Timboholms guld eller Odins nesa.

Wilhelm Otto

Det fanns under romersk järnålder ett Nerthustempel strax väster om Skövde på Billingens sluttning. Det har Gunnar Linde övertygande visat i ”Det äldsta Skövde och Sankta Elin”. Inte långt därifrån, österut, hittades 1904 Sveriges största guldskatt, Timboholmsskatten, som nu ligger i guldrummet i Historiska museet, och i Havamal talas om en magiduell mellan Odin och en lokal Nerthusgestalt. I dessa anteckningar söker jag visa på det möjliga sambandet mellan dessa tre företeelser, ett samband som både väcker nya frågor och ökar sannolikheten att historien är sann.

Dessa anteckningar hör samman med min artikel "Ur sagans skimmer" i så måtto, att där utvecklas metodsynpunkter på hur man nalkas religionshistoriska fenomen.

Innehållsförteckning.

Kapitel	Rubrik	Sida
1.	Skatten	1
1. 1.	Hur stor var Timboholmsskatten egentligen?	1
1. 2.	En tempelskatt?	2
2.	Templet	3
2. 1.	Var har templet legat?	3
2. 2.	Andra teorier	4
2. 3.	Tempelplatsen är borta	5
2. 4.	Vad för slags tempel?	5
3.	Dikten	6
3. 1.	Odin på giljarefärd	6
3. 2.	Analys	7
3. 3.	Tolkningar	8
4.	Ett försök till förklaring	9
4. 1.	Oklar rollista	10
4. 2.	Ett religionsskifte	11
4. 3.	Kultens hemlighet	12
	Litteratur	13

1. Skatten.

I slutet av november 1904 utförde Carl Wernlund och Per Rythén schaktningsarbete på Timboholms gård, strax öster om Skövde. Det var en gruskulle, som skulle forslas bort, förmodligen för att ägorna skulle bli mera lättbrukade. Under dagen stoppade Wernlund på sig en del föremål, som han hittade. Först när de var färdiga med arbetet för dagen, upplyste Wernlund sin arbetskamrat om att han hade hittat 16 ringar och några tenar, som var mycket tunga för sin storlek. Allt som allt fanns på detta fyndställe rent massivt guld till en vikt om c:a 7,1 kg.


1. 1. Hur stor var Timboholmsskatten egentligen?

Timboholmsskatten är den största guldskatt, som har hittats i vårt land. Den gömdes för ungefär ett och halvt årtusende sedan, och måste då ha haft ett ofantligt värde. Det är en guldmängd, som på ett ungefär motsvarar de båda hornen, som hittades vid Gallehus i Danmark. Att skapa sig en uppfattning om ett sådant värde, så att det blir förståeligt för oss nutida, är svårt. Det var en journalist i Skövde, som såg skatten ungefär som om en handelsman hade tappat sin plånbok. Den brutna eller vaskade mängden guld har ju ökat sedan dess, men också användning och därmed har efterfrågan ökat. Den ekonomiska jämförelsen blir därför svår. Men begärligheten kan uttryckas i andra mått än pengar. Hur många människoliv är en makthavare villig att offra för att komma över en sådan skatt? Man kan kanske tala om skattens värde på en politisk marknad. Visst finns det en politisk marknad.

Det berättas att Gustav Wasa, när Dackefejden ställde till allvarliga problem för hans nattsömn, var allvarligt betänkt att strunta i Sverige med dess trilska befolkning. Det sägs, att han stället avsåg att med hjälp av vad som samlats i Eskils gemak, söka köpa ett tyskt furstedöme. Kan silvret i hans skattkammare varit värt mer än 7,1 kg guld? Det var det nog, men det fanns också en prishöjning under 1 000 år att ta hänsyn till.
Men frågan ger ändå en indikation på i vilket härad vi hamnar. Gustav Wasa var en mycket driven samlare, hård och hänsynslös. I Tor, Vol. 27:2 -95 beskriver Wladyslav Duczko sin forskning om tegnbegreppet i ortnamn och på runstenar, förknippat med avsevärda skattfynd vid dessa ställen, och menar att de danska kungarna vid 1000-talet köpte politiskt inflytande i form av lojala stormän i provinser, som låg i rikets periferi.. Och nog kan man beskriva växelkursen mellan DDR:s mark och Västtysklands, som ett köp av nödvändig majoritet för att införliva forna DDR i Bundesrepublik. Så visst finns det, och har funnits, en politisk marknad. Fortfarande obesvarad är frågan om värdet av 7,1 kg guld under folkvandringstiden.

Ett litet ljus över frågeställningen kan möjligen den guldskatt, som upphittades i Trier 1993 sprida. Någon gång mellan åren 193 och 196 grävdes världens största skatt med romerska guldmynt, s.k. auréi ned där i en källare. Det var 2520 mynt om en sammanlagd vikt av c:a 18 kg. Denna skatt är visserligen ett par gånger större än Timboholmsskatten, men det visar att denna står sig väl bland de stora skatterna. Förmodligen kunde man köpa sig ett rike för pengarna. Det är troligen ett ahistoriskt påstående. Gustav Vasa kanske kunde ha gjort det, men under folkvandringstiden såg spelets regler nog annorlunda ut.

Historien karaktäriseras av fortgående kapitalintensitet. När man i en uppsats i arkeologi läser att en grav innehöll blott några obetydliga bronsfynd, kan de sakerna, den gången de deponerades, ha haft ett mycket högt värde. Troligen har Timboholmsskatten samlats bl.a. med hjälp av inkomster från järnhantering. Rom hade brist på järn, som kunde framställas på många ställen i våra bygder, dels fanns det järnförande sand, dels tog man myrmalm. Västergötland var vid folkvandringstid rikt på grund av inkomster från järnhantering.

1. 2. En tempelskatt?
Det finns tecken som tyder på att Timboholmsskatten var en tempelskatt. Själva storleken tyder på att den var på ett eller annat sätt stammens tillhörighet. Vi vet föga om hur samhällets uppdelning av ägande mellan tempel och stam fungerade i praktiken; vi vet föga om ”mixen” av enskilt och kollektivt ägande. Vi vet inte heller med säkerhet hur kollektivt ägande var organiserat i dåtidens stamsamhälle. Till detta återkommer jag nedan. Något, som dessutom skulle tala för att det var en tempelskatt, är den starka ”magi” som sades skydda den. Det finns fler tecken på platsens starka skyddande magi. Gunnar Linde berättar (Det äldsta Skövde och Sankta Elin) hur framlidne fabrikören I. O. Fridell, som gjorde uppteckningar av folksägner i trakten, intervjuade 1902 en gammal gumma, som bodde vid Timboholm.

