Torghandel med Axelina.Axelina gled in i mitt liv mot min vilja. I minnen från mina första möten med henne ser jag hennes ansikte dunkelt utan tydliga drag. Men jag minns att hon gav ett grovt intryck; grovt och kraftfullt. Först tyckte jag uppriktigt sagt rätt illa om henne. Men undan för undan ökade min respekt för henne. Hon hade förmåga att få saker att fungera. Hon var, när allt kom omkring, på ett sätt ett hyvens fruntimmer. Sakta, undan för undan, steg min respekt. Nu känner jag närmast en slags stilla beundran; en beundran med ett stort mått av distans. Hon behöver ju inte vara ung, vacker och framgångsrik för att jag skall känna en ödmjukhet respekt för den storhet hon ändå hade. Axelina var en typisk exponent för, vad vi familjen kallar, ett redigt fruntimmer. Men låt mig berätta historien!
Axelinas bakgrund.
Axelina kom från Tjörn. Hennes personlighet var liksom skapad av det bohuslänska landskapets karghet; kärvt och grovhugget med en stor portion hänsynslös handlingskraft. Hon hade det inte förspänt i livet, och det var svårt för henne att skapa det liv, som skulle bli hennes. Hon gifte sig i slutet av 20-talet med en, så småningom rätt alkoholiserad, snickare. Livet var kärvt, sovel på brödet var inte att tänka på och smöret var sällsynt. Hon var själv tvungen att börja arbeta för att försörja sonen och mannen. Det var nu inte sällsynt på kusten, där det inte sällan var kvinnorna, som hade ruter i sig och drog lasset, och karlarna mest var slashasar eller näst intill. Det här var ett annat samhälle än vi känner idag. Det här var ett gammalt, hårt skiktat Fattigsverige, det vi alla hoppas inte skall komma tillbaka till oss, inte i någon form.
Det är möjligt, att om det hade funnits ett sillsalteri eller en fiskkonservfabrik i närheten där Axelina bodde, hon hade börjat arbeta där. Men det fanns det inte. Hon var tvungen att välja en svårare väg, som kanske kunde leda längre, men också ta ett brådare slut. Man kan säga att hon etablerade sig i detaljistbranschen. Hon blev handelsman. Inte den sort, som har fin affär med butikslokal, bodar och lager. Det vore ju omöjligt. Hon hade ju ingenting att starta med. Hon tvingades till en mera blygsam början. Hon tog sin tina, några korgar och cyklade runt till vänner och grannar, köpte ägg, potatis, höns och kött mm. Hon plockade bär och svamp. Hon tog den tidiga båten till Marstrand tid på onsdagar och lördagar, som var torgdagar där. Så ställde hon sig på kajen bland många andra i samma situation för att från sina korgar sälja vad som säljas kunde. Efter en tid hade hon investerat upp sig från korgar till lådor. Men ett vanligt stånd skaffade hon aldrig.
Marstrandskajen – en marknad.
Man ”torgade”, när man på morgonen ons- och lördagar gick ner till kajen, för att köpa mat för några dagar. På den tiden fanns det inte frys och kylskåpen var sällsynta. Man hade ibland isskåp och is var en handelsvara. Därför tvingades hushållet i många avseenden till en kortsiktig planering och därmed fick man ”torga” två gånger i veckan. Man torgade på ”kaja”. Där stod de i en lång rad, ja nästan så långt ögat nådde, för kajen gick ju i båge, den ena handelsmannen efter den andra. Några hade en slags tälttak över varorna, skyddande mot regn och solsken. Några hade en disk. Disken var en läm lagd på några bockar. [1] Lämmen kunde vara en gammal dörr t ex. Återanvändning var vid denna tid en livsnödvändighet. Kötthandlaren (jag tror han hette Rasmusson) hade tråg, som köttet låg i. Över trågen hade han lagt handdukar, som skyddade köttet mot flugor och sådana otrevligheter. Han stod söderut på kajen, inte så långt från Rådhuset. De bästa torgplatserna var nog de som låg nära färjeläget. Men de flesta hade ingenting utom tinor och lådor. Till dem hörde Axelina.
