Egyptens närmaste framtid under Morsi.
Egyptens nye president är för de flesta av oss en okänd spelare på den politiska arenan. Det är mycket som gör att han kan ses som en medspelare till Recep Tayyip Erdoğan, Turkiets premiärminister. Två stora nationer vid östra Medelhavet har skaffat sig politiska ledare, som företräder en milt muslimsk linje och båda är starka företrädare för ett civilt samhälle. Båda har börjat sin bana med att försöka frigöra sina respektive länder från ett kvävande militärstyre. De satsar uppenbarligen på att göra sina samhällen hyggligt rättssäkra och därmed skapa möjligheter till en ekonomisk utveckling.
Plötsligt sitter världen med ett rimligt alternativ till det styrande elände man hade före den arabiska våren. Då fanns visserligen Erdoğan i Turkiet, och där fanns frågetecken. Turkiet, en sekulär, väl sammanhållen republik med en stark grundlag var inte riktigt typiskt för de arabländer, som fick en vår. Turkiet var inte de våryra arabernas förstahandsval när de sökte sin idealstat. Brist på ett ideal att sträva efter försenade deras statsbildning, när ”vårens” revolution var över, men nu har de Egypten. Tunisien och Libyen är fortfarande i sökfas och egentligen gäller det nog nästan hela arabvärlden. Den politiska förändringsprocessen är inte avslutad.
Morsi eller Mursi (västvärlden har ännu inte beslutat sig för vad han egentligen heter med våra bokstäver) har på de två månader han har haft jobbet gjort en formidabel rivstart. Hans troligen mest betydelsefulla åtgärd var att med hjälp av något yngre officerare bli kvitt de verkligt gamla generalerna, de som för något år sedan offrade Mubarak för att ha kvar sin makt. Det började tidigare i somras då han gjorde sig av med topparna i underrättelseetablissemanget och chefen för Gardet efter motgångar i Sinai. Många uppfattade det som om han gjorde detta för att befästa sin makt mot militärerna. Men det var bara en uppvärmningsmatch.
Morsi var den äldste av fem bröder och kommer ihåg att han färdades till skolan på en åsna. Enligt Ingjald Nissen, som har skrivit om den psykologiska betydelsen av barns ålderbestämda plats i familjehierarkin, får den äldste ökad ansvarskänslan och beslutrsförmåga. Morsi var från en lantby, Edwa, norr om Kairo. Han hade tagit sina grundläggande akademiska examina vid Universitetet i Kairo 1978. Sin avhandling lade han fram vid Universitetet i Södra Kalifornien 1982. Avhandlingen hette "High-Temperature Electrical Conductivity and Defect Structure of Donor-Doped A123” och handlade alltså om kemi. Fram till 1985 var han universitetslektor, vilket indikerar, att det var en bra avhandling. Han återvänder till Egypten och undervisar vid Zagazig universitet. 2010 blir han professor.
År 2000 blir han vald till Parlamentet, den lägre kammaren i Egyptens tvåkammarriksdag som en oberoende kandidat. Som det Muslimska Broderskapet var förbjudet under Hosni Mobarak, kunde han inte offentligt visa sådan tillhörighet, men han var ansluten till denna organisation tills Frihets- och Rättvisepartiet bildades 2011, då han anslöt sig, och blev partiledare. Den 24 juni i år blev Morsi officiellt förklarad som valets vinnare och den 30 juni svors han in som president Mubaraks efterträdare; Egyptens förste verkligen folkvalde president. I början av juli beslöt han att militärens dekret att upplösa parlamentet var ogiltigt. Det var den första gången han riskerade konflikt med generalerna. Den tredje konflikten han tog med dem var när han föreslog att överbefälhavaren och dennes utsedde efterträdare, stabschefen, skulle lämna sina tjänster för att bli hans rådgivare. Den andra konflikten är nämnd ovan. Den 2 sept. beslutar så Egypten att pensionera 70 generaler. Det verkar som om Morsi på ett par månader löst problemet med generalerna, något som tog Erdoğan flera år att klara i Turkiet.
