Ur sagans skimmer.

Kan vi i sägner om jättar hitta tecken, som tyder på att övernaturliga väsen degraderats? Har inte några av de fantasiprodukter, som i dag kallas jättar, en gång varit förstaplansfigurer?

Wilhelm Otto

wilhelm.otto@telia.com

Domsten 30 januari 2004


Innehållsförteckning.

1.	Om övernaturliga väsens livslängd	Sida	2
1. 1.	Har gudar ett eget liv?	"	2
1. 2.	Har gudar evigt liv?	"	3
1. 3.	Vart tar gamla gudar vägen?	"	4
2.	Om att behandla övernaturliga väsen	"	4
3.	Material och problem	"	7
3. 1.	Något om vad som sägs om jättar	"	8
4.	Tre förträngningsprocesser	"	8
4. 1.	Demonisering	"	9
4. 2.	Tämjning	"	9
4. 3.	Aktiv glömskeprocess	"	10
5.	Jättar i sagolitteraturen och i undersökningen	"	11
5. 1.	Berättarna – sagornas förvaltare		11
5. 2	Mitt urval jättar	"	12
5. 3.	Fermentationsprocessens gestalter	"	12
5. 4.	Brages första saga	"	13
5. 5.	Brages andra saga	"	14
5. 6.	Analys av Brages sagor	"	15
5. 7.	Några havsväsen	"	16
5. 8.	Sägner knutna till Tjatse	"	18
5. 9.	Analys av Tjatsegestalten	"	19
6.	Några "lokala" jättar	"	21
7.	Att plocka ihop några spridda skärvor	"	22
8.	Litteratur	"	23

.


”A mythology is the comment of one particular age or civilization on the mysteries of human existence and the human mind…” (H. R. Ellis Davidson i ”Gods and Myths of Northern Europe”). Slutsatsen är att förändringar i vår uppfattning av det övernaturliga återspeglar förändringar i vårt samhälle. För att pröva denna slutsats har jag valt att undersöka om åtminstone inte några av jättegestalterna i vår mytologi kan vara avsuttna eller detroniserade gudar och heroer.

Den mänskliga utvecklingen i vår del av världen under flera tusen år har medfört att vi upprepade gånger har bytt gudar och skiftat religiösa mönster. Betänk bara de senaste tusen åren med kristendom, vilka förändringar har inte skett under den tiden? Och inte var den hedna tiden en tid av likartade uppfattningar. Uppfattningar och värderingar har skiftat, så som de gör i vårt samhälle. Kanske sker förändringarna snabbare nu än då, vårt kommunikativa system är effektivare och vi hoppas nog samfällt att vårt samhälle inte är lika stelt organiserat som det, som fanns för länge sedan. Den gudalära vi möter hos Snorre och Saxo är den, som fanns, just i hednatidens slutskede och i de samhällsklasser, där de sånger framfördes, som sedan Snorre och Saxo nedtecknade.
1. Om övernaturliga väsens livslängd.

1. 2. Har gudar ett eget liv?
En primitiv gudsuppfattning, kanske inte olik nordmännens, fick jag som liten. Jag fick min första kontakt med Tor, när åskan gick. Det var stunder fyllda av buller, brak och oväsen. Far berättade om Guden, som var ute och for med sin vagn, dragen av bockar, ute, däruppe, bland de tjocka mörka molnen. Jag fick höra om hans kamp med jättar, hur han slog dom med sin hammare, Mjölner, så att det såg ut som blixtar. Jag hörde ju själv, hur vagnhjulen mullrade och dånade, när han for fram. Jag läste senare om honom i Grimberg: ”Svenska folkets öden och äventyr.” Då var det inte bara Tor utan även Oden och Loke, som gjorde spännande resor fyllda med hissnande äventyr. Senare mötte jag andra äventyrsgestalter som Defoes Robinson, Swifts Gulliver, Tolkiens Gandalf och alla de andra i litteraturen. Men dessa senare uppfattade jag enbart som litterära gestalter, som vi människor skapat genom att berätta och skriva. Någonstans på vägen hade en gud förvandlats till en litterär gestalt. Men jag hade fått lära mig att gudarna fanns på riktigt. När jag var barn föreställde jag mig vår gud, det borgerliga samhällets gud, som heter Jehova, som en väldig muskulär gestalt påminnande om Michelangelos bild honom i Sixtinska kapellet. Jag såg för mitt inre öga hur han vräkte ut spänner med vatten över ett golv med hål i. Det var så vi fick regn.

Jag insåg att detta sätt att se på de övernaturliga gestalterna var barnsligt. Det representerade ett tidigt steg i andlig utveckling. Den avgörande punkten blev att de inte var självständiga rättssubjekt, utan projektioner av något, vi själva hade skapat. Det är faktiskt inte Tor, som är ute och kör. Det är i stället något i min egen föreställning, som uppfattar honom som en gestalt, som är ute och kör. Enkelt uttryckt: ”Det Tor gör, gör han i min fantasi.”

Kommunicerar flera människor sin fantasi, kan det byggas upp gemensamma föreställningar. Dessa föreställningar kan genom sociala processer komma att leva ”sitt eget liv”. Detta insåg t. ex. missionärer, som arbetade genom att bygga social samverkan och därmed etablera kyrkan. Jag är fast övertygad om att när Grimberg och Clunies Ross m.fl. skriver om Gudar och andra övernaturliga väsen, som om dessa hade ett alldeles eget liv, de gör en logisk kullerbytta. Alldeles oavsett min tro, tycks det leda till att forskningen kommer in i en återvändsgränd. För att forskningen skall komma vidare krävs det att forskaren kan ändra förstoringsnivå på undersökningsobjektet, att göra jämförelser och arbeta med analogier och metaforer. Det är lättare om man ser gudarna, som sociala konstruktioner. Är guden ett eget rättssubjekt kan fenomen alltid förklaras med att ”Guden ville ha det si eller så”. Det kan då bli svårt att skilja på forskarens och gudens intentioner.

1. 2. Har gudar evigt liv?
Vid ett religionshistoriskt betraktelsesätt är det nödvändigt att se att de olika religionerna har följt på varandra. Spåren av detta ligger framför oss som en varvig lera; den sorts lera, som avsätter ett lager om året. Men när det gäller religioner är det inte år som räknas. Hjalmar Gullberg diktar i ”Dagboksblad” att

”Du räknar inte år men evigheter
Du för en dagbok, lagd på längre sikt”.
Gullberg, Hjalmar. s. 12.

Om man ser det lite överslagsmässigt, så är religionslängden ungefär 500 år, fast de var nog lite mera långlivade förr i tiden. Det är en öppen fråga vad slags religion vi har i Norden i dag. Officiellt är det ju protestantisk lära. Men vårt trossystem är inte ur den enskildes synpunkt alls likt det, som man höll sig till för 500 år sedan. En troende från Nya Tidens genombrott skulle inte känna igen sig idag. Vi tillåter i dag många fler individuella variationer i tänkandet än man gjorde då. Kyrkans och Statens monopolistiska anspråk på att få bestämma vad den enskilde skulle tycka, förenat med drakoniska straffskalor, har upphört. Jag läste om en jurist från Norrland, som under 1700-talet var förd ned till Marstrand för att avrättas. Hans brott var att han otvetydigt gjort klart att han inte trodde ett dyft på det, som prästerna höll före vara sant. Avrättningen ute på Galgholmen utanför Marstrand var något alldeles särskilt gruvlig, med utsliten tunga och flitigt användande av brännjärn innan slutligen döden kom som en befriare. Oavsett vad vi kallar det är det ju uppenbart att det skett ett trosskifte därefter. Tron motiverar inte på samma sätt i dag. Den religiösa andelen av det totala kristna troendet här i Sverige är både ljummare och mindre omfattande idag. Om vi undantar en stämningsskapande närvaro vid religiösa familjeceremonier, är det verkliga deltagandet i kristendomsutövelse förhållandevis lågt. Men den stora skillnaden är att det i dag är möjligt at bekänna sig till olika ideologier samtidigt. Man kan vara pacifist, kristen, vegan och frihandelsmotståndare och socialist på en och samma gång. Är man disponerad för fasta åsikter är man.

Det är alltid svårt att objektivt granska en förändringsprocess inifrån. Officiellt har vi haft samma religion sedan 1527, då Riksdagen I Västerås ändrade vår religion till protestantisk. 500 år tidigare hade kristendomen införts, d.v.s. Norden började samarbeta med Europa i stället för att plundra det. Någon gång under folkvandringstid, ungefär vid Vendeltid hade den shamaniska Odinkulten införts, tillsammans med en rad andra förändringar i samhället. Bättre hästar hade förts in, järnhantering började och egendomsbegreppet ändrades, och de första fasta bosättningarna uppträder, runskriften infördes. Bönderna tycks ha hållit sig till Tor och någon form av fruktbarhetskult. Den absoluta överklass som dominerade handel och krigsföretag, som Carl Löfving kallar ”piratsamhället”, tycks ha haft Odin som sin gud. Nog är Odinkulten i någon form äldre än från folkvandringstid och Oden tycks ganska ofta varit en av pargudarna i fruktbarhetskulten. Avbildningar i franska grottor tyder på en shamanismisk kult under istiden, men vi vet inte om det var Odin som då tillbads. Från 500 BC tycks Nerthuskulten dominera. Det är den kult som i Eddan beskrivs som kult av vaner. Vi har än tidigare haft en fortgående solkult, källkult och en dyrkan av vattnets, skogens och bergets makter. Någonstans kommer också en eldkult in i bilden. Dessa kulter har bedrivits med en viss samtidighet. Bristen på tolerans tycks ha varit ett sent judisktkristet kulturdrag. (”Du skall inga gudar hava jämte mig”). Denna uppräkning gör inte anspråk på att vara i detalj korrekt och processen har varit mer komplex än så här. Vad jag vill göra troligt är att vi har haft en rad trosskiften, och alla har de hängt samman med förändringar av ekonomiskt och politiskt slag.
Historien utvisar en rikhaltig provkarta på dessa förändringar och forskningen tycks urskilja två huvudfåror. Den ena, den mera hembygdsromantiska, menar med en viss överdrift att all utveckling har skett på platsen. Det fanns t ex inga indoeuropeér, som stormade ner över Europa ridande på hästar och med båtyxa i handen. All utveckling skulle enligt Barry Cunliffe m.fl. ha skett där människorna bodde. Europa skulle m.a.o. vara präglat av stabilitet och kontinuitet. Den andra huvudfåran präglas av en syn på historien som är fylld av konflikt och folkvandringar, d.v.s. av segrare och förlorare, av underkuvare och underkuvade, av försvunna kulturer, som vi dag börjar se vaga spår av. Huvudmannen för denna syn är J. P. Mallory, som gav taktslaget i ”In search of the Indo-Europeans”.

1. 3. Vart tar gamla gudar vägen?
När nya trosföreställningar kommer in i samhället, oavsett om det sker odramatiskt och lokalt utvecklat eller som resultat av handel eller konflikt, börjar det med att opinionsledare ändrar uppfattning. Det finns modeller, som är hämtade från sociologi och socialpsykologi, varmed man kan analysera dessa skeenden i dagens samhälle. Utveckling brukar ta sig formen att en del av samhällets topp förändrar sina värderingar. Genom tiden tränger sedan dessa nya värderingar ner i samhället. Under tiden skaffar sig överklassen nya värderingar – och så rullar det på. Problemet är att dessa modeller inte kan appliceras på den tidens hårt skiktade samhälle. I Skandinavien avskaffades officiellt träldomen på 1300-talet och i Centraleuropa fanns den kvar in på 1700-talet. Vi hade alltså i Nordvästeuropa länge ett samhälle, som de facto var ett kastsamhälle. När man beaktar vilka skikt, som burit vilken kult, kan det vara värt att ha med detta i bilden. (Ellis Davidson menar också att hustrubränning länge var en del av den gängse kulten. Det finns forskare, som anser, att Sigrid Storråda övergav sin första man för att undgå detta öde. Om nu Sigrid verkligen funnits).

