Visionen av liv att leva.
”...och föresten kan du ta din unge med”.
Ur Gabriel Jönssons Amerikabrevet.

Drömmen närde hoppet att det liv vi lever en gång skulle ersättas av ett människovärdigt, där vi får uppleva den respekt man kunde anse vara rimlig. Drömmen fick politisk kraft på slutet av 1800-talet. Den kom ur alla de orättvisor, trakasserier och umbäranden, som fick utstås från arbetsgivare och de som inte blev arbetsgivare, hyresvärdar och samhällets förtryck. Och svårast var väl alla de vaktare och konstaplar, som kom ur de egna leden, men städslades av de förtryckande, de föraktande, av alla de som tog avstånd från berättigade krav på människovärde. Den kryddades av ett visst mått av avundsjuka och för en del, en slurk klasshat. Drömmen var en starkt motiverande faktor och förstärktes ytterligare av att den delades av så många, massorna, folket, proletariatet; alla de namn som de många svaga i samhället går eller gick under. Drömmen förde socialdemokratin till toppen av maktpyramiden i ett helt sekel och höll den vid liv till alldeles efter millennieskiftet.

Drömmen var så stark att arbetarklassen accepterade demokratin i början av 1900-talet. Drömmen, förenad med demokrati, skulle hålla arbetarklassen vid makten under överskådlig tid. Och så blev det, länge. Med trots och med självmedvetenhet kunde deras sympatisörer bära plakat och standarder för att demonstrera sin solidaritet och gemensamma offervilja.


Ett samhälle är uppbyggt av krafter och motkrafter. Gentemot alla dem som verkade för solidaritet och sammanhållning fanns det också de som önskade splittring och motsättningar. För att vara ett harmoniskt samhälle krävs det balans mellan de krafter, som åtskiljer och de som förenar. Ett samhälle med ett övermått av sammanbindande krafter blir ett slutet samhälle, ett tätt samhälle där nya tankar verkar störande och förkvävs. Ett samhälle där konkurrens och motsättningar dominerar får svårt att enas om att tackla de väsentliga frågorna. Utan att påstå att det gått för långt kan man fråga om inte utvecklingen i USA har börjat närma sig ett farligt konfliktområde. (Men det är en annan historia.)

En styrka i det svenska samhället är och var att människovärdet inte bestämdes av Vad sorts arbete man hade, men kanske berodde det på om man hade ett arbete. Det är emellertid farligt om majoriteten i en grupp föraktar majoriteten i annan grupp därför att de inte hör till den egna gruppen.

När de tyska östersjöstäderna spridde sig längs sjöns sydkust på 1100-talet så tog dottern konstitutionen från sin moderstad och använde den. Man tog, helt naturligt, dessutom med oskriven ”arvsmassa”, som också fördes över till den nya staden. Så kom (låt oss gissa på Narva) att bli en avkomma med förälderns DNA. Men där skedde en lokal anpassning. Det var inte enbart muskelstyrka som ledde till överlevnad. Det var lite olika egenskaper vid lite olika tillfällen. Kanske man utvecklade koggar med bättre ekonomi, kanske kunde man hantera produkter lite effektivare. Men det var en utveckling av förmåga till teknologi och kunskap – inte muskelstyrka.

Någonstans i utvecklingen var det någon som vann fördelar genom att kunna hantera människor lite bättre; Att hantera inte bara kunder och leverantörer, utan också den egna stadens innevånare. Borgarna utvecklade sociala färdigheter, som blev ett slags konkurrensmedel i kampen om makt och överlevnad.

Vi rör oss, vid analys, här samtidigt på olika abstraktionsnivåer, stad och individer och dom är i det här sammanhanget svåra att behandla var för sig. Det handlar om Darwinism och om flernivåsystem. Det handlar om livet. Och när det gäller politik är det ju detta, som politik egentligen handlar om, människan och människans frigörelse. Det har ändå kommkit så långt att man i FN stadga och Europakonvention försöker sätta minimigränser. Tänk om politiska partier ville öppna för verklig frigörelse.

PS. Denna lilla fundering hade ursprungligen rubriken "Drömmen om ett liv", men i Wiki får man inte ha lokala egendomligheter som bokstäver med ringar eller punkter, i varje fall inte i rubriker. DS.