Att vidtala vitala vitalier.Vitaliebröderna – ett kustens brödraskap.Wilhelm Otto, Domsten. 2004 – 10 – 27 wilhelm.otto@telia.com
För cirka 40 år sedan kom jag i kontakt med Vitaliebröderna, medan jag vistades på Gotland ett par år. Jag mötte dem i öns historia och beslöt nyligen att friska upp mitt minne och samtidigt överlagra med några senare forskningsresultat samt de senaste årens intryck av terrorism och politik. Här följer mina anteckningar.
Sjörövare kallar sig själva ofta för brödraskap. Karibiska Sjöns pirater kallade sig Kustens Brödraskap, Östersjöns kallade sig Vitaliebröder. Det kan höra samman med en piratkultur, som jag diskuterar längre fram. Namnet Vitaliebröder förklaras av latinets "victualia"; bröderna sysslade bl.a. med att undsätta sina städer, t.ex. Stockholm med victualier, när de var utsatta för belägring. Det var ett band blodtörstiga pirater, som de facto kontrollerade stora områden i Skandinavien. Den ytan de behärskade torde ha varit större än vad något annat sjörövarband någonsin har kontrollerat. De utnyttjade främst svagheten i Margaretas och hennes efterföljares nordiska rike och fann, åtminstone delvis, sin styrka i nordtysklands expansionsförutsättningar. Från baser först i Mecklenburg och sedan Pommern kom de i vågor från c:a 1390 till framåt mitten av 1400-talet att sprida skräck och fasa i Nordeuropa.
När jag förra gången läste om dem var min huvudbok Leif Beckman: "Pirater och kapare". Det är inte någon bok för seriös forskning, utan mera en kåserande skrift, ägnad att väcka intresse för ämnet. Beckman har satt av ett tjog sidor till dessa vilda sällar i ett mustigt reportage. (Beckman är ändå så pass seriös att boken i Svensk Uppslagsbok anges som källa till sökordet "sjöröveri"). Han betonar att det är svårt med källorna. Det finns mycket hörsägen, mycket rykten och en vild flora av berättelser, men väldigt få verkliga källor.
Förutom uppgifter ur uppslagsböcker och historiska beskrivningar av Visby var min andra egentliga källa Kjell Kumlins uppsats om Käpplingemorden i W&W seriens "Historia kring Stockholm före 1520". Kumlin, som hade skrivit en stor bok om "Sverige och hanseaterna" är en kunnig ciceron och kommer med seriös forskning. Han sätter in Käpplingemorden (morden skedde på Blasieholmen) i ett vidare historiskt sammanhang och nagelfar med elegans en gammal uppgift, som finns om denna händelse från en Vadstena handskrift.
Som en berömd detektiv i en trettiotalsdeckare, omgiven av dem, som skall ha förklaringen till ett intrikat mordfall, leder Kumlin läsaren genom den ena gåtan efter den andra och förklarar hur det egentligen ligger till i detta mordfall. Egentligen är det hela feldaterat, egentligen har författaren inte lagt skulden där den hör hemma och så vidare. Kumlin uppträder som en detektiv i en Dickson Carr bok, kunnig och strukturerad. Men detta är en högeligen intressant genomgång. Kumlin hör tveklöst till den kritiskt granskande historieskolan; han gör det med litterär elegans.
Den historiska ramen.Vitaliebrödernas första historia kan delas in i två faser beroende på vem som stimulerade sjöröveriet. Det började som ett Mecklenburgskt försök att få ytterligare krigsresurser, den
Mecklenburgska fasen i huvudsak under Albert av Mecklenburg, och fortsätter med den pommerska fasen i huvudsak under Erik av Pommern.