Kajen var en riktig handelsplats, en marknad. Kunderna gick längs raden av handelsmän och inspekterade utbjudna varor, efterhörde priser och jämförde. Sedan började köpslagan. Kvalitet vägdes mot pris, upplevda erfarenheter som knäckta ägg, fläckig potatis, magra hönor och svikna löften ventilerades. Till en stor del hade man fasta leverantörer. Det innebar att denna fasta leverantör hade förmånsrätt vid lika pris. Jag tror att de rätt väl kunde ”läsa” kunden och ha en hygglig uppfattning om när det var lite känsligt. Då gav man extra gott mått och kunden var nöjd. För Axelinas del var hennes stånd ett par lådor om två gånger tre fot och en och halv fot höga. På den tiden var fot och tum gängse. Kanske hade hon sin tina med sig också. (Det var väl vid den här tiden som unikaboxen gjorde sin entré på marknaden och konkurrerade ut tinan). För att fylla dessa lådor hade hon tillbringat all tillänglig tid med att göra inköp och hämta varorna. Hon och familjen plockade också bär, svamp och frukt, ja allt som kunde säljas. På torgdag gick hon upp klockan två för att få lådorna ned till bryggan och stå där, när den södergående Marstrandsbåten kom klockan fem. Lådarna lastades ombord. Så till Marstrand och lasta av för att vara klar klockan sju närde första kunderna kom.
Inte gick det att ta ut några överpriser på kajen inte. Systemet var uppbyggt så att det förhindrades. Det är möjligt att dessa handelsmän kunde pressa sina leverantörer en smula, men mycket av vad de sålde hade producerats i eller nära familjen. Det gällde givetvis också Axelina i synnerhet under de första åren. Ursprungligen var nog torgandet ett sätt för henne att öka arbetsinsatsen och därmed kunna tjäna lite mer. Hon hade inte mycket till marknad lokalt hemma på Tjörn. Det var på kajen i Marstrand hon fick kontakt med en större och mera varierad efterfrågan. Men det kan inte ha blivit mycket över i alla fall. Affärerna var visserligen ganska rena; inga krediter och byten eller så. Skatter var mest en hypotetisk fråga. Det gällde att inte begå någon direkt brottslig handling, som hade försvårat att få tillstånd till handel, att steg för steg bygga upp något, som liknade förtroendefulla relationer med leverantörer och kunder. Mycket vinst blev det inte. Nästan hela landet var på 30-talet fattigt, med mycket små öar av överflöd. Och på kusten, där det var fiske och jordbruk, som dominerade det ekonomiska livet, höll jordbrukskrisens verkningar sig kvar. Böndernas varor betalades med en knapp spottstyver. Min tro är att denna kris luckrade upp den normala samhälleliga solidariteten och förberedde bönderna på den svartabörshandel, som de ännu inte visste skulle komma. En annan faktor, som hör till bakgrunden av vad som skulle komma att ske, var, vad man med en eufemism skulle kunna kalla för bohuslänningen bristande vördnad för överheten. Det är först under de allra senaste decennierna, som bohuslänningen tycker sig ha fått något från överheten. Det är egentligen först med välfärdsstatens uppbyggnad, som det kommit något märkbart gott ”uppifrån”. Under sekler dessförinnan hade överheten varit en motspelare, inte sällan en hårdhänt och otrevlig sådan. Gång på gång processade Kronan mot öborna om ägandet till deras öar. Hade en process gått Kronan emot gav den sig inte, utan kom tillbaka med samma krav några år senare. Kronan ställde också till det och krävde tull och skatt. Det var ju helt obegripligt. Det hade man inte betalat förut. Överheten hade varit en motspelare.
Trettiotalskrisens år, det är från denna tid, som mina första svaga minnen av Axelina stammade. Jag var med mor nere på kajen och hjälpte henne att bära korgar och kassar. Det är nu mer än 70 år sedan. Jag kom att ta mentala fotografier, som jag här säker redogöra för. På en del av dessa finns de, som ”stod på kajen”. Där var Edvin från Lövö, som brukade sälja fisk och ”hommer”. Han var fiskare och kom till Marstrand med egen båt. Det tog säkert sin rundliga tid för en snipa med råoljemotor att gå den långa vägen fram och tillbaka.