Vad gör vi så med de gamla föreställningarna, som av olika anledningar blir ersatta under historiens gång? I ett starkt skiktat samhälle lever de troligen länge kvar i de lägre samhällsklasser, de har blivit förvisade till. För att vara lite konkret hade varken trälar eller de mera obemedlade fria större anledning att överge sina gamla gudar eller väsen. Men när totalitära föreställningar förs in i samhället ställs kravet att alla skall tro det som de ledande tror. Med andra ord uppstod, just när kristendomen kom, ett problem. Vad gör vi av våra gamla gudar? Jag skulle därför vilja skärskåda jättarnas öde i folkuppfattningen. Är de någonting som fanns ursprungligt i våra förfäders föreställningar eller har de åtminstone delvis rekryterats under religionsutvecklingens gång? Kan jättarna hjälpa oss att kasta ljus över vad vi vardagligt kallar ”historiens skräphög”?
Jättar är inte en homogen grupp. Inom nästan hela det indoeuropeiska området finns det en slags ursprungsjättar. Hos oss är det Ymer, hos grekerna Cronos o.s.v. För resonemangets skull vill jag undanta dessa från denna diskussion. Min fråga för undersökning är om det bland de övriga finns de, som sannolikt är kvardröjande föreställningar av gammal kult av heroer eller gudar.

2. Om att behandla övernaturliga väsen.
Under resans lopp har jag funnit några analysverktyg och några begrepp vara till hjälp, i varje fall för min egen förståelse. Jag har sedan sökt applicera dem på materialet och gör därefter en analys.

2. A. Av den historiska verkligheten möter vi skärvor av olika slag. Där är det arkeologiska materialet, där är myter, sagor och sånger, som kommer från det folkloristiska hållet och har förts fram till våra dagar och där är ortnamnen. Det är i huvudsak artefakter av dessa tre slag, som vi har att arbeta med. Inom samtliga områden sker en fortgående tolkning och omtolkning av materialet. Om någonsin en varningsskylt för svag vetenskaplig is är befogad, så är det här.

2. B. Vårt vetande om händelser i sedan länge gångna tider och trosvärlden är, och kommer alltid att vara, fragmentariskt och öppet för olika tolkningar. Vi kan aldrig veta hur de gamla sagorna och sångerna egentligen löd i en äldre version. Vi kan mycket sällan bevisa något likaväl som påpekandet att det eller det är obevisat är meningslöst. För praktiskt ändamål måste vi därför vid forskning arbeta under osäkerhet och inskränka oss till det mest troliga scenariot. Ehuru ingalunda perfekt är det mest troliga scenariot ett kraftfullt verktyg, som är det gängse inte bara i vårt praktiska liv.

2. C. Övernaturliga väsen, d.v.s. allsköns gudar och gudinnor, jättar, dvärgar, troll, tomtar, valkyrior, nornor och monster från den norröna kulturkretsen bör i forskningssyfte behandlas som sociala konstruktioner. Det fanns t.ex. inte någon fermentationsgud innan människan lärt konsten att göra alkohol. Att se övernaturliga väsen som sociala konstruktioner, oavsett undersökarens personliga tro, öppnar för tankemässig utveckling. Jag vill inte utesluta möjligheten att forskningen i framtiden kommer att erbjuda bättre möjligheter att hantera dessa övernaturliga väsen.

2. D. Dessa övernaturliga väsen är utformade i fantasin hos dem som har kontakt med dem. Denna kontakt kan i intensitet variera från intensiv tillbedjan till vag nyfikenhet.

2. E. Dessa övernaturliga väsen är inte självständiga rättssubjekt, d.v.s. bärare av rättigheter eller skyldigheter. Ansvaret för övernaturliga väsens handlingar träffar den eller de som handlar i väsendets namn. Det är endast de fanatiska, som vet, vad guden vill.

2. F. Dessa övernaturliga väsens utseende, egenskaper och attribut skapas i en social kommunikation mellan de, som upplever sig stå nära gestalten i fråga. I den koptiska kyrkan är gestalterna mörkhyade.

2. G. I ett Panteon tycks gudarnas egenskaper komplettera varandra. Vid monoteism saknas denna variationsmöjlighet.

2. H. Gudar i synnerhet, men också andra övernaturliga väsen, har inte sällan attribut, d.v.s. för gestalten typisk egendom. Se sammanställning nedan:

Gud	Djur	Vapen	Träd	Övriga attribut
Odin	Korp	Spjut, magi	Ask?	Enögdhet
Nerthus	Katt, Gris	Magi	Salix	Brisingsmycket
Ull		Båge	Idegran i olika namnformer	Ring
Tor	Bockar	Hammare	Ek	Vagn

Figur 1. Exempel på några gudars olika attribut.

För en analys av gestalter är inte sällan en jämförelse av deras attribut främjande för att se samband, eller brist på samband.

2. I. Ovannämnda fäster uppmärksamheten på den kronologiska aspekten på förändringsprocesserna. Vad vi ser i sagorna är en kontinuerlig överlagring, inte sällan med ett betonande av maktaspekter. När vi beskriver övernaturliga väsen som gestalter, innebär det att analysen företer stora likheter med analys av litterära gestalter. Detta innebär konkret att vad man i sagorna betraktade som äldre konflikter beskrevs som att en jätte eller dvärg slogs ihjäl för att gärningsmannen i sin tur blev ett offer o.s.v. (Se 8. 2. sid. 12).

2. J. Att analysera kronologin försvåras av den samtidighet, som uppträder i ett strängt skiktat hierarkiskt samhälle. Pirateliten (enligt Carl Löfvings terminologi) håller sig t.ex. till Odin medan bönderna hyllar Tor. Gudarna dyrkas samtidigt. I dagens samhälle har vi ofta en mera homogeniserad syn.

2. K. Det är nödvändigt att vara källkritisk. Det innebär att man inte accepterar uttalanden i källorna, t.ex. i Eddan, utan att ha sökt pröva sammanhang och kronologi. Dessa är ofta svåranalyserade och inte sällan ser vi ett cirkelresonemang. (Se t.ex. s. 14) Vår förståelse försvåras av vårt partiella vetande om den berörda tiden. De kenningar de dåtida poeterna arbetade med, som en del av det poetiska språket, är för oss ofta svårfångade. Ett exempel på detta är begreppet son. Är det en titel eller markeras ett dominansförhållande? Eddakretsens människor har väl ändå inte tänkt sig att t.ex. Tor är fysisk son till Oden?

2. L. Vår referensram är så annorlunda än den fornaldriska. Det gäller inte bara världsbilden och kunnandet utan även våra metoder att analysera omgivningen och fastmera göra förutsägelser. Nu är en dynamisk värld med en hög grad av individuellt beslutsfattande. Då var en i statisk värld utan spontan förändring, men med en stor makt hos ättens huvudman. Detta gör sammantaget att frågan om rationalitet är svår att pröva. En annan följd av detta är att våra vanliga modeller, ofta hämtade från sociologi och socialpsykologi, för att analysera förändring i samhället, inte är användbara i detta sammanhang.

2. M. De större gudarna, och framför allt gudinnorna, har en komplex personlighet. En gudinna kan t.ex. framställas som ung kvinna, mor och en gammal häxa. Det är samma gudinna, sedd ur olika perspektiv, men betoningen av hennes egenskaper förskjuts med det skiftande perspektivet.

2. N. Ett annat exempel beskrivs av Olaus Magni som Vårgrevens kamp mot Vintergreven två gånger om året, en gång då växtlighetsåret börjar och den andra gången då det slutar. Dessa kämpar kan ses som olika aspekter av samma fruktbarhetsgud.

2. O. Varje övernaturligt väsen har sin roll i det mytologiska dramat. Det mytologiska dramat är ofta tidsbundet och inte sällan kopplat till någon astronomisk observation. Observation av himlavalvet tycks vara det gängse sättet att i gångna tider bestämma tid.

2. P. Övernaturliga väsen är ofta frontfigurer eller symboler för politiska krafter i samhället. När guden ”segrar” har arbetet i verkligheten utförts av präster, krigare, politiker och alla de vanliga människor, som med sitt lidande har betalat det verkliga priset.


2. Q. Det mänskliga sinnet har en tendens att arbeta med analogier och metaforer, när man ”begrundar”, som i mitt fall, andra myter och jämför dessa med ”våra”. Dessa verktyg är självskrivna för oss, men eftersom de ändå är viktiga ville jag nämna dem. Jag har vidare försökt förvalta gamla råd att söka bestämma grundmängden och att ställa frågor till materialet.

3. Material och problem.
Jag listade först en rad jättar från Eddan och litteratur som behandlar Eddan t.ex. Clunies Ross, Ellis Davidson. (Clunies Ross har en utmärkt förteckning över texter om jättar s. 35 – 41 i Prolonged Echoes). Jag gick också igenom ett stort antal sägner, som samlats i Svenska Folksägner av Hofberg, Bohuslänska Sägner av Bergstrand och Johan Götlind: Saga, Sägen och Folkliv i Västergötland. Vidare skummade jag några Ortnamnsförteckningar och Brusewtiz.
Fenomenet jättar är, som visas i dessa anteckningar, ingalunda homogent.
Materialet var väsenskilt i ett avseende. Materialet från Eddan och Saxo var som fixerats vid tidpunkten för nedskrivandet. Som detskrevs då har det fortsatt att vara. Material som däremot nedtecknats ur uppsnappade berättelser från vardagslivets folk har varit underkastade förändringens dynamik. Vissa sägner är alldeles uppenbart variationer på en grundberättelse.
Det är ett par anteckningar jag vill göra i anknyting till materialbeskrivningen. Den ena är självklar. Det är inte något modernt variationsrikt samhälle man möter i berättelserna. Det är egentligen ohyggligt primitivt och salldeles uppenbarligen en produkt av ett annat samhälle än vårt. Den andra är min förvåning över den kraft, som dessa jättesägner besitter. Trots att det finns de, som faktiskt tvivlar på att dessa varelser överhuvud existerar berättas det hur de flyttar från områden med klockklang ochy skaffar sig en mera permanent bostad i någon bergknalle. Man säger inte bara "Äsch", utan man tar det på allvar.
När jag tittade på materialet föreföll det mig vara en rimlig hypotes att dessa jättar hade levt i bygdrerna under annat namn och i annan roll än jättar. De var liksom förvisade. Det kunde stämma ganska väl att de varit heroer eller detroniserade gudar. Därefter sorterade jag dem i grupper beroende på vad de hade gemensamt. Jag valde ut mjödets gestalter, Tjatse, havets gestalter och några lokala förmågor från Bohuslän. De senare som exempel på jättar som har flyttat bort från kyrkklockor och slika störande ljud för att fortsätta en tillbakadragen pensionärstillvaro i någon bergskammare. Det är inte frågan om vad dessa ha gjort. Det är fråga om vad vi har gjort med dem. Detta kan uttryckas något annorlunda: ”Hur ser vår förträngningsprocess respektive vår glömskeprocess ut?” Urvalet är naturligtvis inte helt slumpmässigt. Det är gjort så att jag trodde att jag skulle få något att skriva om.

Har denna inskränkning i urvalet stört resultatet. Det har det säkert gjort. Men jag hade inte tänkt göra en allt omfattande uttömmande undersökning med statistisk bearbetning. Det här var tänkt som en pilotstudie, som man inte skall dra generella slutsatser från. Om det var så att vissa av dessa jättar troligen var f.d. gudar eller heroer, var undersökningen framgångsrik. Sedan kunde man göra en större undersökning. Då skulle man kunna börja titta på statistik och kanske rent direkta samband. Det är kanske en omöjlig grad av precisering, i varje fall om man avser prarametrisk statistik. Möjligen kan den icke-parametriska statistiken erbjuda möjligheter, som inte är beaktade. Lätt blir det inte. Det inte ens är självklart, vilka som hör till jättarna. Klara kriterier saknas. Det blir i så fall fråga om att delvis bryta ny mark. Denna bransch är av det slaget att det inte blir några entydiga slutsatser. Men just här skulle den icke-parametriska statistiken kunna komma till nytta. I arkeologi, historia, folkminnesforskning och liknande mjuka discipliner för att inte tala om en hel rad beteendediscipliner får man vara glad om man kan göra något troligt, med en rimlig grad av övertygelse. ”Att bevisa något bortom minsta tvivel går inte. Glöm det.” Möjligtvis kan vi finna det mest troliga scenariot. Det är vackert så, om några kan enas, åtminstone tentativt, om detta. (Se 2. B.) Om man nöjer sig med nominal och kanske ordinal mätnivå finns det ändå en rad icke-parametriska test och mått på korrelation. Det är lite förvånande att man inte ser exempel på undersökningar som använder detta. Oavsett om man om man fullt ut använder metoderna och redovisar deras resultat kan det förberedande arbetet med sådana metoder tillföra en viss stadga i undersökningen.