Margareta Unionsdrottningen, (1353 – 1412) var dotter till Valdemar Atterdag. För att bygga unionen behövdes de rätta ärftliga anspråken, makt att kunna hävde sina anspråk, en viss politisk händighet och en portion tur. Margareta hade allt detta och lyckades till sist att skapa en de tre nordiska ländernas union i form av ett ärftligt envälde, den s.k. Kalmarunionen. Hon grundade ett centralistiskt välde, som var avsett att stå emot de tyska staternas och handelsmännens expansionsförsök. Under uppbyggnaden drabbades rikena av flera kriser, som ledde till temporär svaghet. I sådana svaghetsperioder vann t.ex. vitaliebröderna framgångar.

Den Mecklenburgska fasen.Denna fas betingas av en maktkamp mellan Mecklenburgska och danska intressen. Frågan gällde vem som skulle ha makten i Norden. Mecklenburg under ledning av sin hertig Albrekt II var tillräckligt starkt för att föra expansionistisk politik. Han hade genom sitt äktenskap med Eufemia, en syster till Magnus Eriksson, förskaffat sin son ärftliga anspråk på Sveriges krona. För sin sonson Albrekt d.y. sökte han 1379 vinna Danmarks krona efter Waldemar Atterdag, men dog i samband med detta. Man kan säga att mecklenburgarna gjorde ett allvarligt försök att lägga Norden under sig. De hade emellertid övervärderat sina resurser och vid den politiska kris, som Albrekts infångande ledde till, räckte de helt enkelt inte till. Den "billiga" lösningen på denna resursbrist blev att inbjuda till kaparkrig.
Kung Albrekt var son till Magnus Erikssons syster Eufemia. Han togs av Margareta till fånga efter ett slag nära Falköping 1389. Hans fränder, de Mecklenburgska hertigarna, utfärdade då kaparbrev för alla dem, som ville bekämpa Danmark, och under de närmaste åren stred en mängd kapare i Östersjön för Mecklenburgs sak. De blev kända bl.a. under namnet victualiebröder. De kallade sig "Guds vänner och all världens fiender". Stockholm, eller i varje fall dess tyska borgerskap, höll fast vid Albrekt, och undsattes av dem. Hamnar och baser fick de i de Mecklenburgska städerna Rostock och Vismar, och de oroade även Skånemarknaden och Sundshandeln. 1392 hade Vitaliebrödernas enligt Kumlin besatt Stockholm. Därvid drabbades staden av de s.k. Käpplingemorden, dvs. morden på Blasieholmen, då ett 70-tal av stadens borgare ur den svenska gruppen brändes inne.1393 företog vitaliebröderna en expedition åt väster, intog Bergen, som dock snart åter förlorades. De tvingade Hansan att för en tid inställa handeln på Norden. Bland annat tvingades Hansan att utebli från de skånska sillmarknaderna. 1394 undsatte de åter det belägrade Stockholm; de satte sig också fast i Visby. Sedan striden mellan mecklenburgarna och Margareta genom fördraget i Lindholmen 1395 t.v. bilagts, fortsatte dock vitaliebröderna sina kaperier. En del höll sig kvar i Visby, i synnerhet sedan Margaretas befälhavare på Gotland, Sven Sture, hade gått över till huset Mecklenburg.
Sven Nilsson Sture av Hallandsätten, död 1426, var till 1396 Margaretas hövitsman för hennes trupper på Gotland. Hertig Erik, kung Albrekts son, övertalade honom att ansluta sig till huset Mecklenburg. Han var därefter en Vitaliebrödernas huvudanförare och deltog i ett misslyckat försök att överrumpla Stockholm. Han byggde upp ett, visserligen kortlivat, imperium runt Bottenviken, baserat på slotten Faxeholm (vid nuvarande Söderhamn), Styresholm (i Ångermanland) och Korsholm vid Gamla Vasa i Finland. Vitaliebröderna kom därigenom att få ett starkt inflytande över den nordiska skinnhandeln. Detta måtte ha varit ett svårt slag mot Hansan. 1398 köpte Margareta tillbaka honom för 3000 guldmynt och amnesti. Han fortsatte i Margaretas tjänst, hade sannolikt Njudung i förläning och skaffade sig flera småländska gods, bl a Ekesjö.
