Utredning Vattenfall
AB. Vattenfall – ett svårskött pastorat.

Organisationen av energipolitiken faller utanför grundlagen?
Svenska energipolitik handhas av AB Vattenfall, tidigare Kungl. Vattenfallstyrelsen, nu ett helägt statligt bolag. Själva upplägget är tvivelaktigt ur bl.a. konstitutionell synpunkt. Normalt handhas statlig politik av statliga organ med kontrollmöjligheterna för Riksdag och allmänhet, och den insyn detta medför. Men i det här fallet rör det sig om stora pengar, mycket stora pengar, och ty åtföljande bonus till dem som gör jobbet. Bonus förekommer inte vid Rikspolisstyrelsen och inte vid Arbetsförmedlingen men väl i AB Vattenfall. Det är än mer upprörande än att bonus betalas ut i statligt skyddade banker.

Statliga energijätten Vattenfalls vd Lars G Josefsson fick i fjol lönen höjd med 39 procent eller 3,4 miljoner kronor.
Därefter lyfter Josefsson en årslön på hela 12 miljoner kronor, klart mest i den statliga företagssfären.
Av Vattenfalls årsredovisning framgår också att bolagets pensionskostnad för vd var 8,0 miljoner kronor 2008, jämfört med 7,7 miljoner kronor 2007.
Så här förklaras löneökningen i Vattenfalls årsredovisning:
"Josefsson har en pensionslösning som vid lönerevisionen 2008 frystes med den pensionsmedförande lön som gällde 2007, vilket var 8 645 TSEK (tusen kronor). Vid lönerevisionen erbjöds Josefsson ett belopp som han själv fritt fick förfoga för löneökning och pensionspremie, varvid allt valdes som löneökning".
Lars G Josefsson är född 1950 och har 60 år som ordinarie pensionsålder.
De ledande befattningshavarna i Vattenfall får dela på 5,7 miljoner kronor i bonus för 2008. Pengarna betalas ut 2009. Den absoluta merparten går till vice vd Tuomo Hatakka, som får 2,6 miljoner kronor, och ekonomi- och finansdirektören Hans-Jürgen Meyer i tyska dotterbolaget Vattenfall Europe som får 3,0 miljoner kronor.
Dessa bonusar förbjuds nu, enligt de nya riktlinjer som regeringen nyligen flaggade för.
Bonusförbudet väntas dock inte gälla utländska dotterbolag. Om dessa inkluderas betalar Vattenfallkoncernen ut långt mer i chefsbonusar, 49 miljoner kronor för 2008 jämfört med 81 miljoner kronor för 2007.
Mark Vadasz, chef strategisk extern kommunikation, vill inte kalla Vattenfallchefens extremt stora påslag för en löneökning.
– Det är en kombination av en löneökning och en pensionsavsättning. Löneökningsdelen är ungefär 12 procent. Resten är pensionsavsättning, säger Vadasz till TT.
– Det är också viktigt att poängtera att hela den här ersättningen är en engångseffekt.
Den extra miljonersättningen till vd är en följd av att Vattenfalls bytt pensionssystem och gått från förmånsbaserade pensionslösningar till premiebaserade. De senare är generellt mindre gynnsamma för dem som åtnjuter pensionen, och Josefsson fick därför ersättningen som kompensation.
– Det här var ett beslut som fattades av förra styrelsen för ett år sedan ungefär, säger Vadasz.
Josefsson tillträdde vd-posten i Vattenfall hösten 2000. Sedan dess har bolaget redovisat kostnader för ersättning till vd på sammanlagt cirka 100 miljoner kronor, inklusive pensionsavsättningar.
Vattenfallchefens bonus slopades 2004, sedan förra regeringen förbjudit vd-bonusar i de statliga bolagen. Den fasta lönen har dock höjts kraftigt från 7,2 miljoner 2005 till 9,6 miljoner kronor 2008, exklusive de extrapengar som i fjol kom från Josefssons pensionslösning.
Stockholm TT.
Sv D 2009 03 31.
Det är naturligtvis inte en fråga bara om pengar, utan också om makt. Ledningen för Vattenfall har säkert försvarat vidsträckta befogenheter för att kunna manövrera på en svåröverskådlig marknad, som kräver stora resurser. Den har i det avseendet varit utomordentligt framgångsrik. Det har bl.a. varit viktigt att se till att Vattenfall övervakas av snälla och förstående politiker, som inte varit alltför angelägna om att ställa besvärliga frågor och tillräckligt upptagna för att, med måttligt engagemang, ägna sig åt arbetsuppgiften.