Där var Franzéns, som sålde grönsaker och blommor. Franzén hade affär en bit upp mot kyrkan, men på torgdagar hade han salustånd på kajen. Det var först senare, som Arfwidsson öppnade affär på kajen, där ”Tommen” började som en allt i allo gosse. Och nu är Tommen gammal och mycket skröplig. Där fanns en fiskhandlare, som hette Bergkvist. Han hade väldigt vackra töser. Mor höll mycket väl reda på människorna i sin omgivning och kommenterade dem frikostigt, och jag tror att hon visste att Axelina hade det jobbigt. Kanske mor handlade av Axelina som ett slags välgörenhet – att hon helt enkelt tyckte synd om henne och kunde leva sig in i hennes situation. Någon direkt hjärtlig relation dem emellan var det nog inte. Vad man än säger om Axelina, något charmtroll var hon inte. Men tanterna upprätthöll ändå en mycket vänlig men väpnad neutralitet. Man kollade varorna noga vid mottagandet, räknade pengarna mycket noga, både de som lämnades och togs emot. Och så räknade man diskret fingrarna, när man hade hälsat, så att var och en fick behålla det som honom eller henne tillhörde – inte mer, men inte heller mindre. Jag har senare förstått att Axelina höll på att malas ner av livet vid denna tid. Hennes affär gav för lite och hennes hus höll bokstavligen på att förfalla, även om mannen var snickare. Det som räddade Axelina var kriget.
Världskriget bryter ut.
För min del började kriget den dag jag skulle börja gymnasium. Den septemberdagen 1939 gick Hitler in i Polen. Inte såg jag några bomplan och inga arméer, men rubrikerna i tidningarna var svarta. Lite senare på hösten kom det som skulle bli ett vinterkrig i Finland. Det betydde att ransoneringarna började komma. Först var det naturligtvis importvaror, kaffe t.ex. För Axelinas del betydde de första krigsmånaderna inte mycket. När eländet kom igång hade badgästerna åkt för året och hennes marknad var främst Marstrandsborna. Så fram till badgästsäsongen 1940 var det mesta sig likt. Men i april 1940 gick Hitler in i både Danmark och Norge. Kriget kom närmare. Avspärrningen blev total så när som på en annan lejdbåt, som Wallenberg lyckades utverka. Det ledde till att importvarorna tog slut. Nu kom också ransoneringarna igång, och kristidskommisionerna sattes upp. Det var ett nytt Kronans påfund. Varubristen började märkas. Det låg troligtvis mycket av statligt hysteri i det här och man drog felaktiga slutsatser av vad som hade hänt under första världskriget. Då hade man tillåtet kortsiktiga vinster och skickat ett tillfälligt överflöd till Tyskland, för att sedan, när skörden slog fel, se att varubristen blev svår. Den officiella förklaringen denna gång var att man ville förhindra hamstring. Men man kan ju inte hamstra hur mycket t.ex. ägg som helst. Man konserverade dem genom att lägga dem i vattenglas. (Jag har för mig att det var en kiselförening.) Det må vara hur som helst med de politiska frågorna. Ransoneringarna kom, och det byggdes upp en varubrist, som Axelina kunde utnyttja.
Kristiden bryter ut.
Så fort den av ransoneringar och byråkrati förorsakade bristen på livsmedel uppstod tog Axelina chansen. Hennes kunder på den oreglerade marknaden blev snart hennes kunder på den reglerade. De, som inte var hennes kunder på den oreglerade marknaden, insåg snart att de kunde bli kunder på den reglerade marknaden, om de skiftade leverantör. Man kan säga att på kundsidan var Axelinas affär expanderande. Den trånga sektorn var nu den tillfälliga bristen på leverantörer. Hon byggde upp en i princip ny leverantörsorganisation från sin bas på södra Tjörn. Här kom arbetsamheten, kraftfullheten och fiffigheten till sin rätt.
Smöret var ransonerat. Att komma över mejerismör gick inte, därtill var kontrollen av mejerierna för effektiv. Hemkärnat smör var lösningen. På någon gård plockades en gammal separator fram och en smörkärna kom till användning. Kärnmjölken gick till kalvar och grisar och smöret sålde Axelina. Kalvar och kvigor hemmaslaktades och Axelina sålde köttet. Köttransoneringen var egentligen ett stort skämt utom för de stackare, som bodde i de stora städerna och saknade kontakter med landet. Vi hade en slaktare på Marstrand som hette Oskar. Jag var inte sällan där som mors skickebud. Jag har inget minne av att något som kallades kuponger över huvud taget kom på tal. Då som nu uppstod genvägar som gjorde att ekonomin fungerade. Ägg skaffades. Äggransoneringen var ju också ett stort skämt. Det var då som nu politikerna, som trodde att de behövde ”visa handlingskraft”. Under det andra världskriget hade de i alla fall fortfarande ett ganska hyggligt rykte.