3. 1. Något om vad som sägs om jättar.
Mitt problem kommer ju från litteraturen. Det nu inte så att jättarna själva har trängt sig på och ofredat mig eller mina vänner. Problemet är vad andra med större eller mindre övertygelse och eftertanke ansett om dessa fenomen. På ett sätt föreligger kanske inte något problem. En av mina favoritförfattare, Joseph Campbell, skriver i ”Primitive Mythology” Vol. 1 (s. 239) att

- The titans, dwarfs, and giants are represented as the powers of an earlier mythological age – crude loutish, egoistic and lawless, in contrast to the comely gods, whose reign of heavenly order harmoniously governs the worlds of nature and man.”

De jättar jag behandlar är alla från den norröna världen. Inte sällan hör de samman med skapelsemyter, men de alla av oerhörd kroppsstorlek och styrka eller andra bisarra och farliga egenskaper (otrolig snabbet, omättlig matlust, öga med genomborrande blick mitt i pannan, förmåga att anta djurgestaltmetc). (Svensk Uppslagsbok 15:sp 475.) Enligt samma källa hör vårt ord jätte liksom det isländska jotunn samman med det urgermanska etan (äta), fornsvenska iaetun. Ordet betyder enl. Sv.U. storätare eller enligt andra, likätare, fornnordisk thurs . Kanske är det så att den med jätte konnoterande innebörden av avsky just hänger samman med likätarhypotesen. Det skulle kunna motivera det hat som ligger bakom Tors ursinniga kamp
Det finns de, t.ex. Nordgren (Goterringen s. ), som anser att den ursprungliga beteckningen är rese, men Hellquist ger inte direkt stöd för den uppfattningen. Ordet, som med små varianter finns i danska, norska och isländska, skulle ha kommit från det fornsaxiska wrisil. Men sambandet tycks vara villkorat.
Saken är klar. Jättarna, bland andra, representerar i det nu mera utvecklade samhället, vilket det nu kan vara, icke önskvärda krafter från det förflutna, som även om de inte kan besegras, åtminstone för tillfället bör hållas tillbaka. Dessa krafter är knutna till en tidigare mytologisk tidsålder och har en gång varit ledande aktörer. Det förefaller mig vara en balanserad och tillräckligt rymlig ståndpunkt för att kunna vara allmänt omfattad.

Men så är det inte. Margaret Clunies Ross (MCR) skriver på s. 59 i Hedniska Ekon, den svenska översättningen av Prolonged Echoes
Att försöka ge en historisk tolkning av detta perspektiv genom att låta jättarna representera en grupp äldre gudar, som trätt i det vikingatida medvetandets bakgrund genom förändringar i människornas religionsutövning, det är att ge vår förståelse av fornnordiska myter ett inslag av spekulation som saknar stöd i texterna eller annorstädes.

Jag ser det på ett annat sätt. Att MCR och jag ser det olika beror på att vi använder något olika betraktelsesätt och därför kommer till olika resultat. MCR utgår från att det som står i sagorna gäller på ett bokstavstroget sätt, medan jag anser att det är något som kan ligga till grund för kritisk tolkning med utgångspunkt från en resa i poesins skimrande dagrar. För mig är det en fråga om källkritik.
Hennes bokstavstrogna resonemang leder till besvär vid tolkning av begerepp där vi i dag har en specifik tolkning. Ett sådant begrepp är uttyck som "mor till", "son till" och "bror till". För oss är detta i första hand blodsband och i andra hand en juridisk konstgruktion med adoption mm. Står det i Eddan att Tor är son till Oden innebär det att Tor åtminstone är en yngre gestalt än Oden. Det kan han mycket väl vara, men han kan också ha varit en i bondekretsar mera dominerande gud, medan Odin var överklassens gud. Det skulle i så fall vara ett exempel på överlagring. Att Tor säges vara son till Oden kan också vara en fråga om titel. Det har berättats mig att i vissa edsvurna sällskap en ny medlem utnämnes till de andras broder, utan att köttslig släktskap föreligger. Kan kanske söner ha utnämnts på liknande sätt? MCR ifrågasätter inte sonförhållandets ”köttslighet”. Man skulle kunna kalla MCR för mer bokstavstrogen, eller mindre källkritisk.
Ett annat exempel på användande av far/son relationen när det saknades köttsliga och kärleksfulla förutsättningar berättar John Keegan om i Krig och Kultur s. 135. Det handlar om aztekerna och deras sed att ta fångar för att avrätta dem.
Tillfångatagaren – som under väntetiden hade tillatalat offret med "älskade son" och i sin tur blivit tillatalad med "älskade far", och som hade försett offret med en "farbror" som tog hand om honom under "randningen" – bytte sedan dräkt igen. Han började gå iförd den dödes avdragna hud och låna ut den "till dem som bad om förmånen". osv.
Det är motbjudande att fortsätta med beskrivning av hur aztekerna behandlade sina fångar. Enligt Keegan ansåg Inga Clendinnen att det som gav offret kraft att uthärda denna obeskrivliga pärs var vetskapen om att "om han dog ädelt skulle hans hans namn bli ihågkommet och hans lov sjungas i krigarhusen i hans hemstad". Keegan påminner härvid om paraleller i europeisk hjältediktning. Men min point med detta referat är att användande av son- och farattribut bör kombineras med en kritisk metod. Det borde leda till frågan: "Vad betyder son i det här sammanhanget. Finns det någon annan betydelse än vårt vanliga familjebegrepp?"
(Frågan om dessa gudars släktskap tycks på något sätt obegriplig. Odin ger intryck av att vara en shamangud som från ett tundraklimat letat sig till Skandinavien. Han fanns väl i varje fall inte här, när isen låg två km. tjock. Tor, däremot, med sin vagn ger intryck av att komma från de indoeuropeiska kretsar där vagnen utvecklades. Campbell tror att Tor är en av Pantheons äldsta gestalter, som ursprungligen härstammar från Västafrika. Hans historia sträcker sig tillbaka till paleolitisk tid, då hans hammare skulle ha varit ett typiskt vapen. (10 000 F. Kr.) Han är aldrig utrustad med svärd eller spjut, han är inte heller beriden som Oden utan går till fots mot sina fiender. Och som en duktig jättedödare, som finns i praktiskt taget varje mytologi från jägarfolk, påminner han om Herakles bland grekerna. ((Campbell, vol, 2. The Masks of God. s. 477.) Fast getabocken kom nog ursprungligen från Zagros bergen i Iran (Diamond, Jared: Guns, Germs, and Steel) s. 141.) Att guden Tor skulle vara köttslig son till någon annan gud tvivlar jag på. Han är en produkt av vår fantasi.

4. Tre förträngningsprocesser.

Om det till en trakt kommer nya gudar, vart tar då de gamla gudarna vägen? En del kan kanske kan återanvändas, eventuellt utrustade med ett nytt namn. Det finns ju gudar, som har väldigt många namn. Andra blir kanske otidsenliga och förbrukade. De grupperingar, som burit upp deras kult kan ha blivit bortsopade. För dem återstår bara glömskan.

Jag hade ursprungligen tänkt mig att glömskeprocessen var en fortgående process genom historien, men ändrat uppfattning. I den hedna världen levde flera gudar och gudagrupper sida vid sida. Beakta som exempel hur vanatro och asatro levde samtidigt. Där tycks också samtidigt funnits inslag av källkult. De isländska sagorna berättar om att Torskult och Frökult funnits sida vid sida på Island. Det finns därför stöd för uppfattningen att det inom det hedna samhället fanns en viss tolerans gentemot religiöst oliktänkande. Paulus berättar att han funnit ett grekiskt altare till den Okände Guden, på det att alla gudar skulle ha sin dyrkan. Det är ju rationellt i ett samhälle, där det fanns överordnade mål, som bedömdes viktigare, än hur man i olika familjer hanterade kontakten med det övernaturliga.

Kristendomens införande har bäddat för ett plötsligt skifte av vad som varit acceptabelt. Problemet blev uppenbarligen akut, när kyrkan vunnit tillräckligt med makt för att driva sitt krav på absolut herravälde. Ursprungligen hade jag tänkt undersöka hur de kristna handlade i en konkurrenssituation som ett exempel på hur förträngning går till. Det tycks i stället förhålla sig så att kristendomens införande var problemet. Det totalitära kravet innebar att allt annat troende skulle utplånas. Inte minst har William Manchesters ”A World lit only by Fire” övertygat mig om att, det är en ståndpunkt väl värd att pröva. Vi utgår alltså från att när väl kristendomen etablerats det gamla måste bort ur kulten och helst försvinna ur medvetandet. Det är alltså en styrd glömskeprocess, som kan se lite olika ut. Kyrkan hade här en viss vana. Den hade ju utrotat det annorlunda tänkandet i region efter region. Kyrkan har i huvudsak litat till tre tekniker:

1. Demonisera den gamla tron De gamla gudarna förvandlas till djävlar och annat otyg, som rätteligen kan bekämpas. Så småningom, när kyrka och statsmakt vunnit tillräckligt med makt, kan man bekämpa det gamla som kätteri.
2. Tämja den gamla dyrkan. Kyrkan har varit väl förfaren i konsten att förvandla gammal heden kult till godtagbar kult. Det har man gjort genom att länka den gamla kulten till helgondyrkan. Den gamla guden har där så varit lämpligt ersatts av ett kyrkans helgon.
3. Aktiv glömskeprocess.
Dessa förträngningsprocesser har förmodligen inte drabbat jättarna. Vad kyrkan primärt vände sig emot var konkurrerande kult. Jättarna hade, som jag kommit at förstå det, fasats ut ur det aktiva religionsutövandet. Eddadiktningens och Saxos jättar hade redan förlorat innan kristendomen kom. De lokala jättarna, de som sades ha tröttnat på kyrkklockor och därför flyttat var nog redan då förlorare. Jag tror att kyrkklockorna bara var ett svepskäl eller en förklaring tillgripen, när man tappat greppet om kronologin. Det är naturligtvis möjligt att det fanns små perifera grupper, som drev en slags parallellkult av någon äldre gudafigur, men det torde i det sammanhanget sakna politisk betydelse. (Se 2. J.)

Jag trodde när jag började dessa anteckningar att dessa tre processer, som jag inte har en aning om varifrån jag hämtat dem, "var i arbete" redan under heden tid. Jag har ändrat uppfattning. Men jag har ingen annan uppfattning om vad som har orsakat kultskifte under heden annat än att de kutltbärande politiska krafterna förlorat i betydelse och nya har trätt i deras ställe. (Se 2. P.) Utplånande av de äldre gestalterna och vad de stod för är en speciell form av överlagring. (Se 2. I.) Det påverkade givetvis folkminnesmaterialet, som anpassade sig efter vad som var möjligt att berätta och fortgående föra vidare till en yngre generation. Det ledde också till att när man på 1600-talet återupptäckte Snorres skrifter, kultureliten kom i en ny situation. Jag skall här utveckla dessa tre processer.