Kung Albrekt son hertig Erik behärskade Gotland tills han dog 1397. Han blev begraven i Visby. För att få slut på sjöröveriet landstiger Tyska Orden på Gotland.
Den pommerska fasen.Erik av Pommern var son till Margareta systerdotter Maria. Efter sonen Olofs död tar sig Margareta an Erik och fick norrmännen att erkänna honom som tronföljare 1389. Han kröntes på möte i Kalmar 1397. Grundade Landskrona 1413. Införde Öresundstullen. Gjorde 1410 Köpenhamn till Danmarks huvudstad. Hans mångåriga krig mot Hansan skapade svåra år i Sverige. 1434 reste Engelbrekt upprorsfanan. Engelbrekt blev framgångsrik och tvingade Erik att lämna Sverige. 1435 lämnade han även Danmark och Norge och slog sig ned på Gotland. 1439 förklarades han definitivt avsatt. Karl Knutsson angriper 1449 Gotland och Erik
Visborgs slott byggdes av Erik 1411 i anknytning till södra delen av Visby ringmur. Försett med flera kraftiga torn förstärkte slottet ringmuren. Slottet sprängdes av danskarna 1679. Vill man veta hur slottet såg ut kan man gå till Gotlands Fornsal, där de har en modell eller åka till Fårö kyrka, där det finns en bild.
överlämnar ön till Danmark, drog sig undan till Pommern där han avlider 1459. Under sin Gotlandstid bygger och förstärker han Wisborgs slott. Med Visby som bas bedriver han ett kaparkrig. Det ger honom ett visst överskott. Men sjöröveriet påverkade handeln menligt i Östersjön. Strandstaterna och Hansan behövde ett ostört transportsystem. När motanfallet väl kommer överlämnar han Gotland till danskarna och flyr hem till Pommern. Erik kom att bedriva sin verksamhet i mindre omfattning och utan blick för de glada kuppernas möjligheter än hans föregångare haft.
Varför sjöröveri?Sjöröveri är en brottslig verksamhet och har alltid ansetts vara brottsligt. Det kan florera i betydande omfattning endast där de rättsvårdande institutionerna är otillräckliga. När nationerna var upptagna med att lösa sina kriser kunde de inte sätta av resurser till bekämpande av sjöröveriet. Sjöröveriet förutsatte skyddade baser där de kunde sälja rövat gods, reparera fartygen och rekrytera nya anhängare.
Med en modern analogi skulle man kunna säga att sjörövarna närde krav som liknade Bader Meinhofligan, Action Direkte och de Röda Brigaderna; 1900-talets terrorister. Dessa fick stöd och baser av de östeuropeiska säkerhetsorganen. Därigenom kunde de mera uppbyggda länderna störas.
Tanken bakom Mecklenburgarnas sjöröveri var att till låg kostnad tillfoga motparten ekonomisk skada, även om de inte själva vann direkt militär nytta. Att understödja sjöröveriet avslöjade partens svaghet. Ett annat sätt att beskriva det är att det visar på en maktbalans, som bygger på båda parters brist på maktmedel.


Terrorism ingick i sjöröveriet.Mecklenburgarnas sjöröveri hade som mål att med skrämsel störa motståndarnas sjöfart. Det var så framgångsrikt att de förhindrade hanseaterna att under flera år delta i Skånestädernas sillmarknader. För att öka skrämseln begick de ohyggligheter mot motparten. Dit hör givetvis försök att med brand och våldtäckt sprida skräck. Men man drev denna taktik längre än så. Besättningsmän på rövade fartyg stoppades enligt berättelser ned i tunnor, och förvarades så tills de kunde rullas iland med sitt fortfarande levande innehåll. Det berättas att de gjorde ett hål i locket, som huvudet stack upp igenom. Fångarna såldes sedan vidare österut som slavar. Motterrorn innebar att fångna sjörövare gripna så att säga in flagrante saklöst kunde avrättas. Analogin med händelser i vår tid från Mellersta Östern och Balkan är slående. Kroater, serber och araber har systematiskt använt terror för att främja sina syften. Det är en modern tillämpning av Sun Tsus sats att man vinner om man kan få motståndaren att tappa lusten att slåss.