Axelina packade sina torghandelslådor. När man öppnade lådan kunde där finnas t ex två lager med jordgubbskartonger. Under det insynsskyddande lagret fanns det paket med kött, smör och ägg. Paketen var märkta med en, visserligen enkel, kod, som bara Axelina kunde. Och hon hade den inte nedskriven, den fanns bara i hennes huvud. Hon var för försiktig för att anförtro sig åt något, som kunde läggas fram som skriftligt bevis. Lådorna lastades på båten till Marstrand, togs iland på kajen och kommersen var igång. Och lådorna blev fler och större.
När de torghandlande tanterna köpte färskpotatis, jordgubbar eller grönsaker smög Axelina i förbifarten ned ett paket i brunt omslagspapper i deras kasse eller korg. Föregående veckas ”ranson” kommenterades. ”Det var ju fina brunskaliga ägg vi fick, men snälla fru Karlsson, kunde vi inte få några fler nästa gång. Min man är så vansinnigt förtjust i fru Karlssons ägg!” Här var det säljarens marknad. Smicker och pengar var köparens medel. Visst kunde Axelina ordna några ägg till borgmästarinnan, och hon tog bra betalt för dom. Marstrand var under ett par sommarmånader fyllt med en rätt köpstark, för att inte säga burgen, publik. Denna tyckte det var viktigare att ha smör på bordet, än att det smör de inte fick köpa skulle vara köpt till ett fastställt pris. Axelina mötte en efterfrågan, som hon inte kunnat ens drömma om när det hade varit som kärvast åren före kriget. För första gången i sitt liv började Axelina att tjäna pengar – och grova pengar. Axelina förstod att detta ”välsignelsebringande” krig inte kunde vara i evighet. Nu gällde det att på ett försiktigt och balanserat dels leva i detta ovanliga mått av överflöd, dels försäkra sig om möjligheter för framtiden. På kusten hade man lärt sig att överflödets tider, t.ex. en sillperiod, varade några år. Sedan tog den slut.
Och affärerna går bra.
Axelina började uppträda i nya kläder. Hon var inte längre klädd i gamla paltor och trasor. Hon började se respektabel ut. Hennes man fick order att börja renovera huset. Där blev det rostfri diskbänk i stället för en gammal träbänk, värmepanna, som gjorde att huset kunde vara uppvärmt även vintertid. Förut hade man fått bo i köket, där vedspisen stod för uppvärmningen. Dubbelkopplade fönster, och allt sådant som på 40-talet gav ett intryck av besuttenhet. Tyvärr fortskred inte arbetet alltid till hennes belåtenhet. Det blev alltför ofta arbetsuppehåll då flaskans frestelser förhindrade vinkelrätt arbete.
Man kan säga att Axelina hade två extraordinära problem, som var intimt förknippade med hennes rörelse och hennes privatliv. Det ena var att efterfrågan på hennes varor var mycket stor och det andra var att hennes man var ett hinder för expansion. Det kunde vara farligt att göra affärer med Axelina, i varje fall för en leverantör. Skulle hennes man rätt det var börja prata bredvid mun i fyllan och villan. Presumtiva leverantörer misstrodde hans förmåga att hålla ut i ett förhör, om kroppen suktade efter en sup. Skulle hon fortsätta den inslagna vägen var hon tvungen att lösa problemet med sin man.
Organisationsutveckling.
Hur hon löste detta problem vet jag inte i detalj. Jag vet bara vad hon berättade. Det skulle ha skett på följande sätt. Hon anmälde sin man till landsfiskalen för bilkörning i berusat tillstånd. Han blev dömd till vård och kom på så sätt på torken. Han accepterade både anmälan och att hon ville hjälpa honom.