4. 1. Demonisering.
Den värld där demonisering har arbetat en tid skildras mycket väl av Linda Oja i ”Varken Gud eller natur”. I princip går det till så att man säger att det som hör till annan religion definieras som djävulens verk. Sedan kan man bedriva aktiv förföljelse med hjälp av inkvisition eller liknande teknik. Här kommer en viktig tidsaspekt in. I början, när kristendom ännu inte är etablerad, anslår man en konciliant samarbetston. Alltefter man vinner inflytande kan den skärpas. Kungamakten, i dess medeltida form, kom i Skandinavien att grundas på kyrkan. När kyrka och statsmakt i förening var väl förankrade, kan man börja med aktiv förföljelse av oliktänkande. Det förefaller som Skandinavien har förskonats från dessa interna korståg mot kättare, som Medelhavs- och Centraleuropa haft mot bogomiller, albigensare m.fl.

4. 2. Tämjning.
I Bibeln står det inte ett ord om helgon. Dessa är en Kyrkans uppfinning eller produktutveckling för att få en smidig övergång till den nya tron. Ursprungligen var helgonbegreppet förenat med martyrskap. De som hade stått emot förföljarna hyllades och fick tjäna som förebild. Det första exemplet är Polykarpus d. 155, som hyllades av församlingen i Smyrna. Ganska snart började man tillskriva deras kvarlevor (reliker) extra kraft och som medverkande till under. ”I en del fall blev utan tvivel helgonkulten en form för upptagande i kyrkan av hedisk polyteism; en kultplats, en specialitet, som tillhört en gud el. en heros, överflyttades på ett helgon.” (Svensk Uppslagsbok. Nr. 13. sp. 103). Denna teknik hade Kyrkan prövat med stor framgång i den antika världen och fortsatt med i den gamla keltiska. Nu körde man tekniken i Norden av bara farten så att säga. Massor av källor döptes om till helgonkällor, och samling vid dessa fortsatte ibland långt in på 1800-talet. Torsdyrkan flyttades över till dyrkan av Olav den Helige. Olav hade som helgon inte någon hammare utan en yxa. Ingen rättrogen Torsdyrkare lät sig luras av detta. Det var ju en hammare. Dessa präster hade bara inte insett hur en hammare ser ut! (Vad vet sådant folk om hammare föresten?) Likadant var det med fruktbarhetsdyrkan. Det var inte Frejs bild, som numera bars över åkrarna. I det, som blivit Sverige, var Erik den Heliges. Tidpunkten under kyrkoåret för denna förtäckta avgudadyrkan hade förlagts så att det stämde med det kristna kravet, men det var flexibelt, och ändå kunna gälla för gammal kult. Det var ju egentligen naturen, som bestämde, när det skulle börja växa. Vi har fortfarande tacksägelsesöndag på hösten, då man tackar för skörden och ibland lägger exempel av skörden på altaret. Detta torde vara en rest av gammal fruktbarhetskult. Fröjadyrkan kunde utan större omarbetning paketeras som Mariadyrkan. Inte undra på att Erasmus av Rotterdam ansåg att Kyrkan var fylld av hedendom.

4. 3. Aktiv glömskeprocess.
En aktiv glömskeprocess underlättas av att det blir förbjudet att göra något eller tala om något. Det kallas att tabubelägga. ”Som religionsvetenskaplig term har ordets betydelse utsträckts till att omfatta de överallt i världen i primitiv religion förekommande absoluta förbuden, som associerad med föreställningarna om en övernaturlig makt och om det orena.” (Svensk Uppslagsbok 28. sp. 895). Norrön kult av häst förekom i samband med kult av Frejgestalten. Det är ganska säkert att förtärande av hästkött ingick i ritualen. Troligen åts kött av en häst som deltagit i en hingsthetsning, en kamp mellan två hingstar. Detta ledde till att ätande av hästkött tabubelagdes. Endast rackaren fick därefter döda en häst. Detta hade tidigare ingått som ett led i en offerceremoni. Den häst som rackaren slagit ihjäl, skulle utan vidare grävas ned. Rackaren själv blev liksom besmittad av tabuts orena komponent och var en socialt utesluten människa. Man sopade på detta sätt den gamla kulten under mattan. Andra tabun är vargen, som förknippades med Odinkulten. Vargen har i vissa kretsar ett mycket dåligt rykte. Svinet förknippas med Frejakult och är på sina ställen fortfarande tabubelagt. Resterna av källkult förekom ända in på 1800-talet mångenstädes på vår landsbygd. Jag har i obublicerat sammanhang listat ett 70-tal offekällor i Västergötland. Källor där kult bedrevs fram till 1900-talet. Källkulten har säkerligen inte ansetts vara värd att aktivt bekämpa, prästerna har i stället bedrivit allmän kritik. De har anfört att den varit allmänt osedlig och stökig och därför velat förbjuda den. På en del platser utfärdades förbud. När det gällde heliga lundar bedrev man dock kampen. Kristendomens intåg beledsagades inte bara med klang från kyrklockor, utan också av det dova ljudet av yxhugg i heliga lundar och i idegranar.

5. Jättar i sagolitteraturen och i undersökningen.

5. 1. Berättarna – sagornas förvaltare.
Sagorna och dikterna nedtecknades under medeltiden. De gamla berättelserna hade förts från generation till generation med muntlig tradition. Under den förkristna tiden hade de föredragits för de samlade i hallen, i samband med fester och högtider. Det är troligt att man i vikingatidens germanska samhälle hade en grupp barder, liksom man hade i det keltiska. En bard sjöng och berättade till ackompanjemang av harpa eller kanske något annat instrument. I den keltiska världen hade man bardskolor in på 1600-talet. Man har under senare år lagt ned mycket arbete på att söka återvinna förlorad kunskap på detta område. Under tidig medeltid fanns det professionella barder vid furstehoven och kanske också på de större adelsgårdarna. En annan grupp var de vandrande barderna, som drog från plats till plats och sjöng på värdshus, i gårdar och palats. Den sago- och diktskatt som har funnits här i Nordvästeuropa har sannolikt förvaltats av en liknande grupp, som professionellt ägnat sig åt detta. Ämnet är kanske lite för stort för att kunna hanteras som ett fritidsnöje?

Tanken på en mer eller mindre professionell klass av sagoberättare förstärks av sagan om Aslög ur Ragnarsagan. Enligt denna fördes Sigurds Favnesbanes och Brynhilds dotter av sin fosterfader Heimer till Spangarheid i Norge. Heimer mördades, men ett fattigt par uppfostrade Aslög under namnet Kraka. Där träffade Ragnar Lodbrok henne och det sa klick. Poängen med detta är att Heimer förde Aslög instoppad, när hon behövde gömmas, i en harpa. En vandrande bard, som var utrustad med harpa har alltså på något sätt stått i överensstämmelse med referensramarna när denna saga nedtecknats.

Den norröna skaldekonsten hade klara regler för versmått, rim och allitteration. Företeelser omnämndes ofta genom kenningar, d.v.s. omskrivningar med utgångspunkt i dikterna. Principer för dessa kenningar med talrika exempel utvecklas i Skaldarskapsmal i Eddan. Jag vågar en förmodan att man inte förstår mycket av denna norröna sago- och diktvärld om man inte beaktar relationen mellan bard, om man nu villa kalla honom detta, och hans publik. Är man dessutom konkret skall man tänka sig en skara, som visserligen säkert är hövisk och väluppfostrad, men under inflytande av öl och mjöd inte helt utan spontanitet. När den värsta hungern är stillad, och det på nutida kalas skulle bli dags för underhållning, stiger någon fram och börjar fånga sitt audiotorium.

Jag funderade över detta i anknytning till sagan om Tjatse. (Se 7. 6.) Man frågar sig hur det kom att den härskande eliten accepterade en berättelse, som visade en jätte så stor respekt. Det kan naturligtvis bero på en viss form av tolerans i det hedniska samhället, men vår uppmärksamhet måste nog fokusera på förhållandet mellan barden, han som sjöng och berättade, och hans åhörare. För att skämta, men med mycket allvarlig underton, tror jag att det något påminde om när man läser sagor för barn. Vissa partier kan de så väl, att man inte får ändra en stavelse, inte en bokstav, utan att bli rättad. Andra partier kan de inte så väl, men sammanhangen måste vara troliga. Det finns en sagans eller berättelsens egen logik, som måste följas. Annars får man kritiska frågor. Huvudpersonen får inte byta personlighet alltför påtagligt. Handlingen måste stå i överensstämmelse med vad som verkar troligt i denna specifika sagovärld. Skulle det förhålla sig ungefär som jag tror och har skisserat här, skulle det kunna förklara varför den berättade traditionen visat så ringa förändringsbenägenhet. Men det skulle också kunna innebära att allt eftersom samhället förändras åhörarna accepterar en förändring av manuskriptet. Detta skulle kunna konkretisera vad Ellis Davidson menar, när hon driver tesen att ”A mythology is the comment of one particular age or civilisation on the mysteries of human existence and the human mind…"

5. 2. Mitt urval jättar.
Jag har nedan samlat ett antal jättar och andra övernaturliga väsen, som jag stött på i litteraturen, och delat in några av dem i följande undergrupper.
1. Fermentationsprocessens gestalter.
2. Ett antal havsväsen.
3. Sägner knutna till Tjatse.
4. Några ”lokala” jättar.

5. 3. Fermentationsprocessens gestalter.
Till den första gruppen hör de som har fermentationsprocessen som motivkrets. Alkoholframställning tycks ha intresserat människan mycket länge. Kanske började man jäsa, när man fick lerkärl. Alkohol är en väg till extas. ”… sådana omtöckningstillstånd, varvid medvetandet mer eller mindre fullständigt avspärras gentemot yttre intryck (så att t. ex . kroppsliga smärtor ej förnimmas), för att under stark lyckokänsla helt fyllas av en enda föreställningskrets. Föreställningarna taga därvid ofta hallucinatorisk gestalt.” (Svensk Uppslagsbok nr 9 sp. 35). Det ligger ofta i samhällets intresse att reglera antalet exstastillfällen, så att produktionssystemet inte störs ut. Ett sätt reglera detta är att infoga extasen i kulten. Den kristna kyrkan t. ex. har aldrig gillat denna konkurrens till den rättrogna gudomliga extasen och har konsekvent utmålat annan exstasbefrämjande sysselsättning som synd. Det är egentligen inte bara fermentationsprocessen detta handlar om. Det fanns i samhället ett omfattande vetande om hallucinatoriska svampgifter och växtalkaloider som ledde ”offret” till en annan värld. Visst är att det funnits en frontlinje mellan kyrkan och livsnjutare under lång tid.

Historien om mjödet börjar i Snorres Edda, andra delen 1 kap. med att Ägir kommer att sitta vid Bragi på ett kalas. Bragi är, liksom alla de andra gestalterna i den germanska gudasamlingen, en komplicerad figur. Bragi kallas understundom ”Den långskäggige”, vilket är en av Odins titlar. En presentation av Brage ger Näsström i Fornskandinavisk religion (s. 106 f). Ägir ställer frågan: ”Den idrott, som ni kallar skaldskap – hur har den uppkommit?” (Observera att här skiljs Ägir ut från gudarna).

Alltnog, Bragi berättar för Ägir om mjödet. Situationen är en smula märklig, eftersom Ägir ingalunda borde vara ovetande om öl- eller mjödtillverkning. Som en av vanerna var han väl kunnig i konsten att brygga och hade dessutom i sin ägo en kittel, som var speciellt ägnad till detta. Jätten Hymer var inblandad i något krakel om kitteln. Tor bar ensam bort den ur Hymes hus. Enligt sagan var det ett stort stenkar. En av de många faktorer, som gör Eddan svårläst, är dessa ständiga motsägelser eller oklarheter, som är inbyggda i framställningen. I detta sammanhang är Eddan en prosaberättelse, men den har ändå klara poetiska övertoner. Den tycks även här inkludera kenningar. Följande gestalter anges emellertid i Eddan som förknippade med fermentationsprocessen:

Namn		Nämnd		Ort		Presentation
Baugi		Eddan s. 120		Nära Hnitbjörg		Suttungs bror, som Oden tjänade för att få mjöd.
Fjalar och Galar		Eddan s. 118				Två dvärgar, som dräpte Kvasir o. Gilling.
	Gilling		ED s. 40				Gilling dräptes av dvärgar. Far till Suttung.
	Gunnlöd		Eddan s. 120		Hnitbjörg		Suttungs dotter. Lät Odin ta 3 klunkar.
	Kvasir		Eddan s. 118				Personifierar fermentationsprocessen.
	Odin		Eddan s. 119		Hnitbjörg		”Räddade hem” mjödet till Asgård.
	Tor		Hymiskvida				Flyttkarl. Bar hem Ägirs bryggkar.
	Suttung		Eddan s. 119		Hnitbjörg		Hämnades Gilling, tog mjödet från dvärgarna.
	Ägir		Sonatorrek				”Den gamle ölbryggaren”.