1996 vidtogs vissa åtgärder för att avreglera elmarknaden. Bakom denna s.k. avregleringen av svensk energimarknad ligger troligen EU direktiv. EU är inte positivt inställt till massiva statliga produktionsmonopol. Sannolikt har EU krävt svensk anpassning. Hur långt man då går har blivit föremål för förhandling. Troligen har EU nöjt sig med den lösning vi nu har.

En högst ovanlig metod för prissättning.
Helt riktigt fakturerar AB Vattenfall för den energi de säljer. Men energipriset sätts efter märkliga regler. Den energi man säljer är sammansatt från flera olika källor. Grovt skissat har man de tunga produktionsteknikerna i botten, t. ex. kärnkraft och vindkraft. Men för att klara variationer bygger man på med ångkraft vatten och gasturbiner. Slutligen kan man importera kraft. Det dyraste kraftslaget, som ingår i mixen bestämmer priset på kraftbörsen, (där priset sätts för Vattenfalls kunder) oavsett hur liten andelen än är. Kan Centrala Driftsledningen (CDL) bara klämma in en bråkdel av importerad kraft höjs intäkterna för alla billigare kraftslag. Här har AB Vattenfall skapat en alldeles egen form av marginalprissättning.

Detta sätt att beräkna pris leder helt fel. Normalt använder samhället självkorrigerande system. Vår vanliga pris/kvantitetsmodell är ett sådant. När tillgången till en vara minskar stiger priset. Det höjda priset är en signal att det finns utrymme att öka tillgången t. ex. genom ökad produktion. Produktionen ökar och priset tenderar att sänkas igen. O.s.v. Här ökar benägenheten att producera kraft, som ökar mängden CO2. Har inte ens Miljöpartiet synpunkter på denna märkliga prissättningsmodell?

Energi är en speciell vara.

Energi är en speciell vara. Den är t.ex. inte möjlig att lagra utan måste konsumeras i produktionsögonblicket. Det finns endast ett fåtal aktörer på marknaden och begrepp som fri konkurrens är det inte tal om. Därför har staten, läs regeringen, ett stort inflytande. Desto mer betydelsefullt blir för de, som har att granska regeringen att ta sitt uppdrag på allvar. Min tro är att här finns försyndelser som sträcker sig flera decennier bakåt i tiden.

Den nu tillämpade prissättningen leder till att de mål man säger sig ha för energipolitiken motverkas. Denna regering har inte heller gjort något för att åtgärda de av socialdemokraterna ärvda missförhållandena. Diskussionen inför föregående val visade att i varje fall Mikael Odenberg var medveten om problemen. 1 mars, 2008 tillträdde Odenberg som generaldirektör och chef för Svenska Kraftnät.

Skaffa medel för företagets expansion.
En tanke, som sägs ligga bakom de systematiska överpriserna på el, skulle vara att AB Vattenfall därigenom tillförsäkras medel för att kunna påbörja investeringar i kärnkraft. Men sådana uttalanden är inte rimliga. Konsekvent har genom åren AB Vattenfall i stället använt sin kassa till att shoppa energiföretag ute i Europa. Hur i all sina dar har företaget lyckats övertyga regeringen om att en rejäl satsning på tysk brunkol ligger i svenska energikonsumenters intresse?

Since the late 1990s, Vattenfall has used its operating profit, stemming primarily from its Swedish hydropower facilities, to expand in especially Germany and Poland. The strategy has involved the acquisition of multiple brown coal fired power plants.
Wikipedia: Vattenfall engelsk ver. (Ifrågasatt artikel.)

Är det ingen, som tar sig för pannan?

1999 köper Vattenfall 25% av aktierna i HEW, ett tyskt kraftbolag. Inklusive Jänschwalde:
Its absolute carbon dioxide emissions of 25.02 million tons per year are the highest of any power station in Germany.och Boxberg Power Station (in German commonly referred as Kraftwerk Boxberg) is a lignite-fired power station with three units at Boxberg (near Weißwasser), Saxony. Since the late nineties it produces 1900 MW. Since 2001 it is run by Vattenfall Europe, a subdivision of Vattenfall.
(Wikipedia. http://en.wikipedia.org/wiki/Vattenfall_Europe)

2000 köper Vattenfall 55% av det polska bolaget EW.
2005 köper Vattenfall 35,3 % av aktierna i det danska bolaget Elsam.
2007 inleder Vattenfall investering i den danska Lillgrund, en vindkraftspark.
2009 köper Vattenfall det holländska Nuon för 95 miljarder kronor – kontant. Nuon är Hollands största energiföretag och endast fem procent kommer från förnybara energikällor medan resten produceras med kol, naturgas och kärnkraft.