Det är farligt att gå bort på kullen, förstår han Fridell, där är det fullt med "lyktegubbar”. Ser han inte hur guldslottet lyser där borta?

Fridell tillägger att gumman trodde på att det fanns en guldskatt i kullen. Detta nedtecknades två år innan skatten grävdes fram.

Skyddande magi fanns i äldre tider. Två runstenar i Blekinge, Stentoftastenen i Sölvesborg och Björketorpstenen i Listerby socken, skyddas mot åverkan med hjälp av text å dessa. Gravar var skyddade av den döde, vilket dock inte hindrar att många blivit plundrade. Men i kullen på Timboholms gård var det känt att det fanns en guldskatt, men ingen hade vågat plundra den förrän Wernlund & Rythén började gräva i början av förra århundradet. Men även då märktes den gamla magin. Till Wernlund hade någon sagt att om han nu hittade något skulle han inte berätta det för någon för då skulle skatten sjunka ned i jorden igen. Så Wernlund sa inget om sina fynd till Rythén förrän de var på hemväg och skatten låg tryggt i hans fickor. Detta är ett vittnesbörd om att skatten inte var okänd, men ingen hade velat eller vågat ta den. Ett 1500-årigt vetande! En lika lång respekt eller fruktan för att inkräkta.

Linde hävdar att detta talar för att skatten varit en tempelskatt och refererar att denna uppfattning förts fram tidigare i flera sammanhang. Emellertid, påpekar han också, är det föga sannolikt att en kultplats legat i omedelbar närhet av, eller på, Timboholms ägor. Dessa marker utgjorde i början av järnåldern en bebyggelseperiferi. Varken ortnamnsforskningen eller fynden pekar på att detta varit platsen för ett rikt tempel.

2. Templet.

2. 1. Var har templet legat?
Frågan varifrån Skövde har fått sitt namn har lett Gunnar Linde på spåret om det gamla templet. Enkelt uttryckt kan man säga att varken ortnamnen eller historia stämmer om inte det legat ett tempel i omedelbar närhet av orten. Ett argument är att gammal Fröjadyrkan har fortsatt och biskop Brynolf hjälpte till länka över den till Sankta Elindyrkan. Elindyrkan fanns visserligen före biskopen stagade upp den och gav den politiska förtecken. Linde visar att det funnits en tidigare helgonlegend, som Brynolf har arbetat om; ett slags förbättringsarbete. Elinkulten försvinner liksom ned i den skrivna historiens gryningsljus. Det är ganska troligt att det är fråga om en fortsättning av den gamla Fröjadyrkan. Ortnamnsforskningen, i all sin vansklighet, erbjuder en starkare argumentation. Linde, som t.v. är auktoriteten på området, anser att frågan om varifrån Skövde fått sitt namn och var templet har legat hör ihop. Någon riktig enighet om detta finns inte. Linde har energiskt och skickligt argumenterat för sin tes, men det finns tvivlare. Han anser att namnet har utvecklats ur ”sköt ve” där sköt har betytt ”inskjutande terräng” och ve eller vi har betytt ”inhägnat område utanför ett hedniskt tempel”. En smula väster om stadens gamla bebyggelse, men i Skövde landsförsamling, uppför sluttningen mot Billingen, ligger Våmbs socken med sin kyrka. Här finns ett område, som domineras av namn på Skött och Skövde; Sköttesåkrarna, Sköttesängen, Sköttesliden och Skövdegärdet. Det är gamla ortnamn. De har troligen direkt anknytning till ett tempel. Våmb med sin kyrka ligger ganska högt på sluttningen, på en slags hylla, inklämt mellan Nord- och Sydbillingen. Mellan dessa är ett pass över berget, där handels- och pilgrimsvägen mot Varnhem och Skara har gått sedan urminnes tid. Från Våmb har man en hänförande utsikt mot öster bl. a. ut över området där Timboholm ligger.

2. 2. Andra teorier.
De, som trots allt tvivlar, gör det med hänvisning till jättinnan Skade[1], som enligt Eddan var gift med Njord. Hon hade svårt för havet, som var Njords område och de måsar och annan sjöfågel, som skriade vid kusten. Njord själv trivdes inte så långt in i landet, som där Skade bodde. Han ville bo i ett öppet landskap, nära kusten ville han bo. När det gäller öppenhet är de västgötska platåbergen dock inte något att skämmas för. Man har genom deras höjd, som regel längre sikt där, än nere vid kusten. Denna Skade har det mumlats om i samband med namnet Skövde. Det finns språkforskare, som tror att namnet Skövde kan ha utvecklats ur Skade, men Linde förnekar detta. Hur det förhåller sig vet vi inte. Det finns ett halvt dussin teorier och någon av dem är den riktiga. Vi får fortsätta att ha ett öppet sinne och lita till det, som vi håller för mest troligt.

Våmb har ursprungligen hetat Va-hem. Va betydde ”vrå”, och hem, dvs. gård eller by, har i Västergötland, med sitt säregna och vackra språk, uttalats –um, som i Vedum, Ugglum m.fl. Namntypen anses ha varit produktiv på 300-talet och starkt levande under följande århundraden. Den hänger därmed samman med den tid vi fick fast bosättning; man byggde gårdar, som var bebodda större delen av året. Det kan i den tidens glesbebyggda landskap mycket väl ha funnits fäboddrift. Det är här, vid Våmb, vi har att söka centrum för järnåldersbebyggelsen i dessa trakter. Det är också här man har de lätta sandjordar, som föredrogs vid denna tid innan man fått redskap, som kunde göra lerjordar brukningsbara.