Tabell 1. Övernaturliga gestalter förknippade fermentationsprocessen. ED står för Ellis Davidson ”Gods and Myths”. Eddan står för Björn Collinders översättning av Snorres Edda.

5. 4. Brages första saga.
Brage berättar om Kvasir eller Kvase. Denna gestalt skapades av Vaner och Asar för att bekräfta deras fredsavtal. Kvasir skapades genom att gemensamt spottade i de kärl i vilka mjöd skulle tillverkas.[i] ”Kvasir är så klok, att ingen kan fråga honom om någonting som han inte kan svara på.” (Eddan. Collinders översättning s. 118). Denne Kvase for runt i världen för att lära människorna visdom. Han kom därvid hem till ett par dvärgar, Fjalar och Galar, som dräpte honom och lät hans blod rinna ned i två kar och en kittel. ”De blandade upp blodet med honung, och därav vart det ett sådant mjöd, att var och en som dricker av det blir skald eller en lärd man.” (s. 118). Sedan bjöd dvärgarna till sig en jätte, som hette Gilling och hans hustru. De övertalade Gilling att ro ut på sjön tillsammans med dem, varvid båten roddes på en grynna, kantrade och Gilling drunknade. De dräpte även Gillings kvinna genom att en kvarnsten fick falla ned på henne. Ett av motiven till mordet var att Fjalar var utledsen på hennes skrik. När Suttung, som var Gillings son, fick höra om detta for han till Fjalar och Galar för att hämnas. Han satte dem vid lågvatten på en klippa och väntade på att det skulle bli flod. När vattnet hade stigit tillräckligt mycket för att deras situation skulle bli prekär bjödo de allt mjödet som mansbot. Så förliktes de. Suttung tog med mjödet hem till Hnitbjörg och satte sin dotter Gunnlöd att vakta det. Och härvid anger Brage en rad kenningar för mjöd.

5. 5. Brages andra saga.
Därefter berättar Brage en ny saga för Ägir. Den handlar om Odin, som mötte nio trälar, sysselsatta i arbete med höskörd. Odin erbjöd sig att bryna deras liar och de blev så nöjda att de ville köpa Odins brynjärn. Odin spelade spelet så att de kom ihop sig om brynjärnet och det slutade med att de högg ihjäl varandra med liarna. Sedan sökte Odin nattläger hos Bauge, Suttungs bror. Bauge hade kommit i knipa därför att hans nio trälar hade tagit livet av varandra. Odin erbjöd sig att göra nio mäns arbete, men som lön för mödan ville han ha en klunk av Suttungsmjödet. Bauge svarade att han visserligen inte rådde över mjödet, men att han skulle göra vad han kunde för Odin. När vintern kom var höstens arbete slut. Då for Bauge och Odin till Suttung. Bauge berättade för Suttung om hans avtal med Odin, men Suttung vägrade blankt. Odin föreslog då Bauge att de skulle pröva knep. De kom överens om att borra ett hål genom berget till det rum där mjödkaren förvarades. När hålet var borrat tog Odin ormgestalt och kröp in i hålet. Odin uppsökte Gunnlöd och låg hos henne i tre nätter. Hon lovade att han skulle få dricka tre klunkar av mjödet. Oden tömde två kar och en kittel, iklädde sig örnhamn och flög hem. Suttung tog på sig örnhamn och satte efter Odin. När asarna såg Odin komma satte de fram tre kar på gården. Suttung var Odin hälarna, men Odin hann spotta ut mjödet i karen frånsett en liten skvätt som tog sig ut bakvägen, och det mjödet brydde man sig inte om. ”Vem som ville fick ta för sig av det, och vi kallade det struntskaldernas lott. Men Sattungsmjödet, det gav Odin åt asarna och de män som kunna dikta. Därför kalla vi skaldskapen för Odins fångst och hans fynd och dryck, och asarnas gåva och dryck”. (Eddan s. 121.)

5. 6. Analys av Brages sagor.
Brages båda sagor ger intryck av att vara hårt redigerade och överlagrade. Låt oss ett ögonblick anta att gudarna var självständiga rättsubjekt. Att de handlade på egen hand och inte som skalders fantasifoster. Skapelsen av Kvasir är då en ganska bra framställning på en slags poetisk prosa av en fermentationsbefrämjande kraft; hur man skapar en nordisk variant av en John Barlycorn. Men sedan flyter berättelsen rätt dåligt. I första ögonblicket frestas man att fråga om detta är god litteratur.
+ Kvasir spelar en grundläggande roll, och han beskrivs, tillsammans med Mimer, som den visaste. Hans namn tycks komma från kvas, som betecknar det starka öl, som bryggdes hos germanernas östra grannar (Ellis Davidson i ”Nordens Myter och Gudar”). I betydelse fruktmos mm. används ordet fortfarande i Danmark. Enkelt uttryck kan nog se Kvasir som en personifikation av fyllan. Det är ett uppslag av Sören Lindgren.
+ Man får väl utgå från att mjöd bryggt på blod är användbart. Jag har dock varken i kok- eller uppslagsböcker funnit något riktigt bra recept på blodbaserat mjöd. Honung använde man som sötningsmedel. Man kryddade med skvattram och pors. Men det nämns tydligt att en varelses blod fick rinna ned i de kar, som användes för jäsning.
+ Hur kom det sig att dvärgarna bjöd in Gilling med hustru?
+ Hur kom de överhuvud in i sagan?
+ Varför skulle Gilling och hans hustru slås ihjäl?
+ Hur kom det sig att Suttung nöjde sig med det rövade godset som mansbot för fadern? Godset hade han under alla förhållanden rätt att återta.
+ Hur kom det sig att sagoberättaren blandade in en sjötur i denna saga?
+ Vad var det för oväsen, som kvinnan förde. Det var ju klart att hon var ledsen. Hennes man hade ju omkommit. Det kunde ju bero på en olyckshändelse, han drunknade när båten välte.
+ När det gällde kvinnan, så var det ett klart mord.
+ När det gäller mjödet, var det allt överskuggande viktiga att det kom tillbaka till asarna, som bärare av den nya makten?
+Var det så att de tre karen med mjöd stod där och representerade kunnandet att göra mjöd, och allt det andra var underordnat. Var detta ett uttryck för ”business as usuall och låt gå mentalitet”? Det ger en inblick i ett rättssystem.

Man kan naturligtvis läsa Brages första saga, Kvasirsagan, på många olika sätt. Hur man än läser den tycks nya frågor väckas. Vad är det i denna framställning, som ledde till att åhörare nickade bifall och tyckte om sagan? Mitt första intryck är att sagans berättare har i första hand velat blanda bort korten för vissa av sina åhörare. De flesta har troligen förstått vad barden menat. Barden kan ha velat på något sätt skydda sig mot t.ex. kätterianklagelse. Han kan ha velat säga att det gått mycket lång tid sedan Kvasir skapades. In i berättelsen förs en rad mellanled, som mycket väl kan ha till sin främsta uppgift att markera att tiden har gått. Det kan också vara så att gudar, jättar och dvärgar representerar tre olika tidsåldrar i det norröna poetiska språket. Dessa olika typer av varelser kan i så fall sägas vara kenningar för olika tidevarv. Gudar skulle i så fall vara ett slags nutid, jättarna en gången tid bortom mannaminne och dvärgar för berättelsen mycket långt tillbaka i tiden. Jag har inte läst i litteraturen på så sätt att jag undersökt denna tanke, men här och var tycks den stämma. Men det stämmer ju inte alls, när det gäller Tors kamp med jättarna – om inte den har ägt rum för mycket, mycket länge sedan.

Jag uppfattar det så att begreppet överlagring verkligen hör hemma vid denna saga. Det är inte heller ett fridfullt vandrande av sekler det är fråga om. Ond bråd död, hemska planer, vrånghet och girigt sinne skapar en bild av en gången kaotisk värld. Mot detta kaos ställs gudarnas skyddande krafter. Men det började med gudarna, som genom släpphänthet eller dålig skötsel lät utvecklingen gå snett. Det tycks vara den bild barden manar fram. Det är ju en lång väg mjödet har vandrat innan det kom till hallen här uppe i Skandinavien. Och lång tid tog vandringen. Skall vi gissa att fermentationen kom till Europa någon gång mellan 5 000 – 4 000 år BC? Skall vi också gissa att den första europeiska fermentationen skedde vid Svarta Havet eller vid Egeiska farvatten? Även om de inte är korrekta framstår dessa gissningar som ganska sannolika. MCR ser hur gudarna som en aristokrati av jägare och samlare drar nytta av den mer avancerade hushållningen hos ett herdefolk, som lärt sig boskapsskötsel och ölbryggning. (Ekon s. 265). Sett i ljuset av dessa möjligheter är framställningen i Eddan kanske en ganska bra beskrivning.

Om nu Gudarna skapade Kvasir genom att göra något fermentationsbefrämjande, varför släppte man sedan kontrollen över processen så att kunskapen gick förlorad, när Kvasir mördades. Det kan ju ha varit så att gudarna (eller snarare deras prästerskap) inte i verkligheten hade tillgång till processkunnandet på ett tidigt stadium. Det kanske av åhörarna uppfattas som artigt mot gudarna att framställa det så. Nog måste möjligheten av ett mord eller olycka ha föresvävat dem? Det var ju inte något samhälle med en duktig polis och väl fungerande rättssystem och försäkringsbolag. Men olycksomskrivningen faller bort om man överbetonat artigheten. Slutsatsen är att det inte är sant att asarna och vanerna startade processen med att göra mjöd. Den rimliga förklaringen är att den processen hade startat för länge sedan av andra gestalter än asar och vaner. Gestalter, som i Eddan kallas dvärgar. Undan för undan hade tidigare ägare till kunskapen förlorat denna till senare aktörer. De senaste aktörerna var asarna och vanerna. Läst på detta sätt blir sagan i detta avseende också någorlunda rimlig. Jag tolkar också berättelsen så att alla dessa aktörsskiften inte varit helt fredliga. Det är inte något märkligt med detta. I modern polisstatistik kan man läsa att det är ofta brott begås i samband med alkohol.


Gilling och hans hustru kan också vara omskrivningar för offer vid ceremonier i samband med mjödtillverkning. Varför skulle man inte offra vid just denna högtid? Varför skulle man inte offra människor? Det är också möjligt att djur gjorts till substitutionsoffer. Är dessutom blodet användbart vid mjödframställningen, förefaller inte tanken orimlig. Kan här ligga ett hänsynstagande till lite mera ömhjärtade kristna? Jag tror inte det.

Suttung tycks vara en gammal mjödgud. I det primitiva samhälle, som hade gudar för att kunna personifiera berg, källor och sjöar, fanns det ”givetvis” gudar, som hanterade ruset och dess problem. Stadiet ligger lite långt tillbaka i tiden, och vi vet som vanligt väldigt lite. Men vi vet att Odin har varit bl. a. inspirationens gud. Och vi vet att gamla gudar försvinner och att nya tar över deras marknad. Att Odin har blivit inspirationens gud visar också hur central just denna fråga tycks vara för vårt gamla hedna samhälle. Så Suttung kan nog vara en gammal ölgubbe och Odins politiska anhang tog över Suttungs marknad. Kanske den ätt, som var Suttungs stöd, dog ut eller den politiska lyckan skiftade, men jag har svårt att se annat än sociala orsaker. Hur det förhåller sig med Gilling och hans hustru får nog t.v. vara en öppen fråga.