AB Vattenfall har också tillsammans med kollegor på energimarknaden lyckats övertyga granskare att det vore en fördel att ta särskilt betalt för transporten av el genom ledningarna, en s.k. nätavgift (Se Wikipedia nättariff.) Till den änden har företaget (eller den som sköter svensk energipolitik, läs det som önskas) övertygat sina granskare om att svenska energikonsumenter vore betjänta av att AB Vattenfall köper nätföretag ute i Europa. Vattenfall har alltså lyckats med att flytta sin plats för leverans från kunden till egna anläggningar.

Ledningsavgifter har haft ytterligare konsekvenser. När jag ser på familjens elräkningar finner jag att AB Vattenfall har lyckats ”försäkra” sig mot störningar, som att elkunderna försöker spara genom att reducera sin elförbrukning. Det må vara att ledningskostnaden är fast i så måtto att ledningen behövs oavsett om det är vinter eller sommar och ty åtföljande skillnader i förbrukning. Med detta påfund är det många konsumenter, som anser det ganska meningslöst att spara el.

Har AB Vattenfall varit intresserat av att göra, vad man tror vara goda affärer ute på den Europeiska energimarknaden, har man inte varit lika framgångsrik i sina försök att tillgodose svenska energikonsumenter. I stället för att göra rutinmässig översyn av kärnkraftverk under sommaren, när efterfrågan av energi är låg, har företaget t. ex. gjort den mitt i smällkalla vintern så att man tvingats lita till dyr reservenergi, som dessutom anses vara mindre miljövänlig.

Organisationsfrågor.
De speciella egenskaperna hos varan elektricitet gör att marknaden inte ser ut som marknaden för vanliga konsumtionsvaror. 1996 beslöts att elmarknaden skulle avregleras. Tyskland och Holland visade då intresse för denna reform, vilket tyder på att avreglering av elmarknader inte var allmänt genomfört. För att reformen fullt ut skulle bli meningsfylld var det nödvändigt att slutanvändarna skulle kunna röra sig relativt fritt på marknaden. Så blev det inte.

Man nöjde sig med en halvhjärtad reform och den har mera förvandlats till ett honnörsord än något som kommer konsumenterna till nytta. Elmarknadens avreglering väntar fortfarande på sitt förlösande ord. I stället för att avreglera elmarknaden nöjde man sig med att avreglera förhållandet mellan kraftproducenterna och distributionsbolagen. Denna bild kompliceras av att producenterna inom egen organisation har en distributionsfunktion. Var EU verkligen nöjd med sitt reformförsök, eller sköt man bara på tidpunkten för att ta strid till ett lämpligare tillfälle?

Konsumentens rörlighet.
För att marknaden skulle kunna sägas vara avreglerad måste konsumenten kunna byta leverantör. För att kunna byta leverantör krävs det bl.a. att konsumenten har rätten till elmätaren. Den kontrolleras fortfarande av el-distributörerna. Ur konsumentens synpunkt vore det bäst om han/hon fick full kontroll av elmätaren när t. ex. den s.k. anslutningsavgiften erläggs. Vad konsumenten behöver är inte möjligheten att skruva ner elmätaren och ta med sig, när han åker till sin sommarstuga. Han behöver möjligheten att låta elmätaren bli pivotpunkten, den dag han sluter ett avtal med ett annat eldistributionsbolag.

Det har tydligen inte gått för lagstiftaren att genomföra en lag om konsumentens fria rörlighet. Det är sannolikt att sådana försök till ”kundflykt” har stoppats av AB Vattenfall. ”Hur skulle det då bli?”

”Efter en expansion utan motstycke där årsomsättningen på tio år ökat från 28 miljarder till 185 miljarder körde helstatliga Vattenfall in i väggen” skrives i Sv D i slutet av november 2009. (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vattenfall-utplanar-byar-i-tyskland_1910811.svd). Det är två tyska miljöpartister som beskärmar sig över hur AB Vattenfall drar fram i Tyskland. Byar flyttas, det blir olyckor i kärnkraftsverkens ställverk allt medan koldioxiden flödar och bolaget misshushållar med vattnet, som är en begränsande resurs i Tyskland. Omsättningsökningen beror delvis på att AB Vattenfall köpt omsättning i sin Europeiska expansion. Bakom årsomsättningens ökning ligger ett systematiskt och hårt arbete med att hålla sina kunder inlåsta samtidigt som man oförfärad tar hutlöst betalt.