Det här var, vad som i företagsledningslitteraturen kallas, en strategisk händelse. Egentligen var det ett mästerligt drag. Det var den gordiska knuten hon högg upp. Genom detta löstes en rad av problem för verksamheten. Axelinas anseende påverkades i hög grad av detta; hon kom att framstå som både osentimental och handlingskraftig. Hennes man blev botad och bidrog i fortsättningen mera effektivt till den gemensamma ekonomin. Problemet med leverantörernas ovisshet löstes. Axelinas ledarskap var nu både oomtvistat och synligt. Man skall komma ihåg att detta skedde i det gamla samhället. Där fanns det fortfarande de, som t ex misstrodde en kvinnas förmåga. Så här i efterhand ger hennes agerande associationer till den typ av företagsledningsbeslut, som t ex Chandler beskriver i ”Strategy and Structure”. Jämförelsen kan förefalla komisk om man betänker skillnaden i storlek på de jättar Chandler beskriver och Axelinas lilla och tillfälliga verksamhet. Men det finns en regel i allt företagande som bedrivs rationellt. Det måste finnas en medveten ledning; en ledning som ser problemen och agerar för att lösa dem.
Expansion.
Nu kunde Axelina avsevärt öka sin omsättning. Det finns organisatoriska ramar för ett företags storlek. Axelina hade sprängt en ram och kunde expandera ut till nästa. Det skedde efter två linjer. Den ena – och mera till hands liggande - var att torghandelslådorna blev både fler och större. De gamla, de som kunde bäras, om än med en viss möda, för hand, kom att ersättas av större modeller. Man måste inse att trots sin litenhet var Axelinas företag ett integrerat företag. Varje beslut i en del av företaget kom att leda till effekter i resten av företaget. Axelinas arbete med att skaffa varor var omfattande och krävande. Hon sparade sig aldrig. Det hände att hon själv rodde ut till Flatorna för att skaffa hummer. Hon körde hästvagn och hämtade grisar, kalvar, får och allt vad som hör till lantbruksproduktionen. Mängden varor blev så stor att hon ”måste” skaffa större lådor. Hon måste nu få hjälp av den person som ensam hade hand om de tyngre transporterna på Marstrandsön; ägaren till öns häst och stadens åkare Hilding Bergholz. Se, det dagas och det blir nu nödvändigt att göra en utvikning och med Schahrazads teknik berätta en saga inuti sagan.
En saga i sagan.
Hilding Bergholz hade en gång i sin ungdom varit stadens polis. Han huserade i polisvaktkontoret i bottenvåningen i det gamla Rådhuset. Det var ett högt, rött, gammalt sillmagasin, som hade byggts om och man hade inrett det till rådhus. Till polisvaktkontoret gick man in direkt från kajen. Det låg nere vid Hamnen där Villa Maritimes norra del nu är; nära det nya färjeläget. Villa Maritime ligger på tre gamla tomter, varav en var den Meijerska Källaren och en var rådhustomten. Dessa ”frigjordes” vid den stora branden på 1940-talet. Runt hörnet på Hospitalsgatan upp mot kyrkoherdebostaden låg bl. a Café Göta och stadens Systembolag. Dit kommer en dag en lätt överförfriskad fiskare från Klädesholmen och ville ”köpa ut”. Han hade motbok och pengar och allt var i ordning, men personalen förvägrade honom och tyckte att ”det skulle nog inte vara mera där”. Gubben blir lite besviken, han stampar med foten och antyder något i stil med: ”Jag ger väl fan i Er. Jag går till Bergholz i stället”.
Personalen på Brattens butik förstår inte att, detta är en helt naturlig reaktion av en trakasserad underhet, som är van att få knyta sin näve i byxfickan. Personalen blir upprörd över att de har konkurrens från en välbelägen affär. Människan har alltid haft svårt att fördra de, som tycker annorlunda. Personalen vidtar åtgärder. Några dagar senare kommer Bergholz kollegor från Göteborg på besök i Marstrand och tittar in på polisvaktkontoret. Där finns en entré där de mera ordinära besökarna kan framföra sina synpunkter, anmäla förlorat gods och lämna in upphittat, som inte var något att ha, mm. För de mindre ordinära besökarna fanns det två arrestlokaler med galler för fönstergluggarna. Så fanns det några skrubbar. I den ena av dessa arrestlokaler, som för övrigt hade utsikt över Systembolagets gård, står en apparat och puttrar. Det har påståtts att varan höll god klass, priset var konkurrenskraftigt och distributionen kunde skötas snyggt och diskret då lokalen var centralt belägen. Ett mycket kort besök på polisvakten var ju som regel socialt accepterat.
