Sveriges sjuka ekonomi.

En ny regering har tagit över ansvaret för ekonomin och har föredömligt börjat rätta till de värsta galenskaperna som missbruk av trygghetssystemen och märkliga utväxter på byråkratin. Även skeptiker tvingas erkänna att den försöker nya grepp. Men det krävs mer än kosmetiska förändringar för att skapa förtroende för hållbarheten i arbetet. Regeringen måste tackla de grundläggande problemen. Redan hörs krafter in i den moderata kärnan, som säger att regeringen har haft tur med konjunkturen, men de undrar hur går det, när konjunkturen en gång vänder? Alliansen har väl inte blivit den egna retorikens fånge?


Har regeringen sjukdomsinsikt?
Vår ekonomi har varit behäftad med strukturproblem sedan strax efter andra världskriget. Svenskens köpkraft per person har fortlöpande i jämförelse med andra OECD länder fallit ända fram till för några få år sedan då en mindre återstuds inträffat. Det är helt enkelt fråga om ett förslösande av samhällets resurser. Utvecklingen kan illustreras med denna figur:
Figuren tvingades jag ta bort av copyrightskäl. Intresserade tvingas söka den i The Economists arkiv, som finns via nätet.



Figur 1. Sveriges bruttonationalprodukt per innevånare i procent av ett ”purchasing power parity” (PPP) justerat genomsnitt för OECD. © ? The EconomistNewspaper Limited, London 9 sept 2006.

Trots att svensken har arbetat fler timmar per år än de i de flesta länder och har en genomsnittlig skolunderbyggnad, som är av god klass har han/hon tappat relativ köpkraft under ett halvsekel. Vad är det som gått fel? Det inte att nya ministrar sätter sig på de gamla taburetterna. De måste ha en klar medvetenhet om den sjukdom, som är den svenska ekonomins och föreslå adekvat bot. Vad är det för fel, som drabbat Sverige under ett par generationer? Varför beskrivs utvecklingen med en lång kälkbacke, när vi rätteligen skulle ha utvecklats i takt med andra OECD länder? Arbetsmarknaden, som inte är en marknad, är bara ett symtom. Massarbetslösheten, eller vad man kallar det, är ett annat.


Sjukdom eller symptom?

Det finns forskningsrapporter, som tyder på att storleken av den offentliga sektorn och dess effektivitet är allvarliga för ekonomin. Gränsdragningen om vad som hör till offentlig sektor leder till viss osäkerhet i uppskattningarna. Men alla tecken tyder på att Sverige har en alldeles särskilt stor offentlig sektor. Vår är cirka 30 % av BNP medan den t ex i Tyskland brukar uppskattas till 15 %. När det gäller effektiviteten har den Europeiska Centralbanken i rapport nr 601 april 2006 uppskattat den till 0,57. Där redovisas USA och Luxemburg med en effektivitet på 1,0, Tyskland får 0,72, Danmark 0,62 och Finland 0,61. Sverige placeras talande nog sist bland 23 länder i västvärlden. I den offentliga sektorn går det nästan två svenskar på en Luxemburgare!

Det är mycket sannolikt att vi här har ett hål i botten varigenom den svenska välfärden har runnit ut. Detta har i sin tur lett till en arbetsmarknad som inte förtjänar namnet marknad. På en marknad möts säljare och köpare och sluter avtal. På svensk arbetsmarknad möts inte arbetsgivare och arbetssökande därför att Arbetsmarknadsverket har placerat sig mellan dem och ser till att de inte möts i onödan. Detta skiljer AMS från t ex Manpower. (Varför köper inte AMS tjänster från Manpower?)

