Karholmen.
Just där Nordre Älv bildar Älvefjord ligger SO om Överön Karholmen. Landhöjningen har gjort att den nu är landfast med både fastland och Överön. Det är en liten vacker ö, med en nästan magisk asp- och ekskog. Högst uppe på toppen ligger ett praktfullt bronsåldersröse. Karholmen har fått sitt namn efter "kalv" säger Ortnamnskommittén och förväxlar den glatt med Kalven, som ligger syd Överön. Kalvar skulle där ha hållits på bete, tillägger kommittén, som tror att den vet hur det var.
Men tillbaka till Karholmen. Kar i Karholmen kommer mig att tänka på ett slags kärl, mjödkar eller bryggkar. Men jag ser ingen fördjupning, som kan ha gett namn till ön. Möjligtvis att ön ser ut som ett uppochnedvänt kar, men det gör ju de flesta öar. Det kan inte vara särskiljande.

Däremot finns ett keltiskt ord, cairn, som förekommer i Skottland och Wales. Cairn betyder helt enkelt en stenhög, som vanligen är en forntida begravningsplats, dvs. ett röse. Det är precis ett sådant röse, som finns på Karholmen. Det finns också forskare, som tror att de, som byggde västra Europas brånsåldershögar, talade ett keltiskt språk. Ordet cairn skulle då kanske kunna vara förknippat med röset på Karholmen, som med en mängd andra rösen. Men det är mer en fundering än en hypotes.

Jag tänker inte sällan på de stackars lantmätare, som hade att översätta lokalbefolknings språk med sina märkliga ljud, till ett rikslikat stavat skriftspråk. Jag ser framför mig hur en lantmätare försöker säga efter vad några odalmän nästan samtidigt talar om på en dialekt, som, milt uttryckt, är svårfångad. Det var säkert inte alltid så enkelt som att ö-ljudet stavades med y i körka, böx och öx. Det kanske inte var så märkligt heller, att han inte såg att dom pekade åt olika håll, när det pågick. Namngivningsprocessen skulle vara värd ett eget kapitel i vår kulturhistoria.