"Piratsamhället"Jag har inte sett någon analys genomföras, som bygger på Carl Löfvings begrepp piratsamhället. Han lanserade begreppet i sin licentiatavhandling 1987. Löfving använder begreppet om vikingatida förhållanden, men begränsar det inte det uttryckligen till denna tid. Man får förutsätta att han avser att varje tids piratsamhälle får analyseras utifrån sin tid. (Det skulle vara intressant att få se hur han analyserar nutid ur denna aspekt). Finns det någon ytterligare epok som kan prövas med detta begrepp är det väl just den tid då vitaliebröderna dominerade i Norden. Piratsamhället existerade en gång samtidigt med jordbrukarsamhället. Ett jordbrukarsamhälle är faktiskt en förutsättning för ett piratsamhälle. Från jordbrukarsamhället kommer de människor som befolkar piratsamhället och de förnödenheter det behöver för att existera; hit hör också insatsmaterial som skinn, fisk mm.
Löfving beskriver piratsamhället på följande sätt:
Den del av befolkningen, som ägnade sig åt handel, plundring och krig benämns i denna rapport piratsamhället. (s. 22.)
Vidare:
Det är fullt tänkbart att det inom piratsamhället, beroende på tillgång till informationskanaler, rådde en någorlunda enhetlig föreställningsvärld. (s. 22) Han konkluderar vidare att piratsamhället hade ett bättre grepp på den vidare världen än det agrara lokalsamhället. Det förra behövde detta grepp för att kunna planera och genomföra långväga expeditioner, antingen som rekognosering, handel eller erövring. Lokalsamhället hade inte samma krav på informationsmängd för att hantera det årliga arbetet.
Löfving beskriver också de olikheter i samhällssyn som måste ha kännetecknat det lokala agrarsamhället och piratsamhället. Han menar att respektive samhälle var rationellt i detta avseende och bär med sig de värderingar man har bäst nytta av. Det lokala agrarsamhället var bäst betjänat av vanakulten eller fruktbarhetskulten, som troddes bidra till goda skördar och rikligt med avkomma till människor och boskap.
Piratsamhället behövde däremot en religion som främjade krigslycka och tillförsäkrade fallna krigare en behaglig tillvaro. De skriftliga källorna kan här tänkas bättre återge föreställningsvärlden. Att främst beskrivningar av religionen inom detta samhällssystem blivit bevarade beror på att de förekommer i de furstliga hyllningsdikterna, vilka med sin nyckel till kenningarna – Snorres Edda – delvis överbringats till vår tid. (sid. 22)


Ett fungerande piratsamhälle behöver en uppsättning värderingar, som skiljer sig från det gängse civila samhället. Man kan ana sådana värderingar bakom det faktum att vitalierna hade ett namn på sig själva, som byggde på uttrycket "dela lika". Uttrycket skulle kunna hänga samman med att många uppfattade överheten som orättvis. Kanske såg de sig själva som en vänsterinriktad upprorsrörelse. (Fast vänster blir inte begrepp förrän franska revolutionen).
Vitaliebröderna var inte det enda sjörövarsällskap, som ansåg sig vara ett brödraskap. Även Karibiska sjöns pirater utgjorde, enligt dem själva, ett brödraskap. Kanske avslöjar termen en vilja att anknyta till s.k. edsvurna mannaförbund. Kanske avslöjar den dunkla solidaritetsströmningar.
Ett fungerande piratsamhälle förutsätter en brist på empati; det, som vi till vardags kallar godhet. Just i Vitaliebrödernas fall kan detta ha förstärkts av en tidig period tysk nationalism. Man kan rent av fråga sig om inte den väldiga tyska expansionen österut längs Östersjöns södra och östra kust under 1100- och1200-talet hämtade sin kraft i just en tysk nationalism. I så fall skulle den tyska nationalismen ha sina rötter väsentligt djupare än i en period från slutet av napoleonperioden, kanske är den något som kommer och går.
Danmarks vendiska politik.Det är intressant att granska den danska vendiska politiken med vitaliebröderna i blickfältet. Sedan gammalt har Danmark, i mån av resurser, fört en vendisk politik. Danmark har haft ett helt annat utgångsläge för en utrikespolitik. Läget har skapat fler både faror och möjligheter, än det svenska. Sveriges extremt perifera läge har gjort oss blinda för förhållanden som ett mera centralt läge medför. Den danska utrikespolitiken under medeltiden har inblandat ett stort antal aktörer för konflikt eller samverkan. Från Island, Norge, Sverige, Östersjöländerna med Gotland, Venden, Lübeck med övriga Hansestäder, Holstein-Gottorp och England går varvet runt.
Margaretas situation kan beskrivas som att hon ärvt en fientlighet visavi Lübeck från sin far, Valdemar Atterdag. Denna hade skrutit med att Hansestäderna inte var en verkligt värdig motståndare, han talade om dem som gäss, och han hade besegrat den Lybska flottan vid Helsingborg. Hansans resurser visade sig dock vara för stora för Valdemar och han tvingades minska sina engagemang på olika håll. Han löste problemet genom att sälja Estland till den Hansan närstående Tyska Orden.
Sina ärvda konflikter förvaltar Margareta genom att söka partners, som kan i någon mån balansera Hansans inflytande. I Pommern och Mecklenburg finns det fortfarande slaviska intressen, och hon utvecklar dessa gamla kontakter, som den danska kungafamiljen haft i generationer. Det hör till bilden att det finns en Lübisk motstrategi. Lübeck spelar på split mellan Danmark och Sverige. De gör det genom att hjälpa Sverige att stå upp mot Danmark. Jag tror att man kan se Birger Jarls snabba väg, som Kumlin påpekar, mot makten under åren 1247 – 1251.
1247 Slaget vid Sparrsätra där farlig motståndare undanröjs.
1248 Skänninge möte i mars. Birger omtalas ffg som jarl. Försoning med Birgers fiender tack vare delegatens Wilhelm av Sabina mellankomst. Holmger Knutssons och andra motståndsmäns avrättning på hösten.
1250 Kung Erik Läspe & Halte dör i början på året. Valdemar väljs till hans efterträdare.
1251 Upprorsledarna Filip Knutsson, Filip Pettersson och Knut Magnusson lider nederlag under hösten.
Denna snabba marsch mot makten hade inte varit möjlig utan stöd av Kyrkan och Lübeck. Udden i deras politik är riktad mot Danmark, som genom detta för en tid berövats möjligheten att splittra Birger Jarls välde. "Den uppländske allmogen" skulle senare under t ex Sten Sture d.ä. samarbeta med danskarna.
Hit hör bl a de senare insatserna som Engelbrekts uppror och Lübecks stöd till Sten Sture d.ä. och till Gustav Wasa. Lübeck stöder Sverige för att tjäna pengar, men också för att skapa en balans mot Danmark.
Utvecklingen speglar det medeltida Sveriges öde, som en fattig och svag provins i Europas utmarker. Först spelade Danmark på split mellan intressen förankrade i Östergötland respektive Västergötland. Danmark stöttar än den ena maktgruppen, än den andra och håller på det viset landet svagt. Genom att Birger Jarl går in i Eriska ätten, han ligger begravd innanför kyrkdörren i Varnhem, skapas en motvikt mot Danmark. De östgötska och västgötska resurserna fusioneras. I nästa fas går konflikterna in på en högre systemnivå. Nu kan Lübeck spela ut de båda länderna mot varandra. I båda fallen blir Sverige en annans bricka i det storpolitiska spelet. I detta spel blir Vitaliebröderna, som en gång började som ett Mecklenburgs och Pommerskt maktspel, senare också att bli ett danskt intresse för att angripa den hanseatiska handelsmakten.
Vilket allt visar hur viktigt det är att ett land värnar sin autonomi.