Om att pumpa pengar in i ekonomin.

Dagarna går och man hör inte något från landets politiska ledning vad de planerar för att ekonomin skall komma igång efter kraschen. Till synes rädda och förskrämda sitter partiernas toppar och försöker att med hjälp av gamla förlegade modeller tolka dagens skeende. Det är dyrt att vänta och det är bråttom att göra något. Och bankerna har gått om tid. De kramar de kontanter de har ivrigare än någonsin. Att genom kanalen regering, riksbank och banker få fart på ekonomin leder inte till några snabba resultat – om än några resultat. Vi måste pröva nya vägar.

Ett sätt är att skapa en helt ny kanal till penninganvändare, som inte kramar sina slantar så att intet händer. Man skall ju ändå komma att bankerna är inte avsedda till snabba ryck. De har sedan generationer tilldelats sin roll som konservativa kapitalförvaltare. De har sina bankpalats, sina ritualer och bakom kassaluckan sitter samhällets stöttepelare. Vill man ha snabba resultat får man vända sig till andra aktörer. Men åt oss först titta lite på vad som behöver göras och börja gissa på kostnaden att spela det på Borgs sätt.

Vad vi behöver är att snabbt få ut pengar i omlopp i samhället. Observera att pengarna skall komma i omlopp. De gör inte samhällt någon nytta i bankernas kassavalv. När det köpes, handlas och omsätts gör pengarna nytta genom att tvinga igång ekonomin. Samhällets ekonomi är ett kretslopp och inte samlande och bevakande av en drakskatt. Annorlunda uttryckt innebär det att ekonomi är arbete, människor som gör sitt bästa och finner mening därvid. Det är arbetslinjen det är fråga om.

Arbetslinjens raison d’être är samhällets kostnader för resurser, som inte används. Lokaler står tomma, man skall ändå underhållas. Tåg skall gå och tidtabeller tryckas upp även om det bara är få resande. Man skulle kunna göra sällskapsspel av övningar i motivering av arbetslinjen. Det kunde vara nyttig övning i samhällsmedvetande.

Om staten, t ex. genom Kommerskollegium, stimulerade startande av ”banker” för utlåning av mindre belopp på kort tid via mobiltelefon och SMS skulle man sannolikt få ut pengar i det ekonomiska systemet. Det här är pengar, som inte är billiga för låntagaren. De kommer snabbt i arbete. Hur kostnadskrävande något sådant skulle vara beror på hur det läggs upp. Men man kan erinra sig att det vore samhällsekonomiskt lönande så länge det tillförs mer än det kostar. Man kan kalla tekniken att pumpa ut pengar. Men i och för sig är det något som samhället gjort i ”alla tider”.

Knäsätter vi en sådan här åtgärd dröjer det säkert inte länge förrän glada entreprenörer har fattat galoppen och kommer med egna uppslag.

Men vad gör våra politiker? Kan de inte en gång resa sig över partikäbblet och försöka göra något?

Wilhelm Otto

Domsten den 5 november 2009