Det finns några historiska ”fakta”, som bidrar till att definiera vår identitet, därför att identitet etableras av vår tro på en historia, vår tro på att samhället ser ut på ett visst sätt och att vi har gemensamma förhoppningar på framtiden. Genom god kännedom om dessa fakta och genom stolthet över vad de innebär för oss, känner vi oss som goda svenskar. Till dessa fakta hör gränsläggningsproblem i Västsverige; hur kungarna satte stenar mellan Sverige och Danmark, hur danakonungen höll uppsalakonungens häst vid betslet där ute på Danmarks Lilja, tärningskastet om Hisingen och att halva Hisingen var svenskt. Låt oss granska! Här är en del av våra ”fakta”.
I den äldre Västgötalagens konungabalk stadgas bland annat:
”Emund Slemme var konung i Uppsala och Sven Tjugeskägg i Danmark. De satte rifter mellan Sverige och Danmark. Då nämndes av Sverige Kakalde av Tiundaland, Botn av Fjärdhundraland, Gåse av Västmanland, Grimalde av Östergötland, Nännir av Småland, Torsten av Västergötland, Tolle av Jutland, Tote och Toke av Jutland, Gymkil av Själland, Dan av Skåne, Grimitun av Halland. De tolv satte stenar mellan rikena. Första sten å Suntru as, annan i Danabäck, tredje Kinne sten, fjärde i Vraksnäs, femte Vita sten, sjätte Brömse sten mellan Blekinge och Möre. Danaholmen är skiftad i tre lotter. Äger en lott uppsalakonungen, annan äger Danakonungen, tredje lotten äger Norges konung. Då, när stämma deras var, då höll danakonungen i Uppalakonungens betsel, men norske konungen i hans stigbygel.”
Dateringen.
Emund Slemme var konung i Uppsala och Sven Tjugeskägg i Danmark.
Kommentar.
Gränsregleringen mellan Sverige och Danmark ägde enligt vissa uppgifter Busewitz s. 201) rum någon gång under Agapeti II:s pontifikat.(Brusewitz sid. 201.) Alltså mellan 942 och 955. Detta pontifikat är svårt att förena med åren för Danmarks fullmäktige, Sven-Otto, som ock kallas Tjuvoskägg (Enligt Brusewitz s. 201). Sven dog 1014 och körde 983 bort sin far, Harald Blåtand. Emund Slemme, var son till Olof Skötkonung efterträdde sin halvbror Anund Jakob som svensk konung. Han förekommer (enligt Svensk Uppslagsbok) i samband med en gränsläggning gentemot Danmark. Påståendet att han därvid skulle ha avträtt Blekinge kan inte bevisas. (Detta är en implikation av Möre sten). Emund dog före 1066. Det förefaller som om det vore svårt med samtidighet mellan dessa regeringstider.
Vad som komplicerar saken ytterligare är att den gränsdragning som det talas om i stadgandet till Västgötalagen förutsätter att Askims härad blivit svenskt, vilket inträffade vid mitten av 1200-talet. Det verkar som dateringen något brister något i exakthet.
Troligtvis förhåller det sig så att etablerandet av gränsen inte är en engångsföreteelse. När befolkningsökning och ekonomiska intressen har påkallat har man undan för undan preciserat gränsen. Ländernas relativa svaghet eller styrka har påverkat hur dessa preciseringar skett. Man har instiftat nämnder, som haft till uppgift att vid behov fortlöpande förhandla fram lösningar. Kronans intressen har tillvaratagits av kronans representanter och böndernas intressen har tillvaratagits av böndernas representanter. Kanske är tvåstegslösningen med några få fasta punkter och däremellan en viss flexibilitet en mycket klok lösning. Dessa germaner hade också ett gammalt intresse för legala lösningar med sin dyrkan av dömande gudar, sina ting och sina nämnder. Och kronans intressen hade svårt att tränga ända ut till praktiken i form av tvister om nedrivna gränsmarkeringar mm.
Gränsen.
De tolv satte stenar mellan rikena. Första sten å Suntru as, annan i Danabäck, tredje Kinne sten, fjärde i Vraksnäs, femte Vita sten, sjätte Brömse sten mellan Blekinge och Möre.
Kommentar.
De ovan angivna gränsstenarna definierar gränsen i stort. Men lösandet av en rad administrativa gränsproblem förutsätter en mera exakt definierad gräns mellan dessa stenar. Gunnar Olsson redovisar till den ändan så kallade gränslistor; förteckningar över mera permanenta naturföreteelser. Exempel på behov av sådana definitioner är i skärgården på vems sida ett vrak ligger. Här kan det röra sig om ganska stora värden och till förfogande för att lösa ett administrativt problem har man ganska kort tid. Stundom glider vrak av ett grund och sjunker ned i havet, så att ingen vidare bärgning kan ske. Frestelsen att från respektive lands sida göra anspråk på den andres nytta är uppenbar. Gunnar Olsson redovisar hur det gjorts försök att förfalska gränslistor.