Jag frågade ovan hur sagoberättaren kunde blanda in en sjötur i sagan om mjödet. Jag hade ursprungligen tänkt skriva något om Ägir under rubriken ”Ett antal havsväsen”. Men så erinrar jag mig att Egil, Skalla-Grims son, hade yttrat sig i frågan. I en dikt efter honom, som måste ha skrivits före 990 då han avled, uttrycker han djup sorg över sin sons bortgång till sjös. Detta är en av de mera gripande dikterna från en värld, som med Frans G. Bengtssons åsikt, var synnerligen saklig. Nu har jag den bara i en engelsk utgåva, där själva sagan är översatt och återberättad av prof. Christine Fell och dikterna är översatta av John Lucas. I poemets åttonde vers sägs:
Oh, if a sword could heal my hurt,
Ägir would brew no more beer.
I’d fling myself at that fierce
Wave-raiser and his mate, Ran.

De för vår frågeställning centrala två första raderna har jag läst hos Ellis Davidson (s. 129) ,

Could I have avenged my cause with the sword,
The Ale-Brewer would be no more.

Ägir framträder här som bryggare. I Eddadikterna gör man upprepade hänsyftningar till att gudarna samlas i Ägirs sal. Central i dessa sammanhang är Ägirs kittel. Den är intimt förbunden med ölframställning. Är det inte märkligt att Bragi, kanske en aspekt av Odin, berättar för Ägir vad asar och vaner har gjort tillsammans för en av de gamla vanerna, Ägir? Ellis Davidson påpekar att i den keltiska mytologin berättar man om kittlar som har med överflöd att göra och som kommer från land nedanför vågorna. Fred och överflöd är just vad de gamla vanerna ägnade sig åt att förverkliga. Kan det vara så att Ägir på något sätt, under annat namn, förekommer i berättelsen? I alla fall heter de tre kärl Odin drack ur Odröre, Bodn och kitteln Son.

Många av frågorna kan jag inte ens försöka att gissa ett svar på. Jag känner dock igen Robert Graves situation från ”The White Goddess”. Graves möter en rad frågor av den här karaktären, när han går igenom ”The Mabinogion”, som består av ”The Red Book of Hergest” och ”The White Book of Rhydderch”, och som lite vårdslöst kan kallas kelternas Edda. Det visar sig där att det finns något slags svar på dem. Det visar sig att inte sällan får Graves ta omvägen över t.ex. Bibeln och annan litteratur, som då var aktuell, för att komma åt svaren. Barderna var enligt Graves synnerligen väl belästa. Det är ett sätt, som det kristna inflytandet gör sig gällande på. Men jag gör inte något anspråk på att ens komma i närheten av Graves kunnande och beläsenhet.

Brages andra saga verkar på många sätt, som en mera rättfram berättelse, men även den är komplicerad och mångtydig. Där berättas hur asarna än en gång blir vid mjödet. Här berättas det hur asarna återerövrar den produkt de själva, tillsammans med vanerna, har framställt. Med styrka, magi och list lyckas det Odin att ”rädda hem” det dyrbara mjödet. Delsagan om hur Odin ordnar ett dråp på nio trälar, utan att själv vara skyldig i formell mening, verkar vara en inskjuten saga. Den formella motiveringen är att Baugi behöver arbetskraft på sin gård. Episoden med brynstålet ger associationer till Tors äventyr med Rungner, som ledde till att Tor gick runt med en bit av ett brynstål i huvudet. Men det kan ju vara en tillfällighet. Men nog förefaller det mer än en tillfällighet att Odin och Tor gång på gång, var för sig råkar ut för liknande händelser. Det kan här vara en överlagring med maktaspekt. (Se 2. I.)

5. 7. Några havsväsen.
Det är en öppen fråga om Ägir, i Snorres skrivande stund, är en gud eller en jätte. Otvivelaktigt hör han till en grupp havsväsen, som förekommer i den germanska litteraturen. I Lokasenna nämns Ägir som en av asarna. I Snorres Edda räknas han inte till asarna. Alldeles i början av Skaldarskapsmal kommer Ägir till Asgård, ”men asarna visste av hans färd i förväg; de undfägnade honom väl, men de förvände också synen på honom i många stycken”. Här räknas uppenbarligen inte till asarna. Näsström s. 212 beskriver honom som både havens härskare och en jätte. Enligt Ellis Davidson står han Poseidon nära. När Zeus och hans bröder hade dräpt Cronos tog de vart sitt rike och delade jorden så att alla kunde ägna sig åt den. Zeus tog himlen, Poseidon havet och Underjorden tog Hades. I den germanska världen var det Ägir som tog havet. Ägir verkar som gudagestalt vara lite på väg ut ur den praktiska kulten. Det har ifrågasatts, om inte hästens införande som transportmedel, ledde till att fartyget minskade i relativ betydelse. Därmed skulle det föreligga en teknisk/ekonomisk anledning till gudagestaltens försvagning. Skalderna, däremot, bar fortfarande med sig minnet av honom. Men lätt är det inte! Johansson & Malm beskriver i sin Eddaöversättning (namnregistret) ”Ägir (Aegir), en jätte. Havets gud…”. Margaret Clunies Ross har inte gjort det lätt för sig i ”Hedniska Ekon”. Hon ser Ägir som en jätte, vilken lite motvilligt finner sig i en underordnad roll att ordna kalas åt gudarna; en slags gudarnas Markurell (s. 93). Kategoriindelningen tycks i varje fall inte vara problemfri.

Var Ägir under folkvandringstiden en gud, som hänsynslöst krävde offer? De saxiska piraterna brukade på 400-telet offra var tionde fånge innan de seglade hem berättar Ellis Davidson. De valde sina offer genom lottning. Detta betraktas i ett brev från Sidonius (Brev VIII Daltons översättning), som den naturligaste sak i världen. Dess pirater var inte rädda för att lida skeppsbrott, utan gladdes åt stormen, som ökade deras möjlighet att överraska sitt byte.

Moreover when the Saxons are setting sail from the continent and are about to drag their firm-holding anchors from an enemy shore, it is their usage thus homeward bound to abandon every tenth captive to the slow agony of a watery end, casting lots with perfect equity among the doomed crowd in execution of this iniquitous sentence of death. This custom is all the more deplorable in that it is prompted by honest superstition. These men are bound by vows which have to be paid in victims, they conceive it a religious act to perpetrate their horrible slaughter. This polluting sacrilege is in their eyes an absolving sacrifice. (ED s. 129)
Det är mer än ett halvt millennium mellan Sidoni brev och Snorres nedteckning. När Snorre skrev var vikingatiden över. Skeppet var fortfarande betydelsefullt, i synnerhet för dem på Island, men den relativa betydelsen kan ha minskat. Skulle däremot Ägir vara en jätte, så har vi i Skaldarskapsmal det första ”Hemma hos reportaget” från en jättes hus. När Snorre skall motivera varför kenningen Ägirs eld betyder guld beskriver han ett besök hos Ägir, som sju asar och sex asynjor gör hemma hos Ägir.
Men då gudarna hade tagit säte, då lät Ägir bära in i hallen skinande guld, som strålade och lyste upp hallen liksom eld, och det nyttjades i stället för ljus vid hans gille, liksom man i Valhall ersatte elden med svärd. (Eddan s. 137)s

Därvid presenteras Ägirs familj. Denna familj, tillsammans med en del andra havsväsen, har jag sammanfört nedan:

Namn

Nämnd

Ort

Presentation

Ägir	Lokasenna	Havet	ED s 128 ff Poseidon. Gud el. jätte?
	Ran	Eddan s 134f		Ägirs hustru.

Himingläva	Eddan s. 134	Havet	Ägirsdotter
Dufa	Eddan s. 134	Havet	Ägirsdotter
Bloughadda	Eddan s. 135	Havet	Ägirsdotter
Hefring	Eddan s. 135	Havet	Ägirsdotter
Unn	Eddan s. 135	Havet	Ägirsdotter
Hrönn	Eddan s. 135	Havet	Ägirsdotter
Bylgja	Eddan s. 135	Havet	Ägirsdotter
Båra	Eddan s. 135	Havet	Ägirsdotter
Kolga	Eddan s. 135	Havet	Ägirsdotter
Wade	Didriks saga	Östersjön?	Vilcinus´son med Vrou Wachilt
Weland	Rabensch.		Smed
Widia	E D s. 131		Wachilt räddade W vid flykt
Vrou Wachilt			Havsjättinna

Tabell 2. Ett antal havsväsen ur Ägirgruppen och från Didrikssagan.

Ägirs nio döttrar har alltid ansetts vara havets böljor eller vågor. Så står det också i Eddan. Men när man tittar på listan anmäler sig frågorna på löpande band. Kolga förefaller misstänkt likt kolja. Under kolja anför Elof Hellquist möjligheten att det är bildat av adjektivet kolugr kolsvart. Dottern Hefring kan ha hämtats från det gamla germanska herring, som har fortsatt både i tyskan och i engelskan. Unnr är isländska och betyder bölja. Men ”blögädda” låter mig som en slags fisk. Det skulle vara roligt om någon språkkunnig med inriktning på dialekter vid Nordsjön ville titta på om döttrarna också kan ha varit fiskar. Problemet är vad fiskar hette den gången. Kan fisknamnen ha överlevt i något dialektord?

I Ägirs familj är Ran central. Hon tycks vara en slags havets Fröja, som samlade in sina döda med hjälp av nät. Skall man vara lite kras, skulle man kunna gissa att vid den tiden det drunknade ungefär lika många, som det föll i strid. Så Ägirs och Rans andel skulle kunna vara jämförbar med Odins.

Någon gång under 1200-talet dök det upp en saga, Didrikssagan, i Norge. Den innehåller bl.a. en hel tyskt material och man anser att hansaköpmän från de norska kuststäderna var uppgiftslämnare. Sagan berättar om en jättinna Vrou Wachilt, som är moder till jätten Wade. Denne Wade var med om många äventyr. Han fick en son som kallades Weland, och som blev smed. Från Danmark berättas hur han bar sin lille son på axlarna när han vadade över det djupa ”Grönasund”. I berättelsen förekommer hur jättinnorna håller fast skeppen och räddar sina släktingar från förföljelse genom att ta ned dem i havet. Den här gruppen gestalter hör till havet på något sätt. En forskare, R. W. Chambers, skall enligt Ellis Davidson anse att denna grupp på något sätt är knuten till Östersjöregionen.

Ägir framstår för mig som en vanagud på väg ut mot jättestatus. Han förlorar ”mark” till Njord, som en maskulinisering av Nerthus, seglar upp på asarnas Pantheon. Ägir framstår som ett exempel, som bekräftar min tes, att gudar, som detroniseras kan bli jättar.


5. 8. Sägner knutna till Tjatse.
En av de verkligt spännande jättegestalterna är Tjatse. Tjatse var drivande I stölden av Idun och hennes äpplen. Det var Loke (vem annars?), som med en käpp hade gett sig på jätten när denne var i örnhamn. Loke fastnade och kom inte loss utan att lova att Idun med äpplen skulle kunna rövas bort av Tjatse. Äpplen var den eviga ungdomens frukt och de var nödvändiga för gudarna, som genom dem kunde göra sig till tidens herrar. Utan sina äpplen skulle de bli grå och rynkiga i ansiktet. Just genom detta blev Lokes skuld upptäckt. Han fick lova att ställa till rätta vad han felat.

Loke lånade Frejas falkhamn och flög bort till Tjatses trakter. Jätten var ute och fiskade, så Loke passade på tillfället. Han förvandlade Idun till en nöt och tog henne i klorna och flög hemåt. Tjatse upptäckte förlusten och började förfölja Loke, men denne flög in i Asgård i sista ögonblicket. Gudarna såg Loke komma och hade påpassligt samlat en stor hög med spån, som de satte eld på, så snart Loke hade flugit över muren. Genom att Tjatse var alldeles bakom Loke hann han inte gira undan utan fick sina fjädrar svedda. Vingarna blev obrukbara och Tjatse föll på insidan av muren. Det vara då lätt att döda honom.

