Hunden Brutus plågsamma död.

I slutet av juli bröt en hundförare och hans hund in på privat mark i jakt på en inbrottstjuv. Där inne, i en privat trädgård, träffar de på Brutus, som bor på stället. Hundföraren är uppfylld av sin jakt och Brutus blir förbannad, när någon gör intrång på hans mark. Nu är väl marken i juridisk mening inte Brutus, men hundföraren, som är specialutbildad för att lösa sådana kommunikationsproblem, får ont i en muskel och drar sitt tjänstevapen och löser problemet på ett för honom, får man förmoda, naturligt sätt. Han skjuter. Det tar lång tid, ett par timmar, för Brutus att dö och matte, som såg början genom ett fönster, blir både ledsen och förbannad.

I det här läget hade en medmänsklig reaktion varit att polisen beklagade att något hade gått fel. För oss vanliga civiliserade, nåja, i ett civilt samhälle hade det väl legat nära till hands att fixa över en blomma och beklaga att matte blivit av med en kär vän – det var ju egentligen inte meningen att det skulle bli så här!

I stället väljer polisen att spela ofelbar, gör därmed tabben värre och öppnar dessutom för misstanke om brott; en misstanke att den åklagare, som ville utreda fallet, blivit ”övertalad” att lägga ned ärendet, dvs. misstanke om övergrepp i rättssak.

För demokratins sak och för maktbalansen mellan överhet (polisen) och oss vanliga, närmast rättslösa, medborgare får man hoppas att den här saken inte blir liggande och begravs i tystnad. Oläkta sår har en benägenhet att vara sig och med tiden lukta allt värre. Lokala medier har ett stort ansvar.

Wilhelm Otto

P.S. Jag försökte få in en insändare med detta ungefärliga upplägg i Helsingborgs Dagblad, men den kom inte in. D.S.