Jag gjorde ett försök att rekonstruera gränsen genom att på karta söka finna dessa namn på naturföreteelser från gränslistan. För detta område finns början av gränslistan hos Gunnar Ohlsson och hela hos Brusewitz. Jag valde av praktiska skäl ”Gröna Kartan” och ”gick” från Danmarks Lilja över Kleva eller Kleveskär in på fastlandet. Det gick inte att hitta alla namn från listan. Men här och var fanns de gamla namnen kvar i modern tappning. Det är inte osannolikt att jag hade kunnat nå en högre grad av precision om jag förutom ”Gröna Kartan” hade använt mig av andra kartor, t ex ekonomiska kartan, som komplement.
Att på detta sätt ”gå gränsen” var stundtals en upplevelse. Ett av de naturfenomen som namngivits var Djupa dal (norr om Suntru as). Det är sista naturfenomen före Suntru as. Och ungefär där det förväntades fanns en samling nivåkurvor, som var ovanlig. Djupa dal måste vara ett träffande namn och vara en högst sevärd ort. Fortsätter man denna gränsgång kommer man till frågan om den försvunna stenen vid Suntru as. Forskningen är inte överens om var den kan ha funnits. Min hypotes är, efter gränsgången, att den ligger på en liten udde som sticker ut från den nordvästra stranden i sjön Lygnern, någon kilimeter söder om Djupa dal. Det skulle vara roligt att ha kunnat åka dit för att se om där finns någon sten.
Eftergifter till fåfängan.
Då, när stämma deras var, då höll danakonungen i Uppalakonungens betsel, men norske konungen i hans stigbygel.
Kommentar.
Brusewitz uppger att versioner av detta dokument, som finns i Danmark respektive Norge innehåller en anpassad rollfördelning. I den danska versionen sägs det inte att det var den danska konungen som höll betslet.
Skäret Danmarks lilja.
Danaholmen är skiftad i tre lotter. Äger en lott uppsalakonungen, annan äger Danakonungen, tredje lotten äger Norges konung.
Kommentar.
Det står inte uttryckligen i Västgötalagens notat att det var här ute på skäret som de tre konungarna möttes. ”Då, när stämma deras var …” implicerar förmodligen detta. När man ser Brusewitz bild och beaktar att Skäret är litet, i stort sett platt och med en kulle i norra hörnet, m a o hur det ser ut och var det ligger framstår mötet som osannolikt.
Det ligger långt från bebyggelse. Frånsett några få fiskelägen med extremt goda hamnar som t.ex. Marstrand, vars samhälle sannolikt är urgammalt, förblev skärgården obebodd till 1600-talet. Liljan är inte något särskilt frekvent utflyktsmål, inte i varje fall i våra dagar. Det är synnerligen besvärligt att gå land där. Man tvingas vada antingen på en botten av kullerstenar eller av hala stenhällar. Att nu landa en häst på detta skär, som skrönan talar om, måtte vara ganska besvärligt. På Bayeuxtapeten visas hur man lastar ur hästar från skepp. Skeppen läggs tydligen på sidan och man tvingar upp kölen så att hästen kan hoppa över borden och komma ut på marken. Visserligen är skäret ganska slätt så att man på ett sätt kan få en effekt liknande den av sandstrand. Å andra sidan måste den stackars hästen hoppa ut på ett blankpolerat urberg där man nu inte har en massa kullerstenar (se Brusewitz figur). Detta är inte idealisk mark för hästar – tvärtom. De tycker mycket illa om mark där de slinter och tenderar då att bli svårridna. I gengäld har ju landet stigit en del sedan högmedeltid och skäret var då ännu mindre än det är nu. Kanske är det så att det egentligen bara var kullen som syntes över vattenytan när de tre konungarna skulle ha mötts där.
Figur: Den Danska Liljan enligt Brusewitz. Ur Elfsyssel.
Han uppger att varje sida av skäret är cirka 200 steg.
Halva Hisingen var svensk.
Ett arkivregistratur i Kalundborg från 1476 återger ett brev från 1276, genom vilket konung Valdemar Birgersson av Sverige till Magnus Lagaböte och Norges rike för alltid avträdde de två socknarna Lundby och Tuve på Hisingen.
(Olson sid. 91.)
I Annales Lundenses föreligger en uppgift om ett krigsföretag, som Erik Menved 1294 riktade mot Hisingen. Hans trupper omtalas här ha skövlat halva ön.
(Olson sid. 91.)
Olsson refererar på sid. 91 uppgifter om Lindholmens slott och sammanfattar ”att platsen vid 1200-talets mitt var norsk, eftersom en norsk kung uppehöll sig där, men sedermera – ovisst vid vilken tidpunkt – blev svensk.