Men Skade, jätten Tjatses dotter tog hjälm och brynja och alla vapen och for till Asgård för att hämnas sin fader. Gudarna erbjöd henne förlikning. Hon skulle få gifta sig med en av dem som kompensation för dråpet. Hon skulle själv få välja ut vem det skulle bli. Dock, och det var ett betydelsefullt men, hon skulle bara få se deras fötter, och med ledning av dessa göra sitt val. När hon gjorde sitt val trodde hon att det var Balder, som hon lyckliggjort. Ingen hade så fina fötter, som den hon hade valt. Men, det var inte Balders fötter. Det var Njords. Odin tröstade henne med att slänga upp Tjatses ögon på stjärnhimlen, så att de blev stjärnor. (Det är synd att vi inte vet vilka stjärnor det var.)

Äktenskapet mellan Skade och Njord blev inte lyckligt. Njord var en havens gestalt. Troligen stod det ”Ägirs efterträdare” på hans kontorsdörr. Skade var enligt Snorre en bergens dotter. Njord ville inte bo uppe bland bergen och Skade ville inte bo vid kusten. De försökte kompromissa och bo en vecka tillsammans på vartdera stället. Det var inte bra det heller. (Om Skade har Sören Lindgren på Taurnet skrivit Den skandinaviska krigsgudinnan.) En sägen som denna är som regel sammansatt av flera delsägner. De hänger mer eller mindre väl samman med varandra. Den skicklige barden förstår att kombinera dessa delar så att de på skilda plan gav mening och innehåll åt åhörarna. Men det är en form av överlagring, som är svår att analysera.

5. 9. Analys av Tjatsegestalten.
Tjatse var för gudarna inte vilken motståndare som helst. Hans magi och styrka var så stor att den gav honom delseger i och med att Idun med äpplen kom till honom. Tjatse tycks ha varit gudarna överlägsen i strid en mot en. Här är tydliga maktaspekter, som mer än antyder en religiös strid. Loke fick köpa sig fri. Oden var närvarande vid första skärmytslingen, och ändå vann Tjatse delseger. Men detta räcker inte för att förstå den uppskattning de ändå visade honom. Kanske episoden med ögonen, som kastas upp på himlen kan ge en ledtråd. Sådana goda kast förekommer i andra mytologier.

I den grekiska mytologin kastar Artemis upp Orions ögon på himlen. Orion var en erfaren mosterdödare. I sägnen om honom verkar det som om ett monster endast behövde omnämnas för att han vips var där och glatt och villigt dödade det. Enligt sägnen dödas Orion slutligen av ett bett från en skorpion. Artemis vädjar till Asklepios. Det är möjligt att hon i en äldre mytvariant gjorde detta framgångsrikt. Inte desto mindre har denna del av myten starka drag av Isis och Osiris, som den framställs av Plutarkos. Mytlikheterna och attributen för Tjatse till en grupp av heroer av lite olika slag. Gilgamesh verkar vara den äldste. Robert Graves för i The White Goddess till denna mytgrupp följande:
Herkules av Ate
Orion, jägare från Kreta
Cyklopen Polyfemos, son till Poseidon. Älskade Galatea, en av neriderna.
Simson eller Samson danaiten (Dom. 13 – 16), som mötte sitt öde i Delila.
Cuchulain, (eng. jag har inte hittat honom på svenska) en irländsk solhjälte.
Ixion, lapiten, som alltid avbildas femfalt bunden vid ett solhjul. Lapiter, mytiskt folk i Thessalien, ryktbart för sin strid med kentaurerna.
Agag, amalekiten (beduinstam s. Palestina, norr om Kades. Besegrades av Saul).
Romulus från Rom
Zeus,
Janus,
Hermes
Anchises, härskare över Dardanerna, hos Homeros ett namn på trojanerna, som ättlingar till Dardanos, son till Zeus och Elektra.

En sådan Herkulesgestalt är enligt Graves sitt folks ledare i krig och vid jakt. Han har tolv underhövdingar, som har förbundet sig att respektera hans auktoritet. I den klassiska myten är han ett barn fött under mirakulösa omständigheter t.ex. i en blixt; han stryper en orm redan när han ligger i vaggan, som samtidigt är en båt; som t.ex. Zeus tillskriven den mjölkstråle, som skapade Vintergatan (The Milky Way); som en ung man är han en obesegrad monsterdödare; han dödar och styckar en monsterliknande galt; han får otaliga söner, men inga döttrar – hans titel är fortfarande matrilinjärt överförd; villigt tar han på sig världsbördor liknande Atlas; gör fantastiska prestationer med sin ekklubba och sina pilar; han behärskar den vilda hästen Arion och hämtar upp Cerberus, hunden från underjorden; förråds av sin ljuvliga brud; flår sig själv genom att slita av sig en förgiftad eller magisk skjorta; bestiger i vånda berget Oite (el. Öta); fäller och hugger upp den ek, som skall bli till bränsle åt hans eget bål; flyger upp till himlen i örnhamn buren av bålets rök: han förs till Vishetens Gudinna in i de odödligas grupp. Hans namn erinrar om hans underdånighet gentemot Gudinnan, Skogen Drottning, vars prästinnor är stammens lagstiftare och fördelare av livets njutningar. Så har Graves tolkat myterna. Denna förteckning skall naturligtvis inte tas så att varje hero skall gå igenom uppställningen så att man kan bocka av händelserna en och en. De bildar tillsammans ett mönster, det mytologiska dramat, i Graves sammanställning ovan till inte ringa del grundat på Heraklesgestalten. Detta mönsters ursprung har varierat, och det har genom generationerna förts fram till oss med stor variation; bortfall orsakat av glömska, omtolkningar för att berättaren tappat det ursprungliga mönstret och rena omredigeringar.

Tjatse hör nog till stenåldern, förmodligen dess slut, men innan indoeuropéerna kom med nya gudar och nya social organisation. I mytmönstret ovan finns ledtrådar till Tjatsemyten. Här finns örnhamnen och bålet. Han kommer till Gudarna. Han har förbindelse med Gudinnan, som dyker upp här i olika aspekter. (Se 3. X.) Hon dyker upp som Idun, som han åtrår och som Skade en slags Pallas Athene med rustning och vapen. Man kan troligtvis se Tjatses detronisering från hero till jätte som en slags överlagring, återberättad av efterföljande segrare. Det är ju inte nödvändigtvis fråga om krigets segrar, det kan vara religiösa eller kanske rent av tekniska. Om det vågar jag inte gissa. Däremot vågar jag gissa att det inte är på Island, som konflikten ursprungligen har ägt rum eller berättats första gången. Dess släktskap med Medelhavsvärlden pekar åt ett helt annat håll.



6. Några ”lokala” jättar.
Efter alla dessa, den stora litteraturens, gestalter vill jag avsluta med några, som aldrig blev upphöjda till bevarad litteratur. I dessa fall har det säkert funnits en berättartradition, det är den vi har spår av, men den har varit mer lokal och inte upptecknats förrän dess spår höll på att helt försvinna. Leder dessa spår till religiösa föreställningar eller är det till en annan människoras, t.ex. neanderthalare? Jag har inte styällt frågan i samband med t. ex. Ägir, därför att denna gestalt har ömsom betraktats som en gud. Jag har inte heller ställt frågan i samband med fermentationsprocessens gestalter. Det finns inte något som säger att fermentationskunnandet kommer från neanderthalarna. Men tanken har ju framkastats att jättarna är en folkminnesrest av dessa varelser. Det har t. ex. skett i Torkel Eriksson: Några sägenstyper i Torna härad; en semminarieuppstas HT 1956.Antagandet innebär att både jättar från Eddan (inklusive Ägir) och de lokala representanterna skulle vara minnen från en fär c:a 20.000 år sedan utdödd art. Antagandet är att betrakta som en ren gissning utan stöd från religionshistoria eller folklivsforskning. I de exempel, som jag här tar upp ser jag inte något stöd för ett neanderthalandeantagande. Men det innebär inte att eventualliteten skall helt uteslutas, utan jag avvaktar att någon mera preciserat argumentgerar utifrån sådana utgångspunkter.

6. 1. Svante vid Svanesund.
I Långelanda socken på Orust vid södra inloppet till Svansund, berättar Brusewitz,

Utskjuter en udde, kallad Halsnäs, och der denna sammanhänger med Oroust höjer sig ett högt, granbevuxet berg, Svanteberget. Det förtjänar bestigas, om icke för annat, så för den herrliga utsiktens skull, helst uppgången dit är så föga mödosam, att t.o.m. personer av det vackra könet kunna, så vida kosan väljes med förstånd, i allsköns säkerhet begiva sig dit upp. Berget säges förr hafva varit bebodt av en jätte, vid namn Svante. När nu Långelands kyrka byggdes, hvars klockors ljud han, som andra jättar, icke kunde fördraga, flyttade han derifrån. Ett gott stycke nordligare, närmare Svanesunds färjeställe, ser man en av dessa stenkretsar, kallade ”domaresäten”, som troligen äfven, åtminstone till en del, varit begagnade till det ändamål deras namn antyder. Det härvarande består av 7 stenar av half manshöjd, af hvilka dock 3 kullfallna. Det säges att förenämnde Svante, vid avflyttningen, där nedgräft nyckeln till de bergsalar, i hvilka han hade sina skatter förvarade; och denna nyckel kan ingen annan återfinna än en mor, som har sju söner – antalet således lika med stenarnes. Det är sannolikt, trots Ödmans och Holmbergs protester, att sundets namn bör härledas från jätten Svante. (Brusewitz s. 283, 284)

Det här är vad vi vet om Svante. En jätte, som tröttnar på klockklangen, i en del sägner kallar jätten kyrkan för skällko (efter ”skällan” på koflockens ledare), och flyttar in i sina salar i ett berg. Eftersom här föreligger en motsättning mellan jätten och den nya tron är det frestande att se en religionskonflikt. Och det är segrarna som berättar historien. Det är segrarna, som stannar kvar utanför berget. Nu vet vi, (så mycket vi kan veta) från Saxo, när han berättar om Absalon och den stora segern över hedningarna vid Arkona 1169, som ledde till det berömda hednatemplets förstörelse, att den gud, som där tillbads hette Svantevit. Avgudabilden var en fyrkantig påle med ett ansikte åt varje håll. När Absalon och hans kung, Valdemar Lavardson, erövrade Rügen var det vendiska slaver, som hade sitt huvudtempel där. Men Rügen hade ursprungligen varit germanskt, och förhållandevis sent dukat under för den slaviska stormen. Oavsett om den Svantevit, som dyrkades på Rügen var germansk eller slavisk, är tanken att denne gud också dyrkats på Orust frestande – ja svår att stå emot. Men nog tar det emot en smula att anamma en hypotes att den del av Orust, som vätter mot Hakefjorden, skulle ha varit bostad åt en vendisk stam, sombott där så länge att namnet på deras gud lever kvar i ortnamn. Då är det lättare att tänka sig att vår gamla gudalära enligt Snorre m.fl. inte var homogent tillämpad. "Gudaspridningen" kan ha varit ett mer komplicerat problem än vi förstome antagit.

När man talar om att en jätte flyttar in i berget, vilket ofta tycks vara fallet, kan detta vara en rest av att ceremonier skett i grottor. Hur som helst har vi här en myt, den konkreta i berättande form framförda berättelsen om en ändring av kultbruket. Vad myten beskriver är kristendomens seger, en nog så betydelsefull förändring. Det finns två naturliga vägar ner till underjorden, grottor och källor. Jättarnas bostad i berget antyder en gammal grottkult och som bidrag till jättar och källkult kan jag nämna Mimer och vishetens källa.

