Thailands vägval.

Söndagens den 16 maj hade HD en ledare i detta ärende och ansåg att samtal var enda vägen framåt. I dessa anteckningar argumenteras för att samtal inte är tillräckligt. Yttre opinionstryck och mindre drakoniska lagar krävs dessutom.

Den ohyggligt spännande situationen i Bangkok tvingar oss att lyfta blicken och fråga om den ingår i ett vidare mönster. Är det så att olika konflikter i Sydostasiens utveckling har gemensamma drag. I en tid av våldsam ekonomisk utveckling har den politiska utvecklingen släpat efter. Demokratin sätts sannerligen inte i högsätet och mänskliga rättigheter kommer långt ned på de styrande eliternas meritlista. Områdeslikare är den Kinesiska Folkrepubliken. Den kan beskrivas som kommandosamhälle. Det kommunistiska partiets ledning har beordrat ekonomisk utveckling och samtidigt deklarerat att det inte kommer att ge upp något av den politiska makten. Det verkar som om fler stater i området har bestämt sig för att arbeta efter denna kinesiska modell.

Men denna modell är inte allmänt accepterad. Ett mera praktiskt motstånd kommer från de vanliga människorna, de som både skall stå för det praktiska arbetet och de som blir offer för utvecklingen. Inte sällan sammanfaller dessa roller. Ett annat motstånd kommer från västerlänningar, som har tittat tillbaka på den egna utvecklingen. De har sett att ”Vår” samhällsutveckling gått hand i hand med en rörelse mot demokrati. Lite praktiskt kan det beskrivas som att t.ex. ett företags ägare och anställda sammanarbetar för att få företaget gå så bra som möjligt, så effektivt att båda parter har nytta. Den bilden kan också gällas på en högre systemnivå. Slutsatsen är att vi kontrasterar kommandomiljö mot samarbetsmiljö. En effektiv samarbetsmiljö förutsätter demokrati och mänskliga rättigheter. En kommandomiljö förutsätter ett visst mått av terror. Det är de aktuella alternativen. I detta sammanhang finner vi Thailands vägval.

En ställföreträdare för Mr Thaksin vann ett allmänt val i december 2008, men drevs ut ur styret av massiva demonstrationer av de ”gula”. Abhisit Vejjajiva utnämndes till statsminister med armens tysta medgivande. I dagens situation har han dess handgripliga stöd. Enligt Economist 18 mars i år beror de nuvarande oroligheterna till en del på osäkerhet om hur nästa regent ser på landets utveckling. Det mest troliga alternativet emotses med viss fasa. Ett debatt kräver en uppmjukning av de lagar som nu omöjliggör en debatt. De lèse-majesté lagar som skyddar majestätet hör till värdens strängaste. De omöjliggjorde t.ex. att ett av vårens nummer av Economist, en av världens mest ansedda tidningar, distribuerades till Thailand. Monarkin och armen är mäktiga krafter som minst sagt försvårar en politisk lösning. De drar sig inte heller för att stjäla valresultat från folket.

Ett yttre opinionstryck skulle kunna vara hjälp till de krafter som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter. Det ställde inte HD upp på. Men kanske HD ändå kan tänka sig att stödja en bättre pressfrihet?D upp poå.


Wilhelm Otto