifta in sig i ätten. Därigenom har upprorsmännens jordegendomar förts över till den, som de gjorde uppror mot. Genom att de båda tabellerna beskriver något olika förhållanden har jag låtit maktmedeln anpassa sig till vad jag vill visa.
Det första som slår mig vid betraktanse av tabell 2 är historiskt. Maktgeneratorn Uppland har rankats upp och har förvandlats från regional till nationell. Med hjälp av Stockholm har regionen blivit Sveriges centrum, administrativt, politiskt och militärt.
Det andra är en fråga om metod. Genom att olika företeelser länkas samman till ett system minskar man kravet på att varje händelse skall ha samma bevisbörda, som om man behandlar dem ett och ett. Bördan faller nu på en kritiker att skapa ett bättre system – inte att bara peta i någon enskild detalj.
Överflyttningen av resurser för makt från Götaland till det nya kärnområdet kan enligt dessaa anteckningar sammanfattas så:
- Den härskande ätten prioriterar jordägande i Uppland.
- Myntning flyttas från Lödöse till Stockholm.
- Lagen ändras så att man i Västgötalagen nu skriver in "att svear äger att konung taga och vräka". Detta är riktat mot Västgötarna på det att de ej må tro att de fått behålla gamla rättigheter. Vidare ändras bestämmelserna om Eriksgatan. Begreppet Stockholm förs in, vilket tyder på sen datering. Myten om kungaval vid Orsastenar skapas(?) för att legitimera det nya centrat.
- Centralfästet är inte längre Näs eller Axevallahus. Dessa kan man minska underhållet av. Nu är det Stockholm som gäller. Och det gör det ända till Gustav Wasa bygger ut flera regionala fästen som Örebro, Vadstena och Kalmar. Men fortfarande är Stockholm då högprioriterat.
– Militärt förses Stockholm med en betryggande buffert för danska anfall landvägen mot kärnlandet. Effektiviteten av detta visas redan på 1310-talet vid Erik Menveds anfall. Hädanefter är det sjöburen invasion som gäller.
- Begravningsplats för regent överflyttas som ovan påtalats.
- Kungamakten accepterar nu en kyrklig centralisering till ärkestiftet liknande den, som det civila samhället genomfört.
- När det gäller handel prioriteras Stockholm upp på bekostnad av Söderköping och Lödöse m fl mindre handelsorter.
Sammantaget tycks mig det föga troligt att "den nya ordningen" skulle vara något annat än styrd av respektive maktspelare. Det är naturligtvis möjligt att maktöverflyttningen är en produkt av en spontan ordning i Hayeks anda. Mig förefaller det troligare att den är styrd av en Birger Jarls vision och fullbordad av hans söner.
Domsten den 2005 11 10
Wilhelm Otto
Fil.dr.
e.o.högskolelektor.