Politikerna och elpriserna.

Måndagen den 10 jan. skriver två representanter för Villaägarnas Riksförbund om politiker och elpriser, hrr Stefan Stjernedal och Jakob Eliasson. Här är några marginalanteckningar. Den bild av marknaden som förf. tecknar är i huvudsak korrekt. Själva marknadskonstruktionen är en form av planhushållning. Debatten om planhushållning nådde i Sverige sin kulmen strax efter andra världskriget i ljuset av socialdemokraternas efterkrigsprogram. Det var framför allt drr Wigfors oh Myrdal, som drev kravet på socialisering och planhushållning. Emot sig fick de debattörer från bl.a. Industriförbundet, Folkpartiet och dåvarande Högerpartiet.

Planhushållning.
Debatten om planhushållning är glänsande beskriven av Prof. Em. Leif Lewin i ”Planhushållningsdebatten”. (Almqvist & Wiksell, 1967). I botten på hans arbete ligger hans avhandling och han nådde så småningom professor skytteanus, en samhällsforskningens främsta kvalitetsstämplar, och han har i hög grad sysselsatt sig med demokratifrågor. När det gäller planhushållningsdebatten beskriver han den som en kamp mellan frihetsinskränkande socialistiska planhushållare och relativt liberala borgerliga politiker; en kamp för och emot demokratin. Det var då det.

Kommer från EU-anpassning.
Vad som gjorde frågan om elpriser till en stor fråga för de svenska konsumenterna var vårt medlemskap i EU. Vi gav upp vår autonomi även på det här området. Det fanns på kontinenten starka krafter, som ondgjorde sig över de billiga svenska elpriserna. Den kontinentala elen producerades med kol och vi hade vattenkraft. Detta var en av de knutar som svenska förhandlare, bl.a. Ulf Dinkelspiel, tvingades lösa inför vårt inträde. Det var två olika kulturer, som ställdes mot varandra, det mera folkliga inflytandet i Sverige mot den tunga industrins röst i Europa. Utfallet i den kampen var självklart. Sedan gällde att inför folkomröstningen skapa en acceptans i den svenska valmanskåren. Detta gjorde man genom att föra in en konstruktion, energibörs, med vars hjälp man kunde skapa illusionen av en juste prissättning. Men man halkade på bananskal. För att en börs skall fungera krävs ett rätt stort antal oberoende aktörer, men det fanns bara tre energiproducenter i börsens arbetsfält. Man kringgick denna förutsättning genom att skapa flera handlare, men problemet var att ingen av de nya var oberoende. Det var samma energi från de tre producenterna de handlade med. Hur som helst lyckades man övertala EU-kommissionären att det var OK. Hur det nu gick till?

Till yttermera visso finns regler för prissättning av el, hur det nu kan förenas med en rättvis börs. Priset skall sättas så at den dyraste energin bestämmer priset för de övriga energislagen. (Detta måste ju vara säljarens våta dröm). Billigast (och renast) är vattenel, näst billigast är kärnkraftsel osv. Härigenom öppnas en port till stora ”övervinster”, för att låna en socialdemokratisk term. Det spelar inte någon roll för kraftproducenterna hur de sätter samman mixen av el. Det väsentliga för dem är att de inte glömmer att ha med tex. importel därför att den är extra dyr. Denna ”restpost” bestämmer priset för all el man säljer den dagen. Och därmed kan man fortsätta att snuva konsumenterna. Hade det inte varit politiker, som hade ordnat den här vinstmaskinen, hade de förmodligen dömts i domstol. Mot den här vinstmaskinen har konsumenten inte någon chans. Älska dina politiker!

En moderat lekstuga.
Det är lite slarvigt att tala om dessa figurer under samlingsnamnet politiker. Det är en rätt liten grupp det är fråga om. Och här föreligger klara bevissvårigheter. Men jag är ganska säker på att de verkligt drivande hör till det moderata ”bunkergänget”. Jag har i många år skrivit om dessa elpriser. Redan under socialdemokratiska tider försvarades dessa priser av den nuvarande generaldirektören och chefen för Svenska Kraftnät Mikael Odenberg. Någon har alltså granskat samtliga insändare i svensk press och vidarebefordrat de, som gäller elpriser, till Odenberg. Det finns också andra spår. De ”övervinster”, som Vattenfall gjort har under en lång rad av år gått till fullkomligt huvudlösa investeringar i kraftbolag. Samtidigt som man i dyra skrytannonser berättade om sitt Gröna Samvete så investerade Vattenfall tungt i brunkol, något som hör till de verkliga miljöbovarna. Så köpte man kärnkraftverk, och i och för sig var det väl inte helt fel, men Vattenfall saknade kompetens att driva dem. Precis som de står stilla här hemma står de i Nordtyskland också. Det är någon som leker finansman med kundernas eller skattebetalarnas pengar. Och det är inte OK! Tanken på ett politiskt beskydd ligger snubblande nära! Även om detta inte är brottsligt i lagens mening, därför att det sker under politikerbeskydd, riskerar Sverige att dessa glada affärer påverkar Sveriges anseende avseende korruption. Sverige har tidigare haft ett mycket gott anseende här, men det har naggats på senare år. Sådant här skadar.

Så tillkommer nätavgiften.
Innan elpriserna tappade kontakten med verkligheten levererades strömmen fraktfritt vid din elmätare. Genom ihärdig lobbyverksamhet vid EU-kommissionen är det inte längre så. Numera tar bolagen ut en ”nätavgift” av kunden. Detta är ett snilledrag för den som tycker om att skriva ut räkningar. När detta infördes skulle rätteligen avgiften för el minskas med lika mycket som nätavgiften. Så skedde inte. Tvärtom. Nätavgiften infördes när elpriset nått oanade höjder. Girigheten firade nya triumfer. Det finns ingen balanserande faktor för nätavgift. Det är bara att höja den. Vad har kunden för alternativ? I förlängningen ser man en utveckling där näten avknoppas från elbolagen och de får en extra kapitalvinst. Är det inte planhushållning då vinster uppstår, inte genom arbete eller utveckling, utan genom politiskt mygel?

Kräv besked.
Det har sagts att energibolagen behöver dessa stora vinster för att sedan kunna finansiera ny kärnkraft. Det är ett kvalificerat struntprat! Då skulle man inte ha placerat pengarna vare sig i brunkol eller stillastående tyska kärnkraftverk. Men det är kanske moderat näringspolitik i praktiken? Skattesänkningarna hade kunnat göras större utan dessa dumheter. Men i alla fall tycks inte alla ha varit stolta över sina insatser. Spelet tycks vara upplagt för att kunna drivas utan att ta politiskt ansvar. Svårigheten att nagla fast ansvar strider mot demokratiska principer. Vad som skulle kunna rädda anseende är att lägga korten på bordet och en slags värjemålsed eller sanningsförsäkran.

Här föreligger ett demokratiskt krav på redovisning.

Wilhelm Otto