Kommentar:
Att halva Hisingen var svensk och den andra halvan norsk är en gammal sanning. Den hörde till grundstenarna i svensk nationalism. Begrepp med innebörden att halva Hisingen var svensk fick jag lära mig när jag gick i skolan (Carlssons nya elementarskola för gossar vid Sturegatan 38) 1936 – 1939. Det sträcker sig ändå längre tillbaka i tiden. Brusewitz delade vid mitten av 1800-talet in Hisingen i den Östra delen som var norsk och omfattade 5 socknar och Västra delen, som var svensk och omfattade Lundby och Tuve socknar.
Den historiska sanning, som utsagan vilar på är att någon gång vid mitten av 1200-talet (troligen 1254) hjälpte Birger Jarl norrmännen att förhandla med danskarna. Som lön för denna hjälp utverkade Birger Jarl en överenskommelse med normännen att få del i en inseglingsrätt längs Hisingens södra strand fram till mittfåran av Älven och därmed till Lödöse. Det innebar att en tredjedel av Danmarks lilja och två socknar, Tuve och Lundby, blev svenska. Han skaulle då få seglingsrätt grundat på ägande av mark med tillräckligt lång kust. När sedan Birger Jarl hade förhandlat färdigt hade han av danskarna förhandlat till sig några härad i norra Halland. Han hade därmed fått en inseglingsrätt längs södra stranden av fjorden; dvs. längs Askims härad. När detta var klart 1276 lämnade han ”tillbaka” de båda Hisingssocknarna. Detta är den svenska halvan av Hisingen. Vårt urgamla ägande av halva Hisingen var en episod på 22 år!
Tärningskast om en bygd på Hisingen.
Enligt sägnen skulle Olaf den digre och Olof Skötkonung i Kungahälla ha kastat tärning om en del av Hisingen. Denna bygd skulle ha varit ömsom norsk, ömsom ”svensk”. Vid tärningskastet sprack tärningen för den norske kungen och han fick så flest prickar.
Kommentar:
Vi känner inte till att Hisingen skulle ha delvis varit svensk vid denna tid. Omstritt mellan Olof Skötkonung och Olav Digre var däremot nuvarande Bohuslän. Den norske kungen hade genom glada kupper som mord på tingsplats kommit över de två sysslor, som tillsammans utgjorde landskapet, Ranrike och Älvsyssel. Olof Skötkonung, som hörde till den danska härskande kretsen vidtog inte några åtgärder förrän den dansk-engelska successionen hade ordnats upp. Då kom Knut den store över och slog uppländska upprorsmän och norska kuppmakare i slaget vid Helgeå.
Två socknar på Hisingen var ”omstridda” på Birger Jarls tid. Se ovan. Det var troligen fråga om ett slags lån, som skulle lämnas tillbaka vid lämpligt tillfälle. Det verkar ha varit svårt för barder att förklara att Birger i första hand sökte förhandlingslösningar. Det kan tänkas att tärningskastet är en skröna som uppfunnits för att förklara att land skiftat överhöghet utan att man har stridit om det. Man kan kalla det sagolik historieskrivning.
Fenomenet Sigrid Storråda.
I historieskrivningen i anknytning till Skoglar Toste (hon skulle ha varit dotter till), Erik Segersäll (hon skulle ha varit gift med), Olof Skötkonung (hon skulle ha varit mor till), Sven Tveskägg (hon skulle ha varit gift med) och Olav Tryggvasson (där skulle det ha varit ett misslyckat frieri) med flera spelar Sigrid olika roller. Hon framstår som en maktmedveten och erfaren kvinna. Hon skall ha bränt ett par friare, en norsk småkung Harald Grenske och en rysk småkung, inne. Kritiska röster frågar sig om hon verkligen har existerat, eller om hon är en produkt av en skapande sagolik historieskrivning. Förloppen stämmer helt enkelt inte. Erik Segersälls kvinna tycks snarare ha varit en slavisk prinsessa, som senare ingått äktenskap med Sven Tveskägg. Svensk Uppslagsbok undrar hur detta fenomen har framkonstruerats i nordisk historieskrivning. ”Man kan tänka sig att hennes första namn är en eponym till det danska kungahusets godskomplex i Sverige, som på 1200-talet kallades Sigridlef, och att hennes andra namn ev. återger namnet Oda, som var vanligt i det slaviska furstehus, där Erik Segersälls och Sven Tveskäggs gemål hörde hemma”. (Band 25. sp. 1089.)
Det finns därför all anledning att vara väldigt försiktig med att dra slutsatser grundade på tidig historieskrivning.
Källor.
Efter Gunnar Olsson: , ”Sverige och landet vid Göta Älvs mynning under medeltiden”, som ingår i Historia kring Göteborg. 1967.
Brusewtiz, G: Elfsyssel. Göteborg 1864. Om Danholomen s. 22, Om Sättning av rifter. s.201, och vem som höll vems betsel, not s. 201.
Curt Weibull: Landet vid Göta älvs mynning. Städer och fästningar, som ingår i Historia kring Göteborg. 1967.