Tvångstankar, tvångshandlingar och mujaheddiner.

Hur är den funtad som är beredd att inte bara ta sitt eget liv utan också ta med sig ett stort antal okända och oskyldiga in i döden för en idé om att en historisk gestalt är ringaktad? Det är beteende, som är främmande för vår kulturkrets och som vi har svårt att förstå. Men vi kan göra ett försök att bena upp problemet. Min tanke är att självmordsbombarna inte i första hand är ett religiöst problem utan ett psykiatriskt.

Vad som slår många iakttagare är det orimliga hat som måste ligga bakom dessa terroraktioner. Kan man tänka sig ett beteende i vår egen kulturkrets som påminner om mujaheddinernas? Jag tror det. Det finns beteenden, som inte är lika våldsamma men mycket märkliga och till synes svåra att förklara, och som i skenet av psykologi (eller snarare psykopatologi) har en viss grad av rimlighet. Jag tänker på det problemkomplex som sammanförs under beteckningen OCD, Obsessive Compulsive Disorder eller på svenska Tvångstankar och tvångshandlingar.

OCD betecknar en psykiatrisk störning, som beror på en djupt liggande ängslan. Enligt Wikipedia finner man där störande tankar som tränger sig på vederbörande. Tankar som inte sällan följs av handlingsmönster eller ritualer, vars uppgift är att neutralisera tvångstankarna. Tankarna, medvetna eller omedvetna stör och tvångshandlingarna leder till känslor av tillfällig lättnad. Det vanliga hos patienter är att de har både störningar och de handlingar, som medför lättnad.

Tankarna skall för att kallas obsessiva vara en slags tvångstankar, fixa idéer, som jagar och trakasserar sina offer och som fyller deras sinnen så att de inte kan komma undan. Det är alltså frågan om en slags besatthet. Det är alltså inte fråga om impulser som hör vardagslivet till. I den västerländska kulturen brukar det finnas en viss medvetenhet om att dessa tvångstankar inte baserar sig på verkligheten.

Tvångshandlingar är repeterande beteenden eller mentala aktiviteter, som personen känner att han måste utföra som svar på sina tvångstankar i enlighet med strikta regler.
Avsikten är att hindra eller reducera stress, eller att hindra en fruktad (inbillad) händelse. Emellertid är varken tvångshandlingarna eller de mentala aktiviteterna på ett realistiskt sätt förbundna med det som de förmodas neutralisera eller hindra. De är således överdrivna.

OCD i annan kultur.
Om tvångshandlingarna i Västerländsk kultur kan bestå av att man räknar trappstegen i den trappa man går i eller att man inte får trampa på kantlinjerna på plattsatta golv eller att man måste tvätta händerna, när man använt en telefon, saknas då sjukdomen i miljöer där man inte har trappor eller man saknar plattsatta trottoarkanter så att man inte kan undvika att trampa på ”skarvarna” därför att de inte finns? Det är troligt att sjukdomen inte är begränsad till den Västerländska kulturkretsen. Den finns sannolikt överallt, fast den har ”ett annat språk” i andra kulturkretsar. Låt oss bara göra ett tankeexperiment och tänka oss att i den muslimska världen det handlar om att undvika religiösa tabu eller sharia. Säg att man inte får t.ex. avbilda profeten Muhammed.
Att möta en sådan avbildning skapar hos en muslim en känsla av osäkerhet och därmed ängslan. ”Något är fel, så här får man inte göra.” Dessa känslor förstärker reaktionen och lider man av OCD blir reaktionen överdriven. Är brottet mot tabu grovt krävs en kraftigare neutraliserande botgöring.


Kulturkrock.

Hur handskas med OCD effekter från andra kulturer? Det spontana svaret är att en patient i varje fall inte botas av den behandling, som vi i Västvärlden bestått dem i dag. Det är föga troligt att patienten kommer ut från Guantanamo eller Abu Graib som en lugn och trygg människa. Det är säkert tvärtom. Först har vi en patient som reagerar på ett överdrivet sätt och sedan förstärker ”behandlingen” dessa överdrifter. Ont har blivit värre. Min övertygelse är att det, som vanligt, vore effektivt att koppla in även andra experter än torterare och poliser. Nu har visserligen dessa patienter begått brott, men både behandling och förebyggande aktiviteter blir rationellare än om man inte slår helt blint. Effekten av nuvarande insatser är att brottslingarna ser sin spegelbild i en förvrängande spegel, som i Lustiga Huset. De uppfattar det Västerländska samhället som en vanbild av deras eget. Men det är inte ett dugg lustigt. Västvärldens skrämda reaktioner, kriget mot terrorism är en tragedi. Det kan uppfattas som tvångshandlingar, som skulle minska rädslan för terror men de förstärker den terror som redan finns.


Om det nu förhåller sig så att dessa mujaheddiner lider av OCD och under inflytande av en ängslan begår svåra brott öppnar sig operativa vägar.

1. SÄK menar att vi här i landet har kanske 200 personer i verklig riskklass för terrorhandlingar. Det är säkert en rätt hyfsad kvalificerad gissning. Om vi kan filtrera fram dessa kan man organisera en meningsfylld övervakning. Kanske kan man rentav erbjuda någon form av terapi? (När det gäller terapi, har den länge varit jämmerlig, men på senare tid har framsteg gjorts både som beteendeterapi och medicinering, då främst neurotransmitter glutamate). Man kanske inte behöver en masse bryta mot ingångna konventioner mot t.ex. brevhemlighets avslöjande, (FRA-lagen).

2. Terrorism kan framställas som mera specifik, som en sjukdom. Det är då inte längre en stor folkgrupp med okända egenskaper, som vi fruktar. Vi kan i stället reagera på ett rationellt mänskligt sätt. De många tusen reduceras till ett par hundratal, som i sin tur, förmodligen (när vi väl lärt oss mer om syndromet), kan reduceras till några tiotal.

1. Problemet blir avmystifierat.
2. Det stora antalet hyggliga muslimska samhällsmedborgare som inte har några planer på att begå grymma massdödanden utan vill leva sitt liv som andra medborgare behöver inte känna sig förnedrade, spionerade på och utpekade.

Vad som krävs är att vi snabbt får igång en vettig forskning så vi kan avföra denna hypotes till forskningen skräpkammare. Skulle det inte gå, då har vi kanske funnit början på en framkomlig väg ur ett besvärligt problem som dessutom kan leda till ökad kunskap om människan. Men vi kan börja med att sluta upp att bete oss som yra höns!