Alla är vi medvetna om att höja effektiviteten i den offentliga sektorn inte är fråga om ett enkelt orsak/verkan förhållande. Det är fråga om processer där den ena faktorn förstärker den andra. Det är fråga om komplicerade ägg ger höna, som ger ägg effekter. I en sådan situation brukar flera angreppspunkter vara det optimala. Men det gordiska svärdshugget i den offentliga tjänstesektorn heter privatisering. Det innebär att man för över resurser från en improduktiv offentlig tjänstesektor till en produktiv privat. En sådan överföring leder inte bara till produktivitetsvinster utan även till nyföretagande och ett frigörande av skapande krafter i samhället. Fler individer blir medvetna om att de betyder något och att deras kreativitet tas till vara. Dessa människor tenderar att inte lika lätt ”gå in i väggen”. Hela landet blir en vinnare.


Boten heter privatisering.

Privatisering handlar inte bara om att sälja ut något enstaka sjukhus. Sjukvårdsenheten i Västra Götaland, för att ta ett exempel, sysselsätter 50 000 anställda. Den är miserabelt skött därför att varken sjuka eller anställda är nöjda. Det leds enligt den socialdemokratiska modellen av en styrelse, som har ett stort hus med administratörer till hjälp. Större delen av vår offentliga sektor som polis, skola (den oprivatiserade delen) och tull administreras efter dessa ledningsprinciper, som demonstrerades den gången SJ sålde sin bussverksamhet till några skottar. För att administrera bussarna fanns det cirka 2000 administratörer någonstans i SJ. Dessa blev överflödiga och ersattes av något dussin. Och så fick busschaufförerna själva sälja biljetterna. Hemmablindheten hade firat triumfer på SJ. Allt talar för att motsvarande hemmablindhet regerar även i Västra Götaland och andra landsting. Det vore därför rationellt att systemetiskt gå igenom hela den offentliga tjänstesektorn, slå sönder stora och ineffektiva förvaltningar och i möjligaste mån lägga ut delarna till anbud. Först därefter har man underlag för att bestämma om man skall köpa (dvs. privatisera) eller producera själv.


Att privatisera är en svår konst.

En faktor, som trasslar till det för regeringen är att en stor del av det som borde privatiseras ligger i den kommunala sektorn. Hit hör många kommuners vatten- och avloppsnät. Sektorn tycks ha svårigheter att formulera avtal. Dessutom finns där en osäkerhet (förenat med en viss stöddighet), som gör att aktörerna inte gärna ber om hjälp. Uppgifter om vem eller vilka, som kan formulera sådana avtal och är tillgängliga för hugade privatiserare vore därför av värde. I vårt genomreglerade samhälle får förmodligen inte en advokatbyrå tala om att de kan ett område. Men vem skall kommunerna vända sig till? Och hur besvärlig blir inte upphandlingsprocessen?

Vid alla privatiseringar uppstår frågan hur konsumentens rätt kan skyddas. Att konsumenten får sin rätt skyddad är avgörande för om privatiseringen och därmed den privatiserande kommer att överleva påföljande val. När Thatcher privatiserade vatten och avlopp i England och Wales skrevs det in konsumentskydd i avtalen. Detta skydd tycks ha varit tillfredställande utformat, då någon återföring av anläggningarna till det allmänna inte har skett. I den processen myntades begreppet marknad med begränsad konkurrens. Engelsmännen har lärt sig hantera också detta undantag från perfekt konkurrens. En stor erfarenhet finns givetvis hos den grupp företag, som driver privatiserade vattenföretag. Det finns skäl att omgående studera dessa privatiseringar.

Det återstår inte mycket mer än tre och ett halvt år till väljarna nästa gång skall bestämma sig. Regeringen har all anledning att inte försitta tid. Det tar tid att genomföra privatiseringar och få det hela att fungera bra till väljarnas belåtenhet. Skall den dessutom nu så sakta börja läsa in sig på ämnet, så lär tiden bli kort. Det är inte utan en viss ängslan utvecklingen avvaktas.

Wilhelm Otto


Copyrightförhållandena till diagrammet är inte klara, men kan förmodligen klaras som citat.

Fil. Dr. Wilhelm Otto
Petter Svenssons väg 1
25591 Helsingborg.
042-91063