Av ortnamnen att döma har här legat en kultplats. Intrycket förstärks av en rik förekomst av fornminnen, ett par hällkistor, ett par stora grupper gravhögar eller –rösen. 200 – 300m norr om kyrkan har en gård, Gullhögen, legat. Gården är enligt Linde tydligen namngiven efter en gravhög, där man skall ha funnit en kula av guld, ca 2 cm i diameter. Upphittaren tog hand om den, men rapporterade den senare som ”försvunnen”. Man har gjort guldfynd även strax söder om kyrkan. Tre tjocka spiralringar av guld, vägande 377 g. Sju stycken rösen, som utgör den största gruppen, ligger vid Skyttesledet eller Sköttesledet, ett led med ingång till Sköt ve. Det sydligaste av dessa rösen, Säterör, beskrevs av prosten Ljunggren i ett manuskript från 1800-talets början

”Det är ett av de största i sitt slag, som i orten förekommer. Det är cirkelrunt, kringsatt vid marken med tvenne rader grövre sten, en svensk aln från varandra, inom vilka är uppstaplad i konisk form en förfärlig mängd av halvstor och mindre kullersten”.

Vi har här platsen för långvarig tillbedjan.



2. 3.Tempelplatsen är borta.
Vid ett besök på platsen är det inte helt lätt att få en bild av hur det sett ut för länge sedan. Där finns nu ett stort kalkbrott till en cementfabrik, som heter Gullhögen, och dess kalkbrott har förvandlat det vackra landskapet till något helt annat. Det är ett mäktigt kalklager, som har skalats bort från berget på stora områden. Det leder till att vi får arbeta utan möjlighet till bekräftande nutida utgrävningar. Vad vi har att arbeta med är enbart äldre skriftligt material.

2. 4. Vad för slags tempel?
Så här långt har vi en stor guldskatt och ett ställe, där troligen en kultplats legat. Kan vi komma vidare? Vad var det för en kultplats? När man bedömer dessa ortnamn förefaller mig namn på –vi eller -ve, gudanamn + åker, gudanamn + harg etc. väga tyngre än mera perifera attribut.

Gud	Djur	Vapen	Träd	Övriga attribut
Odin	Korp, häst	Spjut	Ask?	Enögdhet
Nerthus	Katt, Gris	Magi	Salix	Fruktbarhetssymboler
Ull	?	Båge, sköld	Idegran	Ring
Tor	Bockar	Hammare	Ek	Vagn

Figur 1. Exempel på systematiseringsförsök av gudarnas vanliga attribut. (Om nu Ull är en bronsålders solgud, liksom Frej, borde hans djur vara häst.)


Linde kan med hjälp av ortnamnen föra oss en bit på vägen. Tidigare har trakten, där staden Skövde nu ligger, kallats Elene; ursprungligen Al-vine. Al är ett ord, som betyder tempel och vine betyder betesmark. Det kan innebära att de sankare områden som ligger Öster om det gamla Va-hem och templets Sköt-ve har varit betesmark under kultplatsen. Det enda gudanamn, som ingår i sammansättningar med al är Fröja eller Fröjas skepnader.

Linde argumenterar nu så, att om vi kan belägga ett antal ortnamn med Fröjas attribut i omedelbar anslutning till Fröjas kultställen kan vi vara rimligt säkra på att, som vi funnit en ungefärlig plats för hennes kult. I kulten kräver gudinnan manlig motpart. Trakten är rikligt försedd med namn på Odin och. Det lever även kvar ett och annat namn på Ull.

Folkvandringstidens hedniska kultställe har vanligen haft ett altare, kallat hargh, som centralpunkt. Det har oftast legat i det fria. Det har varit ett altare liknande det som Abraham ville (eller inte ville) offra Isak på. Runt platsen med altare har det löpt ett stängsel av något slag. Den så inhägnade platsen kallades vi eller ve. Nära vi har det funnits en åker, där den heliga säden odlades. Tillbedjan av de avlidna har ägt rum i eller invid en hällkista eller gravhög. Offer har skett genom upphängning i enstaka träd eller i en lund. I Fröjas fall torde det i närheten ha funnits en sjö, där gudinnans bild tvättades så som Tacitus beskriver. Hon hade då genomfört en vid pass veckolång resa på en vagn, dragen av kor. Linde visar på fyra troliga platser för detta, s.k. Nerthusöar. När man med detta i minnet söker efter ortnamn kan det vara klokt att erinra sig de gudomens attribut, som gudomen förknippas med i myten. Trakten fullkomligen vimlar av namn på so och gylta (ungso), brudpar och –följen. Vid Skövde kyrka lär ha funnits brudstenar. Indicierna är många och redovisas utförligt av Linde. När det gäller kulten menar Linde att mytens attribut motsvaras av de platser, vars ortnamn attributen bär. Hur kulten i detalj har gått till vet vi inte, men vi borde kunna rekonstruera en del därav med hjälp av ortnamn och myt. Men det är ett annat projekt.

Åkern, där den heliga säden odlades, kan vara värd en särskild utvikning. Detta slag av åker återfinns inte sällan bland ortnamnen. Exempel från Västergötland är bl.a. Odensåker i Vadsbo härad, Friggeråker i Gudhems härad samt från Uppland Ulleråker utanför Östra Aros. Med utgångspunkt i en hällristning i Tanum beskriver Glob i ”The Mound People” en plöjningsbild. På hällristningen syns en gestalt, som uppenbarligen är förbunden med fruktbarhetskult, plöja med ett årder, draget av två oxar, medan han håller ett träd i ena handen. Fruktbarhetsgestalten är just i färd med att påbörja sin tredje plogfåra. Glob drar en parallell till gårdagens kult i Kina. Ända in i det förra århundradet plöjde kejsaren tre fåror på deras heliga åker. Därefter tog hans förste ersättare vid och plöjde tre nya fåror. Och så höll de på till åkern var färdigplöjd. Årdret på den aktuella hällristningen är, påpekar Linde, påfallande lik det gamla årder, som år 1568 avbildas på Kåkinds härads sigill.

Det berättas i Erik Rödes saga att det fanns kvinnor, som kunde se in i framtiden, völvor. I sagan beskrivs en völva i arbete. Det framgår emellertid av berättelsen att detta skedde, när denna kult höll på att upphöra. Den kunniga kvinnan, som var kristen, hade t ex religiösa betänkligheter att genomföra en ceremoni, som hon uppfattade som hednisk. Hon hörde till den nya läran, men kände sig utsatt för ett socialt tryck. I sagan beskrivs tämligen ingående vilka förberedelser, som vidtogs, hur hon klädde sig och att ett transliknande tillstånd skapades med bl.a. sång.

