I Erikskrönikan berättas att Birger Jarl satte lås om Mälaren för estniska pirater. Man kan gissa vad, med hygglig säkerhet, dessa pirater jagade. Visst kanske de kunde ha kapat någon enstaka båt ute på strömmingsfiske, eller rent av någon skärgårdsbo, som rodde efter gädda med reven mellan tänderna. Att slå till mot dessa är ju illa nog och kan givetvis inte tolereras. Men när jag skrev om mina ”kära” bröder – Vitaliebröderna – såg jag att dom tog besättningsmän, stoppade dem i tunnor så att bara huvudet stack upp, och sålde dem som slavar. Sjörövare vid Medelhavet gjorde också raider i land och fångade in lämpligt slavmaterial. Kan det vara så att deras bröder, de estniska piraterna, jagade slavar på Mälaren och kusterna där runt? Att de tog våra förfäder och lastade dem för att använda dem till offer eller transportera dem till någon slavmarknad, t ex. till Novgorod?

Ifrån Afrika vet vi att slavhandlarnas jaktmarker utmärker sig för fattigdom och social desorganisation. Handeln från Afrika till Amerika föresvävar nog flest människor apropå slavhandel. Men den var länge en stor handel i världshandeln och finns fortfarande kvar bland muslimska araber. Dess raison d’etre är att vissa människor saknar människovärde och att slavägaren tror att det går att utvinna en produktion, vars värde är större än kostnaden att hålla slaven vid liv. Detta sett ur slavägarens synpunkt. Ur ett vidare perspektiv är det en säker förlustaffär. Afrikas upptäcktsresande har skildrat hur fruktansvärt drabbade de områden blev, som berövades sin arbetskraft och sin initiativförmåga. Till denna kostnad kommer så slavarnas lidande.

Hilda R. Ellis Davidson, the Grand Dame, som skrev ”Gods and Myths of Northern Europe” berättar i denna bok om vikingatidens slavhandlare, s.128 ff.) i det här fallet saxare.. De offrade var tionde av bytet till Ägir eller en liknande havets gud, för att få god vind och lyckosam hemsegling:

Moreover when the Saxons are setting sail from the continent and are about to drag their firm-holding anchors from an enemy shore, it is their usage thus homeward bound to abandon every tenth captive to the slow agony of a watery end, casting lots with perfect equity among the doomed crowd in execution of this iniquitous sentence to death. This custom is all the more deplorable in that it is prompted by honest superstition. These men are bound by vows which have to be paid in victims, they conceive it a religious act to perpetrate their horrible slaughter. This polluting sacrilege is in their eyes an absolving sacrifice. Letters, VIII, 6 (Daltons translation).

Slavarna som skulle säljas transporterades till någon slavmarknad. I Nordeuropa var det den i Novgorod som var mest känd, I varje fall sedan Skandinavien kristnats och Hedeby och Birka inte längre passade in i Handelssystemet. (Man anar här ett motiv för missionsverksamhet i de nordiska länderna). Men i de hedniska områdena fanns det andra och mera sinistra ändamål för slavar. Och här är det en ekonomi av mera svårkalkylerat slag, som kommer in i bilden.

Even more terrible rites were practised by the Cimbri, who may have been a Celtic tribe, but were certainly in close contact with the Germans. Strabo (Geography, VII, 2, 3.) reported of them that they hanged their prisoners up over great bronze bowls; their priestesses, who were old women dressed in white, climbed a ladder and cut the throats of the hanging men so their blood was received in the bowls below. Orosius, writing in fifth century, gives a vivid account of these same Cimbri after they had won a great victory in 105 B.C.:
The enemy captured both camps and acquired an enormous quantity of booty. In accordance with a strange and unusual vow, they set about destroying everything which they had taken. Clothing was cut to pieces and cast away, gold and silver was thrown in the river, the breastplates of the men were hacked to pieces, the trappings of the horses were broken up, the horses themselves drowned in whirlpools, and the men with nooses round their necks were hanged from trees. Thus there was no booty for the victors and no mercy for the vanquished. (History of the world, v, 16).

Skulle slavhandel kunna vara något, som drabbat, det vi i dag kallar Uppland? Skulle ett bidragande skäl till att knäppa till låset om Mälaren vara att minska risken för slavtrafik. Både vid denna tid och senare var slavtrafiken ett hinder för utveckling av kustområdena längs Medelhavets norra strand. Man ser fortfarande de befästa byarna eller städerna indragna från strandlinjen. De var försedda med höga torn, om tjänstgjorde som bevakningstorn. Plundrande grupper kom då att avteckna sig när de passerade tornens horisontlinje. Befolkningen varnades och motanfall kunde sättas in. Det var framför allt araber från Nordafrika, som genomförde dessa raider. Alla de stora städerna längs sydkusten hade sina slavmarknader och de fanns där till 1800-talet. 1830 tog fransmännen Tunis just att för att få slut på detta okristliga elände. Man kan alltså se att en del av Västerlandets offensiv som ett led i bekämpandet av slaveriet. Man ansåg sig helt enkelt tvungen att ändra spelets regler.

Skall man jämföra Birger Jarls insats med den franska mot Tunis är det väl att Birger Jarl först saknade resurser att angripa problemet närmare den slutige konsumenten, utan fick nöja sig med att angripa tillförseln. Man kan möjligen se den svenska offensiven mot Tavastland i detta ljus. Fransmännen hade absolut övermakt och kunde angripa problemet vid roten. De genomförde f.ö. ett av historiens få lönsamma krig. När man tog Tunis och därmed bejens skattkammare fick man skatter som väl täckte utrustandet av expeditionen. Alla mutor, alla ”gåvor” från europeiska härskare som överlämnats för att deras fartyg skulle lämna i fred, hade bara lagts in i skattkammaren. Slavjakten och sjörövarverksamheten hade drivits med medel, som hanteringen skapat. Araberna bedriver som bekant fortfarande slavhandel.