Bergholz slutade som polis, var bortrest en längre tid, (han antydde själv at han hade varit i Norge), och kom tillbaka som åkare och så småningom som ägare till den berömda marstrandshästen. Bergholz blev monopolist på alla transporter av tyngre gods än det, som kunde transporteras med handkärra. Han var en respekterad och uppskattad man, som hölls i gott anseende. Han hade en naturlig vänlighet och generositet, inte minst gentemot oss pojkar, som gärna fick åka med på tom kärra. Vi gillade Bergholz helt enkelt. Hans generositet och vänlighet får honom att framstå i ett särskilt ljus. Det blev naturligt att han hjälpte Axelina med transport av de stora lådorna. Och inte bara med det.
Axelina i fara.
En morgon, när Marstrands Nya Ångfartygsaktiebolags ångare S/S Westkusten blåste i Norra Hamninloppet, såg Bergholz ett antal män, som omisskännligen var f.d. kollegor. Kraftiga typer iklädda svarta lite grova lågskor, svarta långbyxor, som påminde om uniformsbyxor, trenchcoatliknande rockar och i övrigt civila kläder. Han förstod genast vad det var fråga om. När man från S/S Westkusten slängt en fånglina mot kajen och ångaren sätter styrbords förstäv mot kajen för att lägga till – redan innan fånglinan gjorts fast, svingar Bergholz sig ombord. Han hittar Axelina på akterdäck, där hon hade alla sina lådor. Han säger åt henne att ta handväskan och absolut inte göra något annat att gå en shoppingrunda och sedan åka hem med första bästa båt. ”Jag tar hand om lådorna och sköter resten”, sade Bergholz
Den som råd lyder är vis. Axelina nöjer sig med handväskan, sätter näsan i vädret och via landgången går hon i land. Som den naturligaste sak i världen seglar hon in i stadens kommers. Hon tittar in i affärer, lyssnar på priser, nyper i varorna och bedömer kvaliteten. Hon vet hur man gör. Hon har väl lärt av sina kunder! Sakta drar hon mot C G Lundbergs Eftr., som nu ägs av bröderna Wall, och köper lite god ost. Hon går via Lavéns skoaffär uppe vid gamla Stadshotellet och vidare mot kyrkan där hon tittar in i fröken Törnquists sybehörsaffär. Hon går ned till C M Videll och kajen bort till Bergs Conditori för en kaffepaus. Bakom henne syns en svans av ett slags uppvaktande kavaljerer, alla iklädda civila kläder med svarta uniformsbyxor och svarta lite grova lågskor. När hon fått svansen med sig, tog Bergholz hand om lådorna och körde dem hem till sig. Den dagen lär det ha varit mer än ett lass. När eftermiddagen kommer tar Axelina M/S Tjörn hem till Tjörn och lämnar efter sig på kajen ett antal uppvaktande, långnästa och besvikna kavaljerer i svarta långbyxor och trenchcoat. Jag tror att Hilding kände sig som om han hade gjort ett kvitteringsmål.
Den kvällen kommer Bergholz hem till far och mor. Kusten var ännu nog inte riktigt klar. Bergholz såg lite jagad och stressad ut. Han bär två stora hinkar. Så länge jag lever skall jag minnas synen av Bergholz, när han kommer uppför trappan, lite tyngd av sina två hinkar och med potatisblast hängande mot marken som ur ett ymnighetshorn. Det föreföll lite omotiverat så att säga. Men nere i hinkarna fanns det mera njutbara livsmedel. Hur mycket pengar det rörde sig om hade han ingen aning om, det fick göras upp med Axelina nästa vecka. För nu, tack vare Hilding Bergholz, blev det en nästa vecka för Axelina. Visserligen kunde han inte Axelinas kod för märkning av paketen, men han hade för sig att dessa skulle hem till oss. Min egen kommentar till detta är att Bergholz, som gammal polis, förstod att skydda sig. Skulle han bli dömd för ett brott gällde det att undvika att bli dömd för grovt brott.
Fortsatt expansion.