Generalerna var Morsis första stora hinder för att bygga ett starkt Egypten. Om Egypten skall bli en verklig stormakt, om så bara lokal, och inte nöja sig med rollen elak gosse, måste Egypten utveckla ett starkt näringsliv. Först när det är gjort kan landet bli autonomt i verkligheten. När landet självt kan tjäna ihop till sina kostnader behöver man inte på samma sätt rätta sig efter världens stormakter. Att bygga upp ett sådant näringsliv kräver en bred samhällelig utveckling och för det finns vissa hinder, främst religiösa. Det är samma hinder vi i Europa hade under medeltiden. De kommer från Gamla Testamentet, en gemensam helig bok för oss. Där finns förbud mot avbildning, som ledde bl.a. till att fanatiska munkar sargade statyer (de slog t.ex. av kroppsdelar på dem). Man kan fortfarande se resultatet av deras arbete i engelska katedraler. Där finns hinder för kvinnor att uppträda med obetäckt hår. Nästan fram till våra dagar hade kvinnorna sjalett (diminutiv av sjal) eller hatt på sig i kyrkan och i muslimska länder bär de (sjal) slöja. Det fanns många fler hinder för kvinnor. För näringslivet finns hindret för kristna att ta ränta på lån. I England blev det alltmer tillåtet under Henrik VIII, särskilt genom en lag mot ocker från år 1545. Det ledde i Europa till att först judarna fick sköta nödvändiga finansiella transaktioner, sedan blev det protestanternas tur. Den finansiella hanteringen av de väldiga metallskatter, som spanjorerna tog hem från den Nya Världen lämnades till protestantiska holländare, som ju då hörde till Habsburg. Mera oklart är i vad mån förbudet mot ränta påverkade räntan som ett kalkylmedel, men bara hotet om ett inkvisitionens ingripande har ju inneburit ett hinder. Och fortfarande här i väst, där vi själva anser oss som rationella inskränker religiös mytbildning ett rationellt tänkande. Se bara striden i USA där kristna fundamentalister kämpar för sin, av Bibeln bestämda, syn på världen. De flesta av oss har ju funnit t.ex. evolutionen en rimlig arbetshypotes. Detta är bara några exempel på problem som den muslimska världen står inför och som vi på något sätt hanterat. Men de måste ju på något sätt lösa dem, och göra det med folket. Men många lösningar kommer att mötas av aktivt motstånd från islamiska fundamentalister, inte minst i Saudiarabien. Under tiden kommer västvärldens dynamiska tekniska utveckling att skapa nya förändringar. Men det är inte enbart av ondo. Se t.ex. på mobiltelefonerna och deras betydelse under den arabiska våren. Med dem spelade ungdomarna skjortan av de gamla konservativa.
Det är sannolikt att Morsi väljer att inte låtsas om religiösa hinder. Det framgår av ovanstående att denna process att minska det religiösa inflytandet ännu inte är klar i Västvärlden. Morsi har ju levt och verkat i USA och är säkert mycket väl medveten om vad som behöver göras och kanske också hur besvärlig det är. Det finns t.ex. en risk att ledande egypter tror att begreppet näringsliv enbart betyder produktion. Så har man nog tänkt både i socialistiska och islamistiska länder. Och de problem man har haft med ekonomin i dessa länder har nog åtminstone delvis hängt samman med att man inte tillgodogjort sig ett modernt och rationellt tänkande på området.
Men redan innan näringslivet är väl uppbyggt och Egypten har råd att söka påverka sin omgivning, bör landet ha en kultur, som både attraherar andra länders befolkning och verksamt bidrar till lösning av de egna problemen. Detta är nog särskilt viktigt med tanke på en rullande konflikt med Saudiarabien, som har visat att det inte drar sig för att använda militär makt vid politisk utövning och samtidigt utgör den lokala konservativa kraftkällan. Än så länge har USA Saudiarabien som lokal medspelare. Det är Morsis val att antingen skärpa eller minska en konflikt med USA. Det valet kommer att spela stor roll. Betydelsefullt härvid är utvecklingen i Israel och i synnerhet hur Israel hanterar sitt bosättarproblem. Om inte Israel ser till att bosättarna uppför sig någorlunda anständigt väntar där en allvarlig konflikt. Om man talar om att muslimerna kan ha lite opraktiska uppfattningar är det ju ett intet mot bosättarna, som hävdar att deras Gud har gett dem rättighet att bara hugga för sig av land. Det är märkligt att USA låter sig påverkas av dessa. Skall också EU låta sig påverkas av dessa märkliga figurer? Det ligger i allas intresse och därmed även i Egyptens intresse att USA:s president inte bara hyllar militära maktmedel utan i huvudsak ser till de civila möjligheterna. Det borde ligga i USA:s intresse att satsa på det som har framtiden för sig i stället för att som nu ensidigt hjälpa till att hålla Saudiareabien, en av de mest konservativa staterna, under armarna. Å andra sidan får inte USA ses som antimuslimskt.
Hur skall vi i västmakterna förhålla oss? Det kan vara så att valet står mellan garanterat dåligt alternativ, och ett som kan komma att utvecklas åt det ena eller åt det andra hållet. Det låter som ett relativt lätt val. Väst kanske rent av kan underlätta att Turkiet och Egypten bildar en slags axel, t.ex. genom en tullunion och/eller frihandelsområde. De är båda folkrika länder (cirka 150 milj. inv. tillsammans) och det skulle snabbt bildas mycket stora marknader för företagen. Det skulle ge näringslivet en god skjuts framåt. En ny möjlighet erbjuder internethandel, när nu muslimsk betalning över internet har börjat fungera. Det är framför allt i Beirut, Libanon, som denna utveckling har skett. När det gäller mänskliga rättigheter är det svårare att se Erdoğan satsa helt och fullt, (han upplever ju problem med sina kurder), men Egypten under Morsi har börjat ta bestämda steg. Han fördömde kraftfullt Assads behandling av sitt folk. Morsi hade som föresats att han skulle ha åtminstone en kopt vid sin sida när han blev president. Nu blev det inte så denna gång, men det går väl fler tåg. Egypten har också en uppgift att hjälpa Libyen en bit på väg. På något sätt känns det som den arabiska våren ändå skapat många möjligheter, som inte fanns förut. Måtte Västvärlden nu ta chansen!
Wilhelm Otto