Schwere Kreuzer Posen.

Efter slaget utanför Montevideos redd, ”Battle of the River Plate” idecember 1939, där fickslagskeppet Admiral Graf Spee sänktes inför överlägsna brittiska sjöstridskrafter, drog den tyska marinledningen slutsatser om hur man skulle lösa problemen med fickslagskeppens svagheter. Lösningen skulle enligt den s.k. Z-planen bli att bygga Posen-klassen. På grund av en redan i början av WWII översansträngd tysk produktionsapparat blev det inte mer än planer och tankar, som här rekonstrueras.

Den tyska marinledningen var helt inställd på att föra s.k. handelskrig när kriget mot England bröt ut. Krigsutbrottet 1939 var förberett genom att Admiral Graf Spee låg ute i Sydatlanten. Så fort kriget formellt hade brutit ut var hon beredd att starta sitt handelskrig. Handelskrig innebar att välbeväpnade enheter sänkte obeväpnade handelsfartyg. Tanken var att hon skulle störa den brittiska sjöfarten så att den brittiska blockaden mot den tyska flottan skulle mjukas upp, men hon hade inte varit särskilt framgångsrik i sin verksamhet. Britterna hade gissat att där fanns en handelskrigare och varnade handelssjöfarten för de farliga vattnen.

En brittisk eskader om tre kryssare, den tunga kryssaren Exeter och de båda lätta kryssarna Ajax och Achilles fick upp spåret på Graf Spee. Graf Spee var sina tre motståndare klart underlägsen. Om hon hade varit byggd i enlighet med de bestämmelser som ingick i Washington överenskommelsen skulle hon inte ha varit större än 10 000 ton. Hon var byggd med en medveten överträdelse av Washingtonkonferens beslut. Oavsett de officiella siffrorna var hon på knappa 16 200 ton bruttovikt Enligt den skulle kryssare vara på maximalt 10 000 ton. Var deras huvudartilleri grövre än 8 " skulle de kallas tunga kryssare. Var de mellan 6" och 8" så kallades de lätta. I mm var dessa bestämmande mått c:a 152 respektive 203 mm. Graf Spee var beväpnad med två kanontorn med vardera tre 28 cm kanoner. Vidare hade hon åtta kanoner på 150 mm samt torpedtuber och luftvärn.
Bakom hennes konstruktion låg många intressanta tankar. Hon var t.ex. svetsad. Det innebar att en betydande inbesparing av vikt för nitar och övertäckande pansarplåtar. För att förstärka hennes aktionsradie hade hon dieselmotorer, som gav henne en rimlig marschfart för kryssning. När det ställdes större krav på fart gick hennes oljeeldade turbiner i gång. Med dessa kunde hon prestera upp till 27 knop. Men trots sin tunga beväpning så var hon en endast en tung kryssare. Hon hade dåligt pansarskydd och relativt låg fart. Hon var tre till fyra knop långsammare än sina motståndare. Nazisterna, som var mycket för propaganda, hade haussat hennes värde. I deras propaganda framställdes hon som en stor marin nyhet och de jämförde henne med riktiga slagfartyg. Hon kallades för mycket men bl.a. för pansarskepp.
Den drabbning i Sydatlanten, som hade fått henne att gå upp mot La Platafloden till gick så att de brittiska fartygen närmade sig henne från olika håll. Än gick det ena, än gick det andra fartyget i skotthåll och öppnade eld. De tunga tyska kanontornen rörde sig ganska långsamt och fick egentligen aldrig tid på sig att skjuta in sig mot fienden. De kunde inte vrida sig med mer än 6 grader per sek. Det var en ganska hopplös sits. Admiral Graf Spee gick mot Montevideo och hoppades kunna reparera. Britterna hade genom sitt Utrikesdepartement utövat påtryckningar. Tyskarna fick reda på att om de gick in mer 24 timmar skulle hon interneras. Hon gick så småningom ut men tyskarna hade placerat ut sprängladdningar ombord och sänkte själva fartyget.
Den tyska marinledningen var nu medveten om typens svagheter. Vad skulle man ändra på? Hur skulle ett sådant här fartyg, "a raider", egentligen se ut? De svar, som den tyska marinledningen kom fram till, var planerna på den tunga kryssaren Posen, som egentligen var en förstorad Graf Spee. Posen hade det dubbla tonnaget, 28 500 ton. Hon var hon lättare beväpnad än Graf Spee, både relativt och absolut. Det tunga artilleriets prestanda var utvecklade. Det hade fått en ny typ av 28 cm. kanoner med en avsevärt förlängd skottvidd. Det medelsvåra var halverat, men kompenserades delvis genom en bättre uppställning. Posen förde alltså 4 st. 15 cm kanoner i dubbeltorn upphöjda över de tunga trippeltornen. De fick därigenom en praktisk eldkraft som var nästan lika med Graf Spees 8 st. Det ökade tonnaget användes till att ge henne större fart och större aktionsradie. Den beräknade farten skulle bli 34 knop. Det skulle ge henne möjlighet att lämna de flesta tunga enheter bakom sig. Men det gäller att vid sådana tillfällen inte springa rätt in i armarna på en annan motståndare.
