Dalen är just en liten dal med ett enda större lantbruk och en handfull smågårdar. Dalen ligger i sänkan norr om Höga vid Högasund i Torsby socken, Inlands härad. Dalen är en liten dal. Innan skiftet 1830 var det inte några hushåll i Dalen. Då bodde man i byn Glose. Det är min tro att bebyggelsehistorien är lite mer komplicerad än så.
Bebyggelsehistoria.
Vid den tid då man saknade fast bebyggelse, då man hade tillfälliga boplatser inom sitt revir, bodde man dels på Dalens sydkant, dels borta i öster vid Migandemassivet. Vid 300-talet fick man fast bebyggelse anser de lärde. Det är ju ingen exakt uppgift. Variationen är säkert så stor att det kan slå på över 100 år åt vardera hållet. Reviret torde ha varit den ö som syns nere på bild 1. Det har nog funnits en gård där i trakten för länge sedan. Alldeles öster om dalen finns ett berg. Tre sidor är detta synnerligen svåra att forcera, men går man runt berget och till den östra sidan ges möjlighet att ta sig upp till toppen. Där är det bara svårt. På vägen upp mot toppen ser man några murrester. Uppe på toppen finns det enligt länsstyrelsens anteckningar rester av en fornborg. Där är murrester och rest av ett vattenhål. Det anses att fornborgar har anlagts som skydd mot plötsliga överfall. Det betyder att de ligger ganska nära ”sin” bebyggelse. Och boplatsen låg, av kartan att döma, antingen vid Dalen eller strax söder ut. Där, vid Höga, finns ett svartjordsområde, som är tecken på mera omfattande bebyggelse och sådana brukar vara förknippade med handelsplats.
Vikingatidens härtåg utgjorde en demonstration av det skandinaviska områdets militärmakt. Dateringen är en smula osäker, men det anses ofta att denna kraft kom från en ny organisation av samhället. Det skulle i så fall kunna bero på att gårdarna fördes samman till byar och att man därmed fick ett effektivare samhälle. Byarna möjliggjorde t ex ökad specialisering och därmed en effektivare ekonomi. I byn fanns det inte sällan någon som var rikare än de andra. Han blev naturlig kontaktperson uppåt, till dem som ledde trakten. Man kan mycket väl tänka sig att det funnits bebyggelse i anknytning till Dalen och att den gått upp i Glose by. På 1830-talet genomförs ett skifte – byarna slås sönder och folket flyttar ut till sina åkrar och ängar. Och Dalen blir på nytt bebyggd. Skiftet tillgick i praktiken ofta så att de mäktige bodde kvar i byarna och de mindre mäktiga flyttade ut mot periferin. Vid 1830-talet bygdes en gård vid Dalen. Den låg relativt nära det nuvarande huset till huvudgården.
Hällkista.
Vid den norra bergssidan ser man resterna av en hällkista. Hällkistan är en mesolitisk kvarleva. Att vara mesolitisk innebär att den är från den del av stenåldern, då jordbruket hade gjort sitt inträde. Det mesolitiska jordbruket producerade mest animaliska livsmedel. Den lilla mängd säd, som odlades var huvudsakligen avsedd för religiös användning; man gjorde öl och sprit. Träden ringbarkades och man fick möjlighet att skörda löv på en rimlig höjd över marken. Löven användes för att utfordra djuren. Alldeles nedanför kistan flyter en bäck ut i havet. Under mesolitisk tid flöt nog bäcken ut i havet just vid stenkistan. I hällkistan hade man begravt sina döda. När utrymmet där inne inte räckte till längre stack man ned kranier och andra rester av de senare avlidna. Den kult som bedrevs vid hällkistan var troligen en dyrkan av de döda. Det implicerar ett konservativt samhälle endast ringa förändring. Mitt emot hällkistan, tvärs över Dalen, har man hittat rester av en boplats från stenåldern. En boplats behöver inte vara permanent. Det är troligen en plats för en kåta, kanske använd i samband med högtider vid hällkistan. När man är nere i dalen ger det hela ett skyddat och instängt intryck.
Där uppe från toppen och fornborgen ser man ett helt annat landskap. Den förrädiska känslan av trygghet och skydd är borta. Sett härifrån verkar läget öppet och oskyddat. I väster ser man havet med många öar. Det är områden som en gång i tiden betraktas som oroliga, för att inte säga farliga. Vid Öckeröarna berättas det i isländska sagor hur vikingatidens pirat- och vikingaflottor samlades. Mig ger de associationer till ett Västkustens Tortuga, ett karibiskt tillhåll för 1600-talets buckaniärer. Inåt land ser man vad som rör sig på mycket långt håll. Ås reser sig bakom ås. Utsikten är sådan att man har känsla av att ha kontroll över läget. Är det någon som närmar sig måste denne för eller senare gå över ett berg. Då kommer vederbörande i sikte. Främlingar skulle man se upp med.
Figur 1. I bildens nedre del syns en ö med markeringar för stenåldersboplatser (runda prickar) och hällkista (triangel). Platsen för Dalens fornborg är markerad liksom platsen för en kultplats vid Korseberga. (Kåseberga ?) Den grova strandlinjen utgörs av dagens 15-meterslinje. Dös är markerad med triangel med ring runt och hällkista med triangel.