Den andra linjen var att utsträcka säsongen. Det var en linje som låg kustborna i blodet. Alla investeringar, som hade sommargäster till slutkonsumenter, fick en kort nyttjandetid under året. Den verkliga säsongen var kanske 6 – 8 veckor. Den korta tiden ledde till att de fasta kostnaderna skulle slås ut på kort tid. Detta drev upp priserna och reducerade därmed efterfrågan. Det ledde också till evigt gnäll från badgästernas sida, om gjorde prisjämförelser med orter, som hade helt andra förutsättningar. När det gällde trafikapparat, hotell, badinrättningar mm skulle en förlängning av säsongen spela en stor roll, sa man. För Axelina var det en smal sak – närmast en organisationsfråga. Kunde hon sända paket till badgästerna även under vintersäsongen skulle det spela stor roll. Badgästsäsongen blev då närmast en tid för kontaktskapande verksamhet.
Transportmedlet blev Marstandsbåtarna eller snarare personal på båtarna. Enligt den gällande mytologin om Axelina var det styrmännen på de båtar som gick i trafik vintertid, som ombesörjde pakethanteringen. Det är mer än en äldre Göteborgsgentleman, som tog sin eftermiddagspromenad ned till Stenpiren. När han gick hem hade han ett brunt paket under armen eller nedstoppat i en ”carry all”. Jag har hört tvivel på att det var just styrmännen, som skötte dessa transporter. Men om betänker de studier som sociologer gjort om livet ombord, så framgår det klart att arbetsuppgifterna på en båt var i hög grad specialiserade. På båtar var det styrmännen som hade om godset. Så nog är det rimligt att tro att det inte var någon som inkräktade på deras ansvarsområde. Fast en och annan maskinist lär också ha varit inblandad påstår malisen.
Övermodets tid nalkas.
Det var vid denna tid, som Axelina mera allmänt började tala om att det var inte särskilt troligt att hon skulle åka fast. ”Åker jag fast nu, så håller jag inte truten. Med mig kommer det i så fall att bli landshövdingar, borgmästare, polischefer och grosshandlare i parti och minut, som kommer i polisförhör! I så fall skall man inte anmärka på det sällskap jag har hamnat i”.
Det må ju vara med saken som det var, men jag tror att Axelina där gjorde en felkalkyl. Jag är övertygad om att hon underskattade överhetens förmåga att klara sitt eget skinn och samtidigt upprätthålla en åtminstone skenbar respekt för lagen. Hade överheten fått fast henne, så hade den säkert ordnat det, utan att alla kunder åkte dit.
Axelina i Rådhusrätten.
Det var en gång till som Axelina var hårt pressad. Stadsfiskalen, (jag tror han hette Berg), hade stämt in Axelina inför Rådsturätten för att vara ”inblandad i transport av två odelade griskroppar”. På den tiden var staden fortfarande en juridisk enhet. Mål avdömdes då i Rådhuset av domare, som var jurist, biträdd av lekmän, som kallades Rådman. Redan några år efter kriget dömdes man i stället vid Södra Inlands Domsaga inne i Göteborg vid Södra Vägen, ungefär där Lorensbergsparken övergick i Heden.
Att vara rådman vid den tiden var fint och gav en särskild status till innehavaren av ämbetet. Till vardags gick rådmannen dock i lika schaviga kläder som de flesta andra. Det fattiga 30-talssamhället hade mer av social skiktning än ekonomisk. Det var som Vigfors skrev i ett beryktat yttrande: "Fattigdomen fördrages med jämnmod om den delas av alla"!
I Rådhusets andra våning, i det gamla ombyggda magasinet, i ett ekpanelerat rum, fick Axelina svara för sig. Men ibland är vårt minne kort och vårt vetande, som det står i Bibeln, ett styckverk. Hon visste ingenting. Hon var däremot nyfiken och ställde många frågor. ”Vadå, två grisar? Det känner jag inte till!” ”Skulle någon ha transporterat grisar med färjan från Arvidsvik till Marstrand? Var dom levande?” Skulle dom ha kommit med landsvägen till Arvidsvik?” ”Vad har jag i så fall med det att göra?” Hon var klarsynt och såg svagheterna i stadsfiskalens argumentering. Och hon slogs! Inte för sitt liv, men för det liv hon levde. Det fanns vittnen också! Men dessa hade inte sett några grisar. Däremot hade de sett bylten insvepta i tyg transporteras till färjan. ”Var det verkligen grisar i dessa bylten?” De tre rådmännen bl. a Laurén och Tord Olsson kunde ju inte döma på så dåligt underlag. Axelina frikändes.
