Om Osmund.
Enligt Hellquist är Osmund en beteckning för ett slags järn och språkmässigt kopplat till Asmund, (t ex i Asmundtorp) som i sin tur har någon förbindelse med gudarna, asarna. Osmundsjärn var fram till 1600-talet den ledande varan för järnexport från Sverige. Det framställdes av sjö- eller myrmalm och smältes i små primitiva ugnar, s.k. blästerverk Ugnarna drevs vid låg temperatur så att järnet uppkolades inte nämnvärt. För att få järnet användbart värmdes det och hamrades. Därigenom sänktes kolhalten och det befriades från slagg. Här blev vattenfallsdrivna hammare väsentliga.
Varför jag ger mig in i detta är att jag hyser en stark misstanke om att det inte finns någon verklig person bakom namnet. Den Osmund eller Asmund man vanligen förknippar med namnet sägs ha varit missionär och dog 1070. Enligt Sv. Uppslagsbok uppfostrades han i klosterskolan i Bremen, avvek därifrån, blev vigd till biskop i Polen, for till Sverige, vann Emund Slemmes öra och uppträdde där som ärkebiskop, när sändebud från den hamburg-bremenske ärkebiskopen anlände. Hans vidare öden i Sverige är obekanta; han dog o. 1070 i klostret i Ely i England. Detta är en undflyende gestalt, som det inte är helt lätt att tro på utan vidare.
Hur denne biskop Osmund förknippas med järn vet jag inte, men jag upplever i så fall en analogi med Sankta Elin av Skövde, så som Sankta Elin skildras av Gunnar Linde: Det äldsta Skövde och Sankta Elin. Skövdeortens Hembygds- och Fornminnesförenings skriftserie n:r 6. Hon var enl. Linde en fantasikonstruktion.
Om Elin har flera skrivit under senare år, bl. a. Britt-Mari Näsström och även Harrison i "Jarlens sekel". Att Lindes Elinbok saknas i en mängd referenslistor kan hänga samman med att den ingalunda är lättläst och dessutom har några år på nacken. Dessutom höjer den sig över novellitteraturens nivå.
Linde visar att Elinlegenden sannolikt har olika skikt. Det rör sig om ett äldre, som bygger på rester av gammal Fröjakult och ett senare genomgripande helrenoverat med personlig färg, som kommer från Brynolf Algotsson. Denna senare version lyckades i så måtto att Brynolf skapade en produkt, som hade en marknad. Legenden kom i denna form att få både politisk och kyrklig betydelse. Någon kvinna med namn Elin hittar inte Linde. Resultatet av hans undersökning är "att Skövdes Eline, liksom Elin i Vilske härad och Eling i Barne härad kan förklaras som en ursprunglig sammansättning med ett ord al, hedniskt tempel, och vini, betesäng". Kvinnan Elin upplöses i dimslöjor.
Det är en ren fröjd att läsa hur Linde rensar upp i en snårskog av tyckanden, förmodanden och rena fantasier. I så måtto är hans arbete i Weibulls anda. Han hörde själv till den gamla sortens gymnasielektorer. Hit hörde på sin tid på den nationella nivån Wigforss och Stolpe. Många gjorde, liksom Linde, ett utmärkt arbete på den regionala nivån. Det sista han gav ut var en reviderad upplaga av "Ortnamn i Västergötland". Sin bok om Sankta Elin fick han mest ont av. Skövdeborna kunde inte förlåta honom att han berövat dem Elingestalten, men i stället gett dem ett kultcentrum på Billingsluttningen.
Fenomenet att en sk. historisk gestalt upplöses i dimslöjor, när man kastar ljus över den, är inte ovanligt. Detsamma är förhållandet med Arthurlegenderna och sångerna om Robin Hood. Alla försök att konkretisera dessa gestalter har misslyckats.
Det kan vara så med denne Osmund, att när man skall gripa tag i honom det inte finns någonting.