Dalen där nere heter Dalen. Och gården Dalen ligger en bit västerut. Lite längre bort ligger hällkistan. Den har en gång i tiden varit en slags kyrka för dalen. Här har man förrättat de riter man använde sig av för att rätt minnas de döda. Hällkistan hör ihop med den yngre stenåldern och är ofta en familjs begravningsplats. Under äldre stenåldern skedde detta vid en dös. Häradets dös ligger vid vägen mellan Kärna och Staby. Under bronsåldern har man utövat riterna i anknytning till de många rösen som finns i trakten. Till riten vid högen hörde säkerligen att man skulle bära med sig en sten för att manifestera besöket. Det skulle innebära en rimlig förklaring till högarnas storlek. Bara en liten promenad bort ligger t.ex. Överön, som tidigare skrevs Offerön. Bronsåldersriter kan också förknippas med guden Ull vid Ulveberget, men dåhar vi lämnat Dalen. Många år senare, troligen vid järnålder, blev nejdens religiösa centralort Glose Altare, strax väster om Torsby kyrka. Där förrättade man de riter som förknippades med förtärande av hästkött och andra hedniska farligheter. (Det var före hamburgarnas tid). Slutligen hamnade ceremonierna i Torsby kyrka. Man ser genom historien en tilltagande centralisering och stordrift.
Utanför dalen hämtade man sin försörjning genom kustbruk. Man fiskade, plockade sjöfågelägg, dun och jagade, mest säl; sådant som hörde ett ordnat hushåll till. Det agrara fick man huvudsakligen från animalieproduktion. De kapitalvaror man använde sig av i produktionen var frånsett djuren, av det i dag föga kapitalkrävande slaget som spänner att mjölka i och kärna att göra smör i. Kapitalintensiteten har fortgående tilltagit genom tiden.
Jag tror att det är sådana vardagslivets dyrbarheter man har förvarat uppe i fornborgen. Och så de egna liven förståss. Det betyder att den relativt hårda vägen på bergets ostsida fick gås många gånger med bördor. Alternativet till att gå så mycket, var att riskera att utplånas av de rövarband, som ända in i historisk tid hörde trakten till. En sådan fornborg som den i dalen var aldrig ointaglig. Det finns inte något fäste eller någon borg som förtjänar det omdömet; inte ens den väldiga Marstrands Fästning, som skymtar i nordväst.
Figur 2. Karta över Dalen med omnejd under järnåldern. I bilden sydvästra del synes en ellips av diametrala streck. Den markerar fornborgen vid Dalen. Till höger på bilden skymtar en del av traktens andra fornborg, den ovanför Kornhall. Ifylld punkt markerar långröse och punkt med ring runt markerar kallmurat röse eller med brätte. Triangel markerar hällristning. Den tunna strandlinjen är dagens strandlinje. Författaren har utgått från att järnålderns strandlinje följer 5-meterskurvan på en modern karta. Bilden är en skanning från Mellan älv och fjord s. 66 – 67.
Vad man kan göra med hjälp av diverse försvarsanordningar är, att höja effektiviteten hos de försvarande. Man kan göra det dyrare att inta stället. Man kan minska risken för att ett plötsligt och tillfälligt överfall lyckas. Skulle det vara någon, som kände ett desperat behov av att berika sig med några spänner och en kärna och att kanske bli ombesjungen av skalder som en stor och framgångsrik plundrare, så kunde folket på gården bara göra det lite besvärligare. Längre fram kom tryggheten för dalens innevånare att bli en fråga för samhället. Man lärde sig att samverka och fick stordriftsfördelar även på detta.
I anknytning till denna strandlinjekarta är det frestande att påpeka att bronsålderns strandlinje ger en ö från Dalen nästan fram till Kornhall. Den skulle kunna kallas Migandeön med tanke på det imponerande Migandemassivet, som finns på ön östra halva. På massivets nordliga sluttningar finns en lokal för hällristningar och innanför Stockholmarna ett röse med kallmurning. Där finns Migandegubbens portar och en, i eftermiddagssolen, strålande hjälm.
Jag hörde Åsa Wall intervjuas i radio igår på middagen. Åsa Wall har skrivit om fornborgar på Södertörn. Kring fornborgar hade vederbörande tänkt spännande tankar. Man mötte olika världar på samma ställe och mera sådant. Jag satt och tänkte på fornborgen vid Dalen. Jag tror det var enkla fundamentala tankar om livet som styrde byggandet av den fornborgen; inte dess glädje och storhet – utan skräcken för att mista livets väsentligheter under plågsamma omständigheter.
Men som sagt, livet kanske såg annorlunda ut på Södertörn.
Wilhelm Otto
Det var 2002, som Erik Agrell med son Alfred och min son Bengt gjorde upptäcktsresa till fornborgen. Därvid höll vi ett älgjaktslag i sysslolöshet. Tre år senare gjordes en ny expedition till Migandegubbens portar och den skimrande hjälmen. Sedan har Ulf Janson, Roy Andersson och Yngve Olsson hjälpt mig att få ordning på fakta. DE skall alla ha tack. Alla misstag och –uppfattningar står jag själv för.