Efter regeringsbildningen 2006.
När en nyvald regering tillträder skall den försöka övertyga den verkställande byråkratin att det vore bra att genomföra, eller åtminstone pröva, den nya politik, som fått väljarnas förtroende i valet. Till den ändan för den nya regeringen samtal med verk och motsvarande. Till dessa samtal kom verken 2006 taggade och mycket väl förberedda. De olika ministrarna hade haft en besvärlig valkampanj bakom sig och var inställda att se problemen snarare ur väljarnas perspektiv snarare än ur de styrandes. De gamla verken mm. hade tillsammans med den utvoterade regeringen kommit fram till program, som de ”kände för”, och var inte glada över att behöva ändra på sig.

Jag har inte lyckats få fram material i form av artiklar mm. från senhösten och förvintern 2006 – 07.

Hur styra AB Vattenfall?

Hårdast ideologiskt förankrat vid den gamla regeringen torde Skatteverket varit följt av Arbetsmarknadsverket. Någonstans i närheten av dessa är det en god gissning att Vattenfall varit. Vattenfall var f.ö. ett något missvisande namn på verksamheten. Det hade en gång varit adekvat, men efter de senare förvärven bidrog det närmast till att sprida förvirring. 46% of Vattenfall's production is from fossil energy, 28% from nuclear energy, and 24% from hydroelectric energy (as of 2008). (Uppgifter från Wikipedia). Kärnkraftfrågan torde här ha varit betydande. Eftersom Maud Olofsson var näringsminister föll Vattenfall på hennes lott. Man kan lätt föreställa sig att hon då var mer intresserad av att få bort kärnkraftfrågan än Vattenfalls organisatoriska fallgropar. Min gissning är att det fördes ett mindre konstruktivt samtal om kärnkraftens vara eller inte vara och att därmed samtalet tog slut.


Man kan också fråga sig om den politik den förra regeringen förde var dess
egen eller om det var Vattenfalls. Regeringen hade sina kongressbeslut, och ev. något beslut Riksdagen fattat, att ta hänsyn till. Vattenfall hade, förutom pengar, en hel kappsäck med idéer och möjligheter ute i Europa att leka med. Framför allt ville säkerligen Vattenfalls ledning göra så goda affärer att man fick rörelsefrihet. Jag tycker mig ha visat att ledningens privata inkomster spelade stor roll och att miljöintressen inte direkt spelade någon avgörande roll. Om deras affärsverksamhet var framgångsrik eller ej är fortfarande en öppen fråga. Svenska Staten tog ju på sig ansvaret för en ev. kärnkraftsolycka i Tyskland

Den metod som AB Vattenfall har som alibi för sin brunkolsbrytning i norra Tyskland kallas CCS ( Carbon, Capture and Storage). Den diskuterades i en artikel Mar 5th 2009 | From The Economist print edition, där man varnade för metoden. Metoden skulle fungera om den koldioxid, som pumpades ned i marken stannade kvar där. Tyvärr visade det sig att den läckte ut i atmosfären igen. Metoden är dessutom än så länge oprövad i normal industriell drift.

Denna artikel är ett försök att se genom spindoktorernas dimma och informationssekreterarnas förskönade målningar. Den är ett försök att fånga de verkliga politiska problemen från ett intressant skede av svensk inrikespolitik. Det gäller mer att ställa frågor, som förhoppningsvis är relevanta, än att komma med bärande svar. Som en i hjorden av valboskap tycker jag mig ha svikits av den fjärde statsmakten, som skulle både ställt och rett ut frågorna. Jag har svikits av mina politiker, som skulle, inom kollektivismens gränser, värna mina intressen; att ge mig min rätt.

Vad är det som gör att det politiska systemet låter Lars G Josefsson och gruppen kring honom uppträda som en modern form av bondeplågare. Bondeplågaren kunde utöva sitt hantverk därför att plågooffret var bundet och kunde inte undkomma sin plågoande. Analogin mellan dagens energikonsument och gårdagens ofrie bonde är uppenbar.

Hur ser den psykologiska profilen ut för de politiker, som accepterar skeendet utan att lyfta ett finger för att hjälpa sina väljare eller åtminstone seriöst pröva sakernas tillstånd? Har de inget samvete? Har de gett upp sin demokratiska plikt?

Hur avlägsen känns inte idyllen i Storbritannien, där man före ett val kan uppsöka sin parlamentskandidat och ställa relevanta frågor, och de bryr sig.

Domsten den 10 februari 2010.

Wilhelm Otto
Fil.dr.
2808285213