En stor del av utvecklingen innebar att man konstruerade bättre kanontorn. Denna bättre typ av kanontorn kom till användning på slagkryssarna Scharnhorst och Gneisenau. Bland annat kunde de skjuta längre och vrida sig snabbare. De var med andra ord inte lika klumpiga. Egentligen kan man säga att den räckvidd dessa 28 cm trippeltorn utvecklade var i topp när det gällde marinartilleri. Där finns i WWII två berömde träffar på långt håll. Den ena är när en av de båda tyska slagkryssarna träffade det brittiska hangarfartyg HMS Glorious i samband med operationerna kring Norge våren 1940. Den andra är, när det brittiska slagskeppet Warspite träffar ett italienskt slagskepp, Guilio Cesare, på 23 770 meters håll. Alla teoretiska beräkningar till trots är det ändå träffarna som räknas.
De flesta allierade konvojer seglade med lättare skydd anpassat för ubåtsjakt. I början av kriget hade britterna haft det mycket besvärligt. De införde visserligen konvojsystemet men saknade eskortfartyg. De använde i början t.o.m. bogserbåtar till konvojerna. De eskorterande fartygens främsta uppgift var att plocka upp överlevande efter torpederingarna. Man seglade då ut ett par dagar med en konvoj för att där möta en ny, som var på ingående. Så småningom fick man eskortfartyg tillräckligt (Nej det fick man aldrig.) men de vqr lite större och kunde följa en konvoj hela vägen till Halifax, bunkra och där plocka upp en ny konvoj för hemvägen. Som ett skydd mot tunga tyska enheter hade man ständigt tyngre fartyg ute till havs, som kunde inskrida, när det behövdes. Det visade sig att de tyska fartygen inte fick anfalla en brittisk konvoj om den var skyddad av fartyg med tripodmast. Det var Hitlers uttryckliga order som förbjöd sådant anfall. När britterna kom underfund med detta samlade de alla gamla tripodmaster de kunde hitta. Till och med monitorer, som hade dessa master, kom till användning.
På ett sätt är Posen ett utryck för ett sjömilitärernas sätt att tänka. Räcker ett fartyg inte till så ersätter man det bara med ett som är större. Men hade man byggt Posen och satt in henne mot allierad sjöfart hade det inte varit brittiska slagskepp, som varit den primära motståndaren. Det hade varit spaningsflyg t.ex. av typen Consolidated PBY Catalina.. Detta var en flygbåt med en närmast otrolig förmåga att hålla sig länge uppe i luften och kunna patrullera enorma vattenvidder. Det brukar framhållas att det var en Catalina, som hittade Bismarck, när den brittiska flottan hade slarvat bort henne SO Grönland. Det var långt över ett dygn senare som en Catalina höll på att spana VSV om Irlands SV udde. Det var rätt mycket låga moln med enstaka gluggar då plötsligt hon var nästan rätt nedanför planet. Hitler hade kanske förklarat USA krig om han vetat att en amerikansk soldat var med ombord. Den vetskapen hade kanske blivit verklighet om Bismarck hade träffat Catalinan, när hon gav eld. Nu kunde den i stället rapportera det eftersökta slagskeppets position samtidigt som den satte dig i säkerhet på ett betryggande avstånd. Jakten på Bismarck kunde därmed gå in i sin finala fas. Det var sjöspaningsflyget och radarn, som ledde till att tyskarna förlorade slaget om de marina transportvägarna.
I och med att dessa "raiders" fångades upp och kunde kämpas ned en efter en kan man fråga sig om detta var ett effektivt sätt att föra krig. Nu måste detta krig ses i ett större sammanhang. Både ytfartyg och ubåtar deltog i kampen mot den allierade handelssjöfarten. Ändå har jag en känsla av den tyska marinstaben i mångt och mycket levde kvar i WWI. Den var inte riktigt vaken, varken för den väldiga teknologiska utvecklingen eller för dess konsekvenser. Den verkade leva kvar i det gamla krigets sämre spanings- och kommunikationsförhållanden. Då kunde handelskriget göras mera vinstgivande. Relationen mellan kostnad, förlust av en raider, och vinst, hur mycket den sänkte, verkade vara bättre under WWI.
Å andra sidan kan man fråga sig vad tyskarna egentligen skulle ha en tung ytvattensflotta till. Den verkar vara en relikt från en sprättig kejsares drömmar och syner. Den användes till invasion av Danmark och Norge. I övrigt hade den inga nämnvärda framgångar. Hitler saknade möjlighet att visualisera en roll för flottan. Så den slängdes bort på ett onyttigt handelskrig. Den kunde ha använts till en invasion av England, men det är frågan om de verkligen planerade för detta, eller ens ville det. Det geopolitiska läget för Tyskland gynnade inga andra tunga flottinvesteringar – utom just ubåtar. Det var skillnad för japanerna. De hade gynnsamma förutsättningar för ett sjökrig.
För att få ekonomi på ett sjökrig behövs det, som jag ser saken, både något att anfalla och något att försvara. En tung ytvattensflotta förutsätter att en väsentlig del av den transportapparat man behöver är sjöburen, samt att man har ett antal betydande hamnar. Till detta kommer att detta måste kunna hotas av en eventuell fiendes flotta. Tyskland behövde aldrig någon "Hochseeflotte" för att kunna upprätthålla trafiken på de tyska kanalerna och längs kusterna.
Men själv är jag väldigt glad över att de tänkte lite dåligt. Varje gång kunde därigenom kriget bli lite kortare.