6. 2. Migandegubben i Harestad.
En annan jätte är Migandegubben, som bor i Migande flåg, Kyrkebyn, Harestads socken i Bohuslän. I Ortnamn i Göteborgs och Bohus län V (s. 256) nämns ”Jättens Portar; två stora portalliknande fördjupningar i sidan på *Migande flåg” = Migandegubbens portar”. Förklaringen till namnet är att en jätte, kallad Migandegubben, tros ha haft sitt tillhåll i berget. Berget är brant stupande och kallas också Hjälmhatten. Enligt Hellquist är "miga" ett dialektalt uttryck för att kasta sitt vatten och är "ett urgammalt indoeuropeiskt ord". Det har i nygermanska språk oftast ersatts av olika barnspråksbildningar (jfr pinka) el. omskrivningar. Så avslutar Hellquist med "Nomen agentis: sv.dial. mege, könsdel på djur, no. mige, da. –mie (se under pinka)" Det är intressant med tanke på att socknen Harestads namn anses komma av genitiv av *harund , dvs manslem. Ortnamnsforskarna har olika uppfattninar om ändelsen –stad. Otvistligt tycks vara att den kommer av verbet "stå" och hänför sig till byggnader och i den betydelsen är förkristet. Det har också framkastats att ändelsen här står för staff, stav; d.v.s. en avgudapåle av det slag Glob talar om i ”The Bog Poeple”. En stav av det slag som Absalon hittade i Arkona. Under alla förhållanden öppnar Migandegubben för en spännande känsla av kontiniutet, när det gäller traktens namn. Sockennamnet tycks vara en fortsättning på riter, som sträcker sig långt tillbaka. Minnena har förlorat sina konturer genom tabubeläggning och censur.

Kan vi närma oss dessa riter? Har vi någon ledtråd mot detta det förgångna? Folke Ström berättar i "Diser, nornor och valkyrior" om den kännda berättelsen om Volse i Flatöboken. Han gör det iu samband med att spåra ett samband mellan diserna och Freykulten på västnordiskt område. (s. 22.)
Berättelsen om Volse ger en sällsynt klar oc h åskådlig bild av en uråldrigt primitiv fruktbarhetskult. Dess innehåll är alltför välbekant för att här behöva i detalj återges. Jag nöjer mig med att fästa uppmärksamhetgen vid de väsentliga dragen i denna lilla saga:
Den vid hösten styckade gårdshingstens avelslem, kallad Volse, bevaras av husmodern på gården i en duk tillsammans med stärkande örter ("kin och lök"). Genom denna behandling tillväxer Volse i kraft ända därhän, att "han kan stå hos husmodern om hon vill". Varje kväll går Volse ur hand i hand runt stugan, medan var och en läser en strof över honom
Så beskriver Strön hur husmodern läser strof, följd av husfadern, sonen i huset och vidare ur hand i hand till trälkvinnan.

Vad skall man tro om Migandegubben? Man kan tro att han är gammal, kanske från stenåldern. Migandegubbens hemtrakter, alldeles intill ”Älven”, d.v.s. Göta älvs norra gren Nordre älv, är gamla centraltrakter. Älven var både farled och handelsväg. I Harestad, som socknen har sitt namn efter, har kult sedan gammalt bedrivits. Hur gammal är Migandegubben jämfört med andra gudar i trakten? Trakten formligen vimlar av gamla gudanamn eller dito attribut. Grannsocken heter Torsby. Båda socknarna ingår i Inlands Södras härad, som i forna tider hette Faxe härad. (Faxe betyder häst och det finns gott om myter eller berättelser med anknytning till häst. Det tyder på att hästkult har förekommit). I häradet finns det enligt ortnamnsförteckningen 24 namn med anknytning, mer eller mindre säkert belagda, till Ull och hans attribut idegran. Jämfört med Tor och Ull finns det ett ställe med Migande. Ulls namn är primärt sammankopplat med naturföreteelser till skillnad från Tor, som inte sällan är knutet till bebyggelse. Bebyggelsenamnen torde tidigast härstamma från 300-talet (eller däromkring) då perioden för fast bebyggelse inleddes. Om Migandegubben vet vi endast att han tycks vara mycket gammal. Hans namn tycks inte vara kopplat till bebyggelse, vilket tyder på att det är äldre än fast bebyggelse. När man prövat flera alternativ förefaller det rätt rimligt att i Magande se den gud som stod i spetsen för avelslemmens kult – Frey. Unfrr alla förhållanden anser Ström att sambandet mellan Frey och Volse är utan tvivel (s.23). Eller är Migandegubben en bergets ande, en personifikation av naturkraften i ett brant berg, som stiger fram ur sagans skimmer?

7. Att plocka ihop några spridda skärvor.
Vid denna lilla genomgång har det visats att jättar inte är någon homogen grupp. Tvärtom är det en samling av allsköns sagofenomen, där i varje fall de norröna jättarna har flera olika ursprung. Kvasir, Ägir och Tjatse är klart olika gestalter. Deras ursprung kan penetreras mera utförligt än vad som gjorts i denna pilotstudie. Det enda de har gemensamt är egentligen att de är jättar (i Ägirs fall med frågetecken) och att de som sådana enligt barder hotar den då rådande bestående ordningen. Det är märkligt att inte denna heterogenitet betonats tydligare av de, som tidigare gått igenom materialet. En orsak till detta kan vara bristande källkritik. Av de spridda skärvor, som här tagits upp till granskning framgår att en del av jättarna ingalunda alltid varit jättar, utan man har föreställt sig att de arbetat på att hålla världen fri från kaos och katastrof och upprätthållit världsordningen, med andra ord att om de inte varit gudar, ändå varit på gudarnas sida.

Att lära sig något nytt, att utveckla något, innebär att man inför nya begrepp och lär sig använda dem. Men det innebär också en ”avlärning” av det som varit gammalt och vant. Man skall inte bara göra något på det nya sättet, men skall också sluta att göra på det gamla sättet. (Se t.ex. Schon s.111 ff.) I dag skulle vi förmodligen dokumentera det gamla och gå vidare med det nya. Men den gång man bara hade sagan och myten som dokument, och så småningom förlorade insikten om vad det gamla innebar, gjorde man en verklig förlust. Man inte bara ”avlärde” det gamla, man glömde bort det dessutom. Kyrklig fanatism var här en allvarlig faktor.

Innan alla spår av detta, så gott som förlorade norröna material, är borta är det välbetänkt att fortsätta arbetet att söka rekonstruera det förlorade. Det är en angelägen kamp mot, jag frestas säga, klockan. En del idéer om detta har jag fått under resans gång.
1. Det var med förvåning jag erfor att det inte gick att ta del av vårt gemensamma arkivmaterial om jättar över internet. Det må vara att en gång de tekniska förutsättningarna saknades för att sådant material inte skulle vara förbehållet endast de, som bodde nära eller arbetade vid ett arkiv. Men en informationsteknisk utveckling pågår. Det är en fråga, som inte bara handlar om forskningens demokratisering utan också om dess mobilisering. I en period av snabb utveckling av administration och teknik frigörs oldboys som har god erfarenhet av utredande arbete. Många av dessa söker sig till hembygdsforskning som en reaktion mot ett allt mer urbant liv. Situationen är mogen att ge lämpliga sådana en status av emeritus i den mån de kommer i arbete. Det finns säkert många, som inte i första hand kräver ekonomisk ersättning utan tycker att de vinner på att deras livs fylls med intresse och sociala kontakter. Forskningen får väl ändå titta upp ibland och se sig omkring.
2. På sidan 7 diskuteras möjligheten av att med hjälp av icke-parametrisk statistik söka minska osäkerheten i slutsatsdragande, som också diskuteras under 2. B. Jag ägnar bortåt en halv sida åt problemet och anbefaller en lite friskare angreppsmetod. En pilotstudie skulle kunna vara vägledande.
3. Över huvud taget skulle en vidare diskussion om undersökningsmetod och begrepp, som jag har tagit upp i kapitel 2, kunna vara fruktbringande.
4. Jag tror att en analys av den grupp heroer, som Graves påtalat, och som jag i korthet refererar i 5. 9. kan vara av intresse för religionshistoriker. Jag sprang av en tillfällighet på möjligheten att Tjatsegestalten var befryndad med denna grupp. En mera systematisk analys skulle kunna föra denna fråga en smula närmare en lösning och kanske öppna vidare kunskap om fler gestalter är av likartat slag.
5. På sid. 17 diskuterar jag om Ägirs döttrar kan vara fiskar. Tanken är ju inte helt orimlig, men förutsätter en dialektkunnig språkforskares arbete för att förkasta hypotesen.

Och vi kan bara göra vårt bästa.

Jag vill tacka, förutom en tålmodig hustru, som alltid uppmuntrande står vid min sida ett par goda vänner, som kommit med massor av goda råd och samtidigt hållit mina värsta yvigheter i schack medan de oförtröttsamt vattnat min tankes plantor.
Universitetslektor Erik Agrell, agrell@s2.chalmers.se och
Redaktör Sören G. Lindgren, **redaktionen@taurnet.se**
Dessa tre har med vänlighet och gott humör gjort mig sällskap på vägen. Och själva resan har ju som så många gånger varit mer intressant, än vad man kom fram till.


8. Litteratur.
Brusewitz, G.: Elfsyssel (Södra Bohus-län). Faksimilupplaga 1975, Forum. Originalupplagan tryckt hos Anders Lindgren 1864.
Campbell, Joseph: The Masks of God. Vol. 1 och 2. Penguin. 1976.
Clunies Ross, Margaret: Prolonged Echoes. Odense University Press 1994.
Dito: Hedniska Ekon. Anthropos 1998. Den sv. översättn. av ovan.
Cunliffe, Barry, Ed. Prehistoric Europe. An Illustrated History. Oxford University Press 1998.
Diamond, Jared: Guns, Germs, and Steele. ISBN 0-393-31755-2.
Egils Saga. Translated and edited by Christine Fell. J. M. Dent & Sons Ltd. 1975. Everyman Classics.
Ellis Davidson, H. R.: Gods and Myths in Northern Europe. Penguin Books 1964.
Glob, P. V.: The Bog People. Paladin 1969.
Gullberg, Hjalmar: Dikter. Norstedts. 1959.
Götlind, Johan: Saga, Sägen och Folkliv i Västergötland. Uppsala 1926.
Institutet för ortnamns- och dialektforskning vid Göteborgs Högskola, Ortnamnen I Göteborgs och Bohus län V. Göteborg 1939.
Hedeager, Lotte: Skuggor ur en annan verklighet. Fornnordiska myter. W&W 1997.
Frazer, J. G., The Golden Bough. A study in Magic and religion. The Macmillan Press Ltd. 1922, reprinted 1976.
Graves, Robert: The White Goddess
Graves, Robert: Greek Myths. Penguin Books.
Graves, Robert och Pedro, Joshua: The Nazarene Gospel Restored. London 1953.
Mabinogion, the. Translated by Gwyn Jones and Thomas Jones. Everyman. 1949.
Manchester, William: A World lit only by Fire.
Mallory, J. P.: In search of the Indo-Europeans. ISBN 0500 276 161
Lindgren, Sören: Den skandinaviska krigsgudinnan. **www.taurnet**.
Löfving, Carl: Administration i Västsverige för tusen år sedan. Kulturhistorisk rapport nr 20.
Näsström, Britt-Mari: Fornskandinavisk religion. Studentlitteratur. 2001.
Oja, Linda: Varken Gud eller Natur. Stockholm 1999
Olán, Eskil: Marstrands Historia. Elanders Boktryckeri AB Göteborg 1939.
Schon, Donald A.: Displacement of Concepts. Tavistock 1963.
Siegel, Sidney: Nonparametric Statistics for the behavioural sciences. Mc Graw-Hill.
Snorres Edda. Översättning och inledning Collinder, Björn, Forum 1958.
Snorres Edda. Översättning av Karl G. Johansson och Mats Malm. Fabel 1997.
Svensk Uppslagsbok. Andra omarbetade och utvidgade upplagan. Norden. Malmö.
Eddans Gudssånger. Tolkade och kommenterade av Ohlmarks, Åke, Gebers 1948.
Mabinogion, the. Translated by Gwyn Jones and Thomas Jones. Everyman. 1949.


----