Det var ju klart att det var mycket känslor inblandade i fallet Axelina. De, som hade förlorat marknadsandelar till henne, var ju inte så glada. Och dom var ju rätt många. Hon hade ju expanderat kraftigt. Så var det kundernas samveten. De flesta tog det med jämnmod att de knappa ransonerna drygades ut med ”kupongfritt”. Andra greps av berättigad harm. Så var det de, som kom att sitta mitt emellan. Stadens kommunalborgmästare, Geijer, hade det kanske svårast. Han hade kommit till staden alldeles i början av kriget och bosatt sig i det då nybyggda huset alldeles väster om Sjömanshuset, lite inåt mot Stadsparken. Där blev det inbrott i en källare och borgmästaren blev av med en fläsksida. Problemet var att han inte kunde anmäla stölden! Den var ju köpt kupongfritt av Axelina. Alltså underlät borgmästaren att den gången ingripa mot brottsligheten i staden. Eller man kanske skall säga att han såg mellan fingrarna.
Axelina blev allt mer grosshandlare. Hon organiserade verksamheten, skaffade varor och talade om hur de skulle fördelas. Hon hade genom åren skaffat en stab av betrodda, man kan nästan säga edsvurna, män runt om sig. Bagaren Rickard Larsson, många grisar hade styckats i hans bageri; skomakaren Alfred Angelin och naturligtvis hennes löjtnant och betrodde, Hilding Bergholz.
Kristiden tar slut.
Här börjar vi närma oss slutet av sagan om Axelina som grosshandlare. Det var en rätt fantastisk utveckling som hennes verksamhet fick. Hon var inte ensam i landet om att handla med kupongfria ägg. Det gjorde de flesta antingen som kunder eller säljare. Men jag tycker att fallet Axelina är ett bra exempel att studera om man vill titta närmare på denna typ av verksamhet med god flexibilitet. Vad jag vet är att hon fick en bra marknad i Göteborg. Men jag vet inte hur hon gjorde med stockholmsmarknaden. Många av hennes kunder under sommarhandel var ju stockholmare. Jag har tyvärr inte mött någon, som har kunnat berätta hur hon gjorde med Stockholm. Fick hon kontakt med någon lokförare eller konduktör på tågen mellan Göteborg och Stockholm? Hon skapade i alla fall sysselsättning. Hela hennes faktorområde vann ju på detta. Det var ju ett antal poliser hon gav sysselsättning också. De kanske inte lade ned sitt hjärta i arbetet, och i alla fall fick de inte ut mycket glädje av sitt arbete. Men det är väl med poliser som med tullare. På kusten brukade man säga att tullsvett var en verkligt sällsynt vara!
När freden kom tvingades en ovillig socialdemokrati att så småningom montera ned kristidskommissionen med dess många tjänstemän. Kontrollapparaten var då ett uttryck för partiets dåvarande själ. I en debatt i Vasaparken inför valet 1948 mot Ohlin suckade Erlander över att det inte fanns tillräckligt många ägg för att kunna släppa ransoneringen. Ohlin genmälde att om bara ransoneringen upphörde, så skulle säkert äggen komma i tillräckligt antal. Varvid Erlander suckade: ”Vad skall vi då göra med alla kristidstjänstemän?” Det här är ett exempel på hur politiker bygger fast tillfälliga ingrepp i samhället, så att de riskerar bli permanenta. Därvid hindrar man samhällets naturliga utveckling.
Även om det faller utanför sagan om Axelina kan en liten marginalanteckning om kupongsamhället vara på sin plats. Socialdemokratin gjorde flera försök att behålla regleringssamhället, men nu kunde man inte skylla på det kriget längre. Det hade ju tagit slut. Men varför skulle de ändra sin politik fast förutsättningarna ändrats? Nu kunde man skylla på valutautflöde, som kom i spåren på den varuhunger kriget hade byggt upp. Det blev bensinransonering och tobaksransonering och mera av den sorten. En enkel justering av valutakursen hade löst dessa problem, men ransoneringar var tydligen roligare.
Det kan väl vara en erfarenhet av denna berättelse.
Wilhelm Otto
[1] Här är ordböckerna ofullständiga. Där anges läm enbart som det som sitter i kanten på t ex ett lastbilsflak, som kan fällas ned och som avgränsar flaket.