Vi vet också att vid grekiska tempel förekom uttalanden om framtiden. Oraklet i Delfi var vida berömt. Det är en frestande tanke att vid en rik kultplats här uppe i Norden även profetisk verksamhet har förekommit. Vi vet också att i anknytning till tempel med gudinnekult i Medelhavsområdet har funnits prästinnekollegier. Vid detta tempel i Skövdetrakten har det funnits betesmarker, som hört till templet, al vine. Det ligger nära till hands att tänka sig att ett rikt tempel inte bara varit en plats i geografin, utan där funnits en mängd människor sysselsatta på olika sätt; en stor ekonomisk organisation. Ett tempel var på något sätt infogat i stammens organisation.

3. Dikten.

Skatten kan tyda på att någon, kanske en tempeltjänare, förutsåg en risksituation och sökte gömma åtminstone en del av skatten i hopp om en bättre framtid. Kan detta i så fall ha passerat utan att lämna spår i källorna? Borde inte ett sådant skeende följas av en muntlig tradition, som återberättats och slutligen nedtecknats? En stark tabubeläggning av platsen för nedgrävandet har i varje fall återberättats genom många generationer, även om just den berättelsen nedtecknades först av Fridell.

3. 1. Odin på giljarefärd.
Jag tror att så är fallet. I Havamal från och med strof 96 läses följande i Ohlmarks tolkning där Odin i stroferna 90 – 95 beskrivit några av de problem en man kan möta på giljarfärd:

Det varsnade jag, då jag i vassen jag satt
Och bidde med brånad min brud.
Min kropp och min själ
Var den kloka mön,
Och dock aldrig henne jag ägde.

Billings dotter i bädden jag fann
Solljust fager sova:
Ett jarladöme jag givit glatt
För att den kroppen krama.

”Kanske mot kväll kan Du komma, Odin,
om Du vill ha mig helt,
men allt är till ända,
om andra än vi
veta en sådan sak”.

Tålig jag gick – och mig tyckte tillfreds –
Bort från säker sängfröjd:
Jag trodde så tryggt,
Att tids nog jag finge
All hennes gunst och gamman.

När jag återvände var överallt
Värnande husfolk vaket
Med flammande bloss,
Och framburen ved:
Det var den fröjd, jag fann.

Längre mot morgon jag listade in
När männen i salen somnat,
Men bunden på bädden
En byracka fann jag
Där ungmön, den älskliga, vilat.

Mången god kvinna, om grant man ser till,
Mot män är svekfull i sinnet.
Det rönte jag, då den rådsnara
Snärtan snärja jag sökte:
Mig spott och spe gav den spotska mön
Och intet jag hade av henne.

Strofen 101 i Erik Brates översättning överensstämmer rätt väl med Ohlmarks, vilket påverkar förståelsen för alla oss som inte läser isländska. Den lyder:

Och nära morgonen
När jag närmade mig åter,
Då sov salens vakt.
En hynda jag då fann
På det hulda vivets
Bädd bunden ligga.

Vad som uppenbarligen dikten beskriver är att dessa ”älskande” brukade trolldom mot varandra. Det är en tydlig kampsituation. Odin hade förtrollat gestalten på bädden i förhoppning att det var Billings dotter, så att gestalten skulle gripas av åtrå till Odin när han kom. Billings dotter hade använt sig av samma trolldom mot hunden så att denne skulle ”bli kär” i Odin. Därefter har hon lagt hyndan på bädden och därigenom skapat en situation för Odin där denne måste genomföra ett tidelag. Det är en skröna, som säkert uppskattats av hårdföra vikingar vid kalas. Det är också att notera att häxmästare hade ett rykte om sig att sakna manlighet.

En liknande typ av magi återfinns i Shakespeares "En Midsommarnattsdrön", återberättad, t.ex. i Barnbiblioteket Sagas volym 125, sid. 34.
-Kom hit, min snälle Puck, sade Oberon till denne lille muntre nattvandrare. Gå och plocka den blomman åt mig, som flickorna kalla "Kärleks tidsfördriv". Om saften av denna purpurröda blomma drypes på en sovandes ögonlock, så blir han förälskad i den första varelse han får se, vare sig det är människa eller djur. Litet av denna blomsaft skall jag drypa på min Titanias ögonlock, då hon sover, och det första väsen hon ser, när hon vaknar, vare sig det är ett lejon eller en varg eller markatta eller otäck babian, blir hon kär i. Och innan jag sedan löser henne ur denna förtrollning, vilket jag kan göra med en annan ört, så skall hon få ge mig sin page".

Eddan återger alltså en spridd folklig föreställning om hur denna sorts magi verkar. Det är viserligen några få sekler, som skiljer dessa nedteckningar åt, men båda är troligen avsedda att uppfattas som troliga av uppmärksamt auditorium.

3. 2. Analys.
Det är min uppfattning att ovan citerade verser i Eddan är en omskrivning av ett konfliktfullt politiskt möte mellan Odin och Västergötlands lokala Nerthusgudinna; Odinkultens företrädare möter den lokala kultens. Jag har kommit fram till min uppfattning genom att ur den citerade dikten plocka fram följande indiciekedja, där de olika länkarna inte var för sig motiverar slutsatsen, men de tillsammans utgör en övertygande argumentering.

A. Det var inte någon vanlig ”fjälla” Odin åtrådde. Jag kan inte erinra mig någon åtgärd Odin vidtagit, som har varit enbart för nöjes skull. Odins handlingar hade alltid ett politiskt mål.

B. Det var inte en vanlig gård kvinnan bodde på. Där fanns värnande husfolk eller salens vakt och folk, som bar in ved tillsammans med andra tjänare. Detta tyder på en stor gård, ett maktcentrum. Man kunde tydligen gå in i hallen hela kvällen lite hur som helst. Det var en hall det var fråga om. En hall, som påminner om stormännes hall vi möter i sagorna.

C. Vem ägde denna gård? Det omtalas inte någon Odins konflikt med Billing. Det hade varit naturligt om Billing hade varit en person. Men Billing har inte lagt några synpunkter på att Odin giljade hans dotter, kvinna eller hustru. Samtliga läsarter har förekommit. Om däremot Billing är en personifikation av berget Billingen, får denna brist på konflikt naturlig förklaring. Om det nu inte var Billing som ägde gården måste det ha varit någon annan.

D. Under den romerska järnåldern börjar visserligen privat äganderätt att komma in i det nordiska samhället, men den torde till en början endast ha gällt lösöre. Jorden hörde till stammen och senare till ätten. Stammens kollektiva ägande förankrades antingen i religionen eller i kungamakten, vilket i det sakrala konungadömets tid var samma sak. Det leder till att det var ett tempel Odin besökte med beaktande av följande.

E. Mötet mellan Odin och denna kvinnogestalt blev en duell i magi, som Odin förlorade. Hon var en sejdens utövare och förvaltare. Nerthus var sejdkunnig långt innan gudarna.

F. Jag har också påverkats av Ohlmarks kommentar till sin översättning av Eddan. Ohlmark menar att dikten stammar från ”de gamla gudasångernas tid… snarast väl 900-talet och troligen Norge”. En slutsats av detta är att det inte är en sen händelse som återges. Vidare diskuterar Ohlmark ordet Billing.

Billing betyder egentligen tvilling. Billing är i Voluspas Hauksboksversion dvärgnamn, men skall här antagligen beteckna jätte. Som appellativ finns det i både Sverige och Norge och som egennamn på Otto den stores fältherre och dennes saxiska greveätt. Kanske hänger diktens Billing ihop med det västgötska berget Billingen i vilket fall vi kan tänka på västgötsk förekomst. (Ohlmark i kommentarer till Eddan s. 233 – 234.)

Billing anses betyda tvilling. Gunnar Linde bad mig en gång att pröva om jag kunde finna något, som gjorde den vägen framkomlig. I praktiska undersökningstermer innebär frågan om jag kunde lägga ett pussel där Dioskurerna fanns på samma bild som ett berg. Dioskurerna är ett grekiskt begrepp och betyder närmast Zeusgossar. Av nåd beviljades de odödlighet. Deras dyrkan överfördes till Italien och dyrkades (enligt Svensk Uppslagsbok) i den heta striden och vid svår sjönöd. De ansågs rida på vita hästar och i de sk. St. Elmseldarna, en slags elektriska urladdningsfenomen liknande åskan. De uppträder bl. a på berg och är vanliga där åska är vanlig. Om de därigenom kan knytas till Billingen vid Skövde vill jag låta vara osagt. Jag blev tvungen att meddela Linde att min kreativitet inte räckte till. Där var bitar av pusslet, som jag saknade. Men när jag läser om London dyker en av de gamla stadsportarna upp – Billingsgate. Den har gett namn till ett område där ordet Billing i olika former är vanligt, t ex Old Billingsgate Walk, Billingsgate Market etc.
Billingsgate var en gammal stadsport i den södra delen av ringmuren. På 1500-talet utvecklades här en fiskmarknad. Tidigare hade man handlat med kol, järn, vin salt och olika typer av säd. Innan namnet fick sin nuvarande form skrevs det Blynesgate och Byllynsgate. En hypotes är att området ägts av en man med namnet Billing och en annan att det är förknippat med den keltiske guden Belin, vars namn även förekommer som namn på kungar. Det är en fråga där det inte är helt lätt att vara tvärsäker. Det enda vi med bestämdhet vet är att vi inte vet.


3. 3. Andra tolkningar.

Dikten kan man naturligtvis läsa som Margaret Clunies Ross i ”Hedniska Ekon”. Hon har läst Eddan bokstavstroget och beskriver hur gudar kopulerar respektive inte kopulerar med jättinnor, och verse vica. Hon anser därigenom beskriva sociala regler för gudar och jättar. Vad hon finner är en apartheidpolitik, varken mer eller mindre. Eftersom hon skriver om dessa gestalter ”i litteraturen” blir de självständiga rättsubjekt. Bokstavstroget accepterar hon Eddans utsagor. Följaktligen får Tor vara son till Odin och Ull är Tors halvbror, för att så står det i Eddan. Men med ett källkritiskt perspektiv blir sådana familjeförhållanden, hur gulliga de än verkar vara, alldeles omöjliga. Odingestalten tycks vara en spjutbärande shamangud, som letat sig ned från tundran till Norden. Eftersom han envist hängde sig kvar bland rysslandsfarande bönder i Uppland har han förmodligen följt med pälshandeln. Tor med sin vagn ger ett indoeuropeiskt intryck, men hans getabockar kommer ursprungligen från Afrika. Joseph Campbell har i "The Masks of God" tyckt sig se hans ursprung i Västafrika och förknippar honom med yxsymboler från ca 10 000 BC. Hans magiska handskar och hammare pekar på annat ursprung än Odins runor och enögdhet. Som himmelsgud och förenad med åskan torde han också vara en gammal regngud. Dumézil framhåller i "De nordiska gudarna" (s. 105) Tors samband med inte bara åska utan just det fruktbarhetsbefrämjande regnet. Och hon, "min brud" kom från Mellersta Östern. Hon bodde i alla fall där c:a 5 000 BC, när städerna med föregångare till pyramiderna började dyka upp i den fertila halvmåneskäran. Familjebanden mellan de här gestalterna borde rimligtvis betyda något helt annat än just familjeband. Läst bokstavstroget på det viset blir ju Eddan befängd. Den måste läsas som det den är, nämligen poesi. Läser man bokstavstroget har man tappat kontakten med ämnet.

Jag försöker efter ringa förmåga att läsa Eddan som poesi. Det är en svår poesi, som består av versmått och omskrivningar, s.k. ”kenningar”. Det finns i ”skaldskapens språk” (Skaldskaparmál) rikligt med exempel på kenningar, och en god poet skapade fortgående egna. När det i Hymnerkvädet i strof 20 talas om ”Bockarnas herre bad bestars ättling” bör det läsas som att Tor bad Hymer. Enkelheten och klarheten var inte skaldiktningens allra främsta kännetecken. Tvärtom gör detta förhållningssätt läsning av skaldedikt till en utomordentligt svår konst, och jag är medveten om min skröpliga förmåga. Frans G. Bengtsson utvecklar i ett företal till sin översättning och tolkning av Ynglingatal dessa svårigheter.[2] Den som är road av de poetiska svårigheterna rekommenderas Bengtssons genomgång.

Genom att metafor staplas på analogi skapas en osäkerhet om vad det egentligen betyder, som man läser. Det är som att gå i en labyrint med spegelväggar. Man vet inte var man är tills man lärt sig så mycket av labyrinten att man i varje ögonblick någorlunda vet var man är. Kanske är meningen att vi, som inte är invigda skall stå utanför? Ett sådant framställningssätt är kanske en konst driven för dess egen skull. Den ene barden ville överglänsa den andre. Men under de senare åren kan det ha hängt samman med ett behov av barden att skydda sig själv. Han talar ju om och kan mycket om hedniska tider. Man kan rent av ifrågasätta hur djupt hans kristendom sitter. Han kanske bekänner sig till en gammal hednisk tro? Ett skydd mot anklagelser för kätteri, kan nås genom att uttrycka sig så att åhörarna förstår vad han menar, men det öppna kätteriet förblir outtalat.

4. Ett försök till förklaring.

Jag angav som ett syfte att visa på sambandet mellan tre ovannämnda element. Sambandet mellan tempel och skatt har jag påvisat ovan i 3. 2. D. Det individuella ägandet är en förhållandevis sen utvecklingsfas i historien. Det tycks vara en allmän uppfattning bland ekonomihistoriker, (jag har inte sett någon som talat däremot.) I det sakrala konungadömets tid blir det då en öppen fråga hur man vill beskriva det kollektiva ägandet. Medveten om risken för cirkelbevis tycker jag ändå att det är värt att pröva om inte det mest troliga scenariot är tempelskatt. Drottningen är ju i så fall överstepräst i templet och representerar en kontinuitet medan den sakrale kungen alltid riskerar att bytas ut.

När det gäller relationen mellan dikten och templet tycker jag mig övertygande ha visat att dikten beskriver Odins besök i ett tempel, en beskrivning i överförd form. Det framgår att Odin var förloraren. Men frågan om han förlorade både skatten och äganderätten till kulten är en öppen fråga. Min läsning är att hans förlust var så grundlig, hans nesa så stor att han förlorade bådadera. Här får läsaren pröva vad han eller hon anser vara mest sannolikt.

Om man låter fantasin skena, och det har jag sannerligen gjort i dessa anteckningar, kan Odins förlust i magiska striden förknippas med det i olika sammanhang omtalade fredslutet mellan vaner och asar. Det står att de båda gudagrupperna slöt fred och utväxlade gisslan. Piratsamhällets gudar, asarna lämnade sina representanter och tog emot bl. a Mimer.

4. 1. Oklar rollista.

Men vad var det som egentligen hände? Vad var det för kamp som återges som en magiduell?

För att lösa gåtorna måste vi först klara ut en del fundamenta. De, som översätter och kommenterar skaldediktning, har haft svårigheter att bestämma de varelser de möter i dikten. Clunies Ross definierar inte Billing men beskriver mötet mellan Billings dotter och Odin rätt upp och ned. Ohlmark försöksdefinierar Billing som jätte i not till strof 91 i sin översättning av Eddan (se ovan Analys F). Jag läser det som att Billing är en personifikation av berget Billingen och hans kvinna eller dotter är den gudinna, som har sitt tempel uppe på bergets sluttning. Billings dotter är enligt detta sätt att se en lokal variant av Nerthus/Freja/Fröja. Vi vet inte vad hon heter. Om det var Skade och om Skade hade kunnat ge upphov till ortnamnet Skövde, så hade vi fångat upp henne. Det hade varit en både spännande och rolig lösning. Man hade kunnat spåna på hennes fastlandsberoende och försöka tolka hennes relation till den närstående Tjatsegestalten. Men man vinner inte högsta vinsten för att pengarna kommer väl till pass. Linde förnekar med emfas att ortnamnet Skövde kan ha utvecklats ur Skade. Så länge någon mer meriterad forskare inte anmäler sig får vi lita till Linde.

Ivrigast diskuterat bland västgötska städers namn är Skövde. Namnet skrevs under medeltiden Sködve eller Skötve, och i ett avseende har forskarna varit överens. Det anses vara en ursprunglig sammansättning med ordet vi, en biform till fvn. Vé ”offerplats”, i senare leden. Dock har Jöran Sahlgren i ett ”Förberedande meddelande” föreslagit som grundform ett urnordiskt osammansatt skadwia ”skuggigt ställe”. Härigenom har han velat göra förändringen av första stavelsens vokal a till ö sannolik, något som bereder språkhistoriska svårigheter, om man räknar med ett sammansatt ord som ursprung.
Mest känd i Skövdebygden bland tolkningar av namnet Skövde är ”gudinnan Skades ve, dvs. offerplats”. Det finns ytterligare sex förslag. Sju olika tolkningar, av vilka minst sex måste vara felaktigas, visar att ortnamnsforskning är ett vanskligt förehavande.
Linde: Ortnamn i Västergötland. s. 17 o. 18.

Det var inte någon äkta älskog det var frågan om. Jag läser hela ”kärlekssagan” som en metafor för strävan efter makt och dominans. I vår tids romantiserade syn på samlaget finns en tendens att bortse från dess maktaspekter. Som ung, när jag arbetade i jordbruket, förvånades jag över att äldre kor ofta red sina yngre medsystrar. Så småningom insåg jag att det var deras sätt att påvisa gruppens ”pecking order”, vem som hade företräde. Dominansaspekter på samlag förekommer också bland oss människor.

Även om magiduellen ovan utkämpades med magi, som är beskriven i Eddan – den officiella formen för magi, kan man fråga om det verkligen var så det gick till. Om jag skulle skriva en teaterpjäs med motiv från konflikten hade jag kanske låtit den spännande och dramatiska kulmen utgöras av en magiduell som en slags ställföreträdande sanning; en politisk sanning. Vi vet att det stod om magi i Eddan, men vi vet inte i vad mån den tidens människor trodde att magin hade konkret effekt. Men mycket tyder på detta. Det finns ju även i vårt samhälle olika slags symbolhandlingar, som tas till i en viss situation, men som har ringa eller ingen effekt i sig. Man spottar t ex.

4. 2. Ett religionsskifte.

Någon gång efter att Odin kom hit till Norden i sin shamangestalt, med sin kunskap om järnframställning, sina hästar av bättre ras och sina runor försökte de politiska krafter som detta representerade att ”ta över” kulten på berget. Var det skyterna, som ville tränga ut vanernas bekännare? Var det piratsamhället, som ställdes mot agrarsamhället? Där var det tydligen ett viktigt och konkurrerande maktcentrum. Frågan är om det inte var här som ett centrum för västgötarnas Nerthuskult låg. Det var i så fall alltså fråga om ett religionsskifte. Om man nu inte kan kalla det et religionsskifte, när gudarnas "pecking order" ändras. För det har ju egentligen inte skett något i himlen utan i våra värderingar och i deras politiskt stödjande strukturer.

Jag skulle vilja sätta in detta religionsskifte i ett vidare sammanhang. Jag stöder mig här på Globs framställning, som jag läser i ”The Bog People”. Den danske Riksantikvarien skriver om danska förhållanden, men jag är övertygad om att de i detta fall också är giltiga för resten av Skandinavien. Glob drar slutsatsen av de arkeologiska fynden att det var en gudinnegestalt, som var det dominerande föremålet för tillbedjan under en period från de två sista perioderna av Bronsåldern till och med den Keltiska järnåldern. Hon höll sin ställning i det millenniet åtminstone 200 år innan den tidiga järnåldern började. Hon är avbildad i en rad föremål som en naken kvinna i brons, iklädd endast ett par halssmycken och med ringar i öronen. Hennes händer hålls så att de lyfter hennes bröst. Det är Moder Gudinnan, Alma Mater, allt livs källa.
Fruktbarhetsgudinnan är känd från de antika kulturerna i Mellersta Östern som en gammal asiatisk gudinna; Istar, Astarte och som den grekiska gudinnan för kärlek och fruktsamhet; Afrodite. Detta är bara några av de många uppenbarelseformer hon hade. Varje stam tycks ha haft ett eget namn på henne. Det är hon som spelar den ledande rollen i ett stort rituellt drama, vars syfte är att försäkra oss om grödornas rytm. Höstsädens utsäde begravs och sover i jorden en de dödas sömn; men vid våren uppväcks det och växer med ett nytt liv och bär med sig löftet om ny rik skörd. Det är också hon som ser till att boskapen förökar sig och att kärleken mellan man och kvinna försäkrar släktets fortsättning. Hon är också förknippad med kontakten med avlidna. I alla de antika civilisationerna grundade på jordbruk, likaväl som de här uppe i Norden, framställs hon med tydligt kön och med händerna pressade mot sina livgivande bröst.

De skiftande årstidernas drama, höstens död, vinterns sömn och vårens pånyttfödelse är förmodligen återgivet på bild här i Norden så tidigt som tidig Bronsålder. En talande illustration av detta drama ristades för mer än 2500 år sedan på en av is blankpolerad klippa i Tuvene i Bohuslän. Från höger till vänster ser vi en man i behornad hjälm, som bär en yxa. Det är han som dödar. I mitten under en avbildning av båt eller skepp, ligger en man, till synes sovande som i vinterns grepp. Längst till vänster ser vi den väckte mannen i en kärleksakt med vårens gudinna. Om man delar in de danska fynden från Bronsåldern, i den mån det är möjligt, i sådana som har maskulin respektive feminin anknytning ser man att förhållandet skiftar genom tiden. I den första av de sex perioder, som Bronsåldern delas in i, är de manliga allenarådande. Sedan sjunker den manliga andelen så att de i andra perioden uppgår till 40 %, och i den femte och sjätte är nere i 25 % respektive 10 % av fynden. Hur osäkra vi än är på sådan statistik kan vi, enligt Glob, ändå med bestämdhet säga att objekt av kvinnligt slag är visa fler än sådana av manligt slag under den andra hälften av Bronsåldern.

Vi vet att trots dessa siffror att denna gudinna har dyrkats för så länge sedan som den neolitiska perioden. Det har vi sett på lergods. Hon bars också som amulett under slutet av Stenåldern, fast det enda som indikerar henne är hennes halsring som svagt skönjes på fina kristallskulpturer. Denna halsring (Brisingsmycket?) följer henne sedan genom tiden. Den varierar i storlek. Under Järnåldern var dessa gyllene halsringar så tunga att de knappast med välbehag kunde bäras. Halsringen dyker också upp avbildad på broscher i avsikt att avvärja fientliga krafter, precis som korset bars i kristna tider.

Det finns nu anledning att erinra om Tacitus beskrivning av ”Germania” där det i 40 kapitlet står bl. a. följande:
På en ö i oceanen finns en obesmittad lund och i denna en helgad vagn, som täckes av ett kläde. Denna vagn har endast prästen tillåtelse att vidröra. Han är den som märker, när gudinnan är tillstädes i sitt allraheligaste, och som med djup vördnad ledsagar henne, när hon kommer åkande, dragen av kor. Glada är dagarna då, festsmyckade alla de platser som hon aktar värdiga att besöka och gästa. Man börjar ej krig, man uppträder icke beväpnad, allt järnverktyg hålles undanlåst, fred och ro känner man och älskar man då, men blott då, till dess att samme präst återför gudinnan till helgedomen, när hon blivit mätt på samvaro med dödliga.
Vagnen, klädet och – om man vill tro det – själva kultbilden tvättas därpå i en sjö, som ligger i hemlig avskildhet. Uppdraget utföres av trälar, vilka samma sjö strax därpå drar ned i sitt djup. Detta har skapat en hemlighetsfull fruktan och en from ovisshet om det väsens natur som blott de till döden vigda fått skåda.
(Alf Önnefors översättning utgiven på Natur & Kultur. 1960)


4. 3. Kultens hemlighet.
De religiösa platserna kunde kanske inte hindra att övermäktiga krigsstyrkor kom till deras kultställe, men de kunde värna om sina hemligheter. Den yttersta hemligheten var gudens eller gudinnas namn. Och tempelskatten hörde väl till samma härad. ”Och intet hade jag av henne!” Detta kan kontrasteras mot Odins kärleksäventyr i Östergötland. Där beskriver Eddan Odins framgång i den tidens termer. Med Rind (Groas galdrar strof 6 antydd i Voluspa strof 32 och Balders drömmar strof 11) eller Vrind, som hon hette innan språket skiftade karaktär vid 400-talet, hade Odin en son, Vale. Vale hämnades redan en dag gammal Balder. I min läsart kan man ta det som en beskrivning av att man i Vrinnevi (Vrinds helgedom) gav upp inför övermakten. Där har vi också gudinnas namn. Från Uppland har vi två motsvarande kultplatser, Ärnavi, där Härn dyrkades och Närtuna, där Njärd var gudinna. Men vad Billings dotter egentligen hette är en lika väl bevarad hemlighet, som var tempelskatten var nedgrävd. Vad vi läser i Havamal är en partiell beskrivning av ett religionsskifte. Snorre återger ett tillfälle där skiftet inte gick enligt planerna.

Namn	Omnämnd i	"Hemort"	Presentation
Freja/Fröja		Frövi
Freja/Fröja		Frölunda
Freja/Fröja		Frötuna
Billings "maer"	Eddan, Linde	Våmb, R län	Västgötsk Nerthusgudinna
Rind	Eddan, Ohlm.	Vrinnevi	Östgötsk Nerthusgudinna
Njärd	Larsson s 25	Närtuna	Attundalands Nerthusgudinna
Härn, Hoern	Larsson s. 27	f.d. Ärnavi	Husby-Långhundra Nerthus
Lodhkona		Locknevi	Tjust
Ludhguda		Ludgo	Nerthusgestalt i Luggude
Disa	Linde. Ortn.	Göteve	Falbygdens Nerthusgestalt
Fröja	Linde: Ortn	Tidavad, Frölunda	Tidandalens Nerthusgestalt
Fröja	Linde: Ortn	Friel; Fröale
Nehalennia	Ellis D. S 137	Walacheren	Nerthustempel på Walacheren
Freja		"Asgård"	Generell Nerthusgestalt
Eir	Näsström, B-M	Lyfjaberget	En av Menglöds jungfrur
Saga	Näsström, B-M	Sökkvabäck	En Frigg-gestalt
Fulla	Näsström, B-M		Överflödet, en Friggs tjänarinna eller aspekt.

Figur 2. Exempel på Nerthusgestalter. Dessa gestalter är antingen generella, d.v.s. de är hämtade ur Eddan och har inte någon direkt geografisk anknytning eller "framvaskade" ur ortnamn och sägner och har direkt lokal anknytning.

Detta handlar inte om människornas tro på det ena högre väsendet eller det andra. Enligt mitt sätt att se handlar det om ett centrums maktdemonstration gentemot en periferi. Det analoga förhållandet fanns i det romerska riket. I de olika provinserna fick man dyrka vad man ville bara man officiellt och främst dyrkade kejsaren. Detta kunde inte judarna acceptera, vilket ledde till konflikt, som faktiskt påverkar oss fortfarande De folk, som fann sig i påbuden, kunde fortsätta ungefär som förut. Jag tycker det är en rimlig hypotes att Odinskulten av liknande skäl har blivit överlagrad den ursprungliga fruktbarhetskulten.

Odin är egentligen, med vårt sätt att se, en ruggig företeelse. List, svek och våld hör till hans naturliga arbetsredskap. Brutna äktenskapslöften ligger strödda i hans spår. Han kom som gestalt österifrån. Uppe på tajgan har shamaner funnits kvar fram mot våra dagar och en annan lapp har säkert utövat konsten. Han kom med sin shamankunskap, sin kunskap om järnframställning och med honom tycks en bättre hästras ha kommit. Lotte Hedeager sätter den shamanismiska Odinkulten i samband med hunnerna, som dök upp i Europa på 300-talet. (”Skuggor ur en annan verklighet” s. 146). Han kom med runor. Några av våra allra äldsta runinskrifter, som ännu inte är tolkade här Norden påstås vara tolkade med turkiska runor. De är Kylverstenen i Stånga på Gotland, Möjbrostenen i Uppland och en av Listabystenarna i Blekinge. Kylverstenens inskrift, som vi läst som ett exempel på runalfabet och en gång i tiden fick läsa oss i skolorna, blir när den blir läst med turkiska runor på arkaisk turkiska från höger till vänster en vacker dikt om Odin.

Och Visdomens ljus kom
Själv ristade han på denna resta sten
Med vass spets
De ord han själv yttrade.
(ungefärlig översättning från engelska)

De tre sista, eller om så vill, de tre första runorna man läser, läsas i futhark o d ng. Det blir Odin. Den enda slutsats man dra av detta är att Kylverstenen erbjuder fortsatt arbete för den intresserade. En försiktig tolkning är att när de första runstenarna ristades, gjordes detta av personer, som även talade en arkaisk turkiska. Det är en bekräftelse av Hedeagers syn på Odin; en bekäftelse ristad i sten.

Litteratur.

Bengtsson, Frans G.: Myt och Medeltid. Lund 1998.
Cambell, Joseph: The Masks och God I – IV. Penguin, Arkana.
Clunies Ross, Margaret: Hedniska Ekon. Anthropos 1998
Ellis Davidson, H. R.: Gods and Myths of Northern Europe. Pelican Books 1964
Dumézil, Georges: De Nordiska Gudarna. Aldus.
Eddan. Erik Brate översättning. Klassikerförlaget Niloé 1992
Eddans Gudasånger tolkade och kommenterade av Åke Ohlmarks. Gebers 1947
Frazer, J. G.: The Golden Bough. Sammandrag SBN 333 09629 0
Glob, P. V.: The Mound Poeple. Faber & Faber 1974
Graves, Robert: Greek Myths. Penguin
Graves, Robert: The White Goddess. Den poetiska mytens historiska grammatik. Faber & Faber 1953
Hedeager, Lotte: Skuggor ur en annan verklighet. Fornnordiska myter. Wahlström & Widstrand 1997
James, E. O.: Gravarna berättar. Prisma 1963
Kurum, Turgay: Mystery of the Futhark alphabet. Internet.
Larsson, Mats: Svitjod. Resor till Sveriges ursprung. Atlantis 1998. ISBN 91-7486-421-1
Linde, Gunnar: Det äldsta Skövde och Sankta Elin.
Linde, Gunnar: Ortnamn i Västergötland. ISBN 91-86558-22-6
Tacitus: On Britain and Germany. Penguin Books Ltd. 1948

Gullllman, J.|. 1995. Timboholmsskatten undersökt med modern teknik. (The Timboholmhoard re-investigated). Fornvännen 90, Stockholm.

---

[1] Skade har behandlats på en artikel utlagd på www.taurnet.se. Södertörns historia
[2] I Myt och Medeltid, s. 33 beskriver Bengtsson balansgången mellan versmått och kenningar. Denna försvåras av att språket blivit mindre lakoniskt. Versåttets stavelsemarkeringar räcker